När jag var liten var jag helt fascinerad av rökning. Det fanns nog knappt något som jag älskade mer än rök. Jag brukade söka upp diverse träkojor i byn och sen satt jag där med värmeljus och satte eld på pinnstumpar för att se dem röka så mycket som möjligt. Jag brukade låtsas att jag gjorde affärer och rökte cigarr, men helst av allt ville jag ha en sån där lång elegant pinne som Cruella Deville har när hon röker.

Minns ni chokladcigaretterna? Eftersom jag var så entusiastisk så kan man kanske tro att jag älskade dem. Men det gjorde jag inte. Jag tyckte att de var rätt värdelösa eftersom de: 
1. Inte gick att hålla mellan fingrarna utan att smälta :( 
2. Inte gick att tända eld på över huvud taget :( 
3. Chokladen smakade som ”billig tysk choklad” (så sa vi om all choklad av låg kvalitet) :( 

Jag tror att det  enda som hindrade mig från att leta reda på riktiga cigaretter och röka dem var vetskapen om att det var livsfarligt. 

Och den självbevarelsedriften är jag glad för för det är möjligt att den har hindrat mig från att bli crackpundare.

Läget: 

Jag känner mig frisk, jag har inga fysiska problem, konditionen är helt okej och jag kan röra mig fritt utan värk. Jag är i mina bästa år men är inte oroad för att bli äldre. Förutom lite ont i huvet då och då så rullar det mesta på problemfritt. Solen skiner och ja det är klart att jag kanske har lite ‘hemorrojder’, men det finns ju mediciner som hjälper ifall jag nu mot förmodan skulle behöva söka läkarvård. Om inte annat kan jag väl ta lite multivitaminer.

Sen ba *aftonbladet hälsa swishar förbi*: 

*KONTAKTAR AFTONBLADET*