Det är något visst med barndomens luggar.

Frans har skrivit om Sally Löwengrips lugg, frisör Odd Spångberg, och jag känner att jag måste ta Odd i starkt försvar här. 

Odd är inte den första och garanterat inte den sista föräldern som tycks ha klippt barnet mitt under ett lättare epelepsianfall. 

Här är en bild på mig taget i Latikberg uppskattningsvis sommaren -86 eller -87: 

Att barndomens luggar så ofta ser ut som dom gör beror på flera saker. Här är några: 

1. Det är på alla sätt ovärt att gå till en yrkesperson.
2. Barn rör sig konstant.
3. Barn är ganska stilla när dom sover men det är inte enkelt för det.
4. Föräldern tycker att det är gulligt eller bryr sig inte.

Assymetriska eller på annat sätt tankeväckande luggar en naturlig del av mångas barndom, och jag blir glad när människor som Odd Spångberg tar på sig ansvaret till att föra denna älskvärda tradition vidare.

Räck upp en hand (eller gilla och dela) om ni också har haft den här typen av lugg.

Det ser ut som att en trana har tuggat mig i håret och sen pissat på resterna när den insåg att mitt huvud inte var en vidsträckt myr i norrland. 

Nej jag skojar bara vidsträckta myrar i norrland är ju vackra. Det är inte mitt hår just nu. Stubbigt på sidorna och långt på mitten, liknar ingenting vettigt och det måste jag acceptera tills vidare.

Att gå till frisören är inte ett alternativ, inte just den här månaden i varje fall.

Kanske ska jag prova nån snygg huvudbonad? Jag såg att bloggaren Apan satt i granen hade en guldturban en gång. Sen har jag sett att Knivlisa brukar ha hattar också så att hon liknar en societetsdam. Vartfan får man tag på sånna amazing plagg? Jag vet inte men för vissa människor tycks roliga kläder bara poppa upp på deras kropp utan att dom anstränger sig. Dom är ute och går en vanlig dag och plötsligt har dom på sig skinande kläder med aura.

Med mig är det för det mesta tvärt om. 

Ja ja, skit samma. Jag kommer nog på nåt. 

Idag är det första april och jag har inga skämt på lager. Min son ska till Sahlgrenska för att kolla om han har typ borrelia och det vore ju inte så roligt om dom säger att han har det, eller nåt ännu värre, för att sen skratta och kasta ballonger på oss.

Jag sitter här och funderar på om jag ska ta och köpa nån hemmafärg och färga håret så att nyansen hamnar lite närmare min naturliga nyans så att det kan växa ut in peace. Jag har helt kommit över min fas med blekt hår nu (den brukar inträffa när jag klipper av mig håret). Nu vill jag ha mitt egna hår igen. Jag vill vara ett med naturen. Mitt mål är att om jag brinner upp så ska man inte bli sjuk av att andas in röken. 

Och jag ska försöka att inte hamna i fasen där jag slutar med schampo. Jag minns förra gången det hände. Då tvättade jag håret med såpa och bikarbonat. Det kliade jättemycket i hårbottnen för jag hade dessutom löss, och håret fick en otroligt risig kvalitet. Det var matt och låg som en lufttät filt över huvudet på mig. Åtminstone var det så det kändes, jag kände mig kvävd.

Så vill jag inte ha det. Ge gärna tips på bästa hemmafärgen. Annars får jag väl investera i frisören, dom kan ju sånt där.

Läste Lady Dahmers inlägg om hår. Hon skriver att hennes hår är viktigt för henne. 

För mig är håret både oviktigt och viktigt. Det är oviktigt på det sätt att jag inte bryr mig så mycket om skicket som det befinner sig i. Ofta är håret ett flottigt kaos, jag sätter upp det i nån liten tofs eller bär en mössa över det. Jag tycker hår är rätt jobbigt och överflödigt och skulle håret brinna upp eller självförstöras så har jag svårt att tro att jag skulle bry mig märkvärt. 

Däremot är håret ändå viktigt på det sätt att det innebär en frihet för mig att få ha det precis så som jag önskar. 

Lady Dahmer skriver om hur hennes mamma höll hennes hår kort när hon var liten och att när hon blev stor nog att bestämma själv så sparade hon ut det. För mig var det precis likadant, fast tvärt om: jag var tvungen att hålla mitt hår långt trots att jag hatade det. 

Så när jag var tillräckligt stor för att bestämma själv så klippte jag av mig håret.

För mig betyder håret alltså inte så mycket i sig. Skulle det ramla av skulle jag finna mig i det rätt snabbt, jag har ingen identitet i håret på så sätt. Däremot upplevde jag det som skitjobbigt att ha långt hår för att tillfredsställa någon annan.

Jag vet till exempel att jag anses mer allmänt vedertaget attraktiv när jag har långt hår. Så anledningen till att jag klippte mig hade ingenting att göra med att jag skulle tillfredsställa någon annans blick, det hade helt och hållet att göra med vad jag var mest bekväm med. För mig har håret kommit att handla en del om personlig frihet kan man kanske säga.

Att vilja/våga ha håret som jag vill, även fast det går emot olika förväntningar och önskemål som omgivningen direkt eller indirekt har lagt på mina axlar, har för mig varit befriande. 

Så därför kan jag, trots att jag inte bryr mig så mycket om hår, känna stor glädje när jag ser mitt flottiga dito i spegeln. JAG har valt att ha håret såhär. JAG är nöjd. Och det betyder mycket för mig eftersom det handlar om så mycket mer än om bara hår.

Idag fick jag håret fixat av bästa frisören i stan. 

Hon sa ”folk kommer tro att du har huggit huvet av din dotter och lagt det på axeln”. 

Har hon rätt?