I helgen besökte jag lokalbiografen (mysigt!) för att se Hungergames 3: Mockingjay del 1. Efter att ha läst min kollega Isabelle Espinozas recension på filmen var förväntningarna inte hissade på topp. En film som beskrivs som ”en transportsträcka” kan inte vara annat än ganska dålig. 

Men jag tycker att hon har fel. 

Precis som jag tyckte att andra filmen var intressantare än första, så tycker jag att trean är intressantare än tvåan. Jag tycker med andra ord att Hungargamesfilmerna blir mer och mer värda att kolla på, där den senaste är mest mindboggling hittills. 

Från att ha handlat mycket om adrenalinpumpande jakt och dödsfällor i skogen handlar det nu om en fördjupad form av trauma och terror. Kolla här.  

Det här är bokomslaget till Mockingjay. Som ni ser är fågeln blå. ”Its a picture of a blue bird” som man skulle ha sagt på engelska. Blue bird. Har ni hört talas om Project Bluebird? Jag citerar från Wikipedia: 

”Several secret U.S. government projects grew out of Operation Paperclip. These projects included Project CHATTER (established 1947), and Project BLUEBIRD (established 1950), which was renamed Project ARTICHOKE in 1951. Their purpose was to study mind control, interrogation, behavior modification and related topics.”

Citatet är hämtat från Wikipedias artikel om MK Ultra. MK Ultra  är ett projekt som påbörjades strax efter andra världskriget med målet att kunna ta över och styra en människa utan att den personen ”lägger sig i” eller ens är medveten om vad som pågår. Så kallad ”mind control”. Personer under mind control skulle sedan, på befallning och utan att självständigt kunna resonera och tänka, kunna brukas som exempelvis sexslavar, mördarmaskiner och mänskliga dataminnen (eftersom de inte sällan utvecklade ett fotografiskt minne).  De skulle också kunna placeras högt och lågt i samhället för att kunna plockas upp och programmeras till lydnad där det tycktes behövas. Man skulle alltså, där det ”passade”,  kunna använda människor som marionetter utan att personerna själva förstod särskilt mycket av det.

Och för någon med stort kontrollbehov kan man ju tänka sig att denna idé kändes attraktiv.

Startskottet för projektet var de naziforskare som flögs nästan direkt från sina labb i koncentrationslägren till USA där de fick fortsätta sina experiment, nu skyddade av USAs regering. 

Experimenten innefattade bland annat hypnos, droger, olika typer av tortyrtekniker och dehumanisering (bland annat genom att förvara människor i bur). Exprimenten fokuserade mycket på barn, och då särskilt barn utsatta för övergrepp. Målet var att genom trauma fragmentera en människas personlighet till många separerade alter egon och på så sätt få total kontroll över personens hjärna. De ville skapa ”den perfekta slaven”. En mänsklig robot. 

Det är därför som den tyska stumfilmen Metropolis från 1927 sägs vara en så viktig film för medlemmar inom denna ”occulta skuggregering”. Den filmen handlar om att ledarna av den styrande klassen (tänkarna) tar en person ”av folket” (arbetarna) där de i ett labb, i en blandning av satanistiska riter och modern vetenskap, förvandlar personen till en robotslav som förför ”arbetarna” för att på så sätt kontrollera och härska över dem. Bland annat genom att uppmuntra dem till att ägna sig åt låga instinkter och andra omoraliska beteenden.

Så oftast när någon säger att en kändis ”är iluminati” så menar man inte att personen är medlem av illuminati, man menar att personen är kontrollerad av iilluminati. Det finns de som säger att ”sälja sin själ till djävulen” är bokstavligt menat i Hollywood.

Projekt MK Ultra nådde officiellt sitt slut på 70-talet men mycket tyder på att det har fortsatt ända in till denna dag. Ja det är i alla fall vad många konspirationsteoretiker och överlevare från dessa experiment säger. 

Hur som helst, med tanke på vad Mockingjay del 1 handlar om så tror jag inte att valet av en blå fågel på omslaget av boken kan ha varit en slump. Särskilt inte med tanke på att dessa ljusskygga makthavare, enligt överlevare, sägs roa sig med människojakt som underhållning.

Jag har skräckläst mig genom triologin om Kråkflickan. 

Och jag kan verkligen rekommendera den, särskilt till människor som är intresserade av symbolism och subtila budskap.

Boken handlar om en polis som utreder en rad döda barnkroppar som börjar dyka upp här och var i Stockholm. De är balsamerade och morden tycks vara utförda av en riktig sadist. Kort efter att barnliken börjar dyka upp så börjar även vuxna människor, ofta i högt uppsatta positioner, dö, och allt verkar hänga ihop med en pedofilring som har sina rötter i norra Sverige. Eller ja, egentligen har de sina rötter i nazitysklands förintelseläger. Fast inte ens det, vilket tredje bokens titel, ”pythians anvisningar” (aka oraklet i delfi) tydligt indikerar. 

I huvudsak är det två personer som man får följa under böckernas lopp: Polisen Jeanette Kihlberg och psykologen Sofia Zetterlund (som har en hel del att handskas med). När jag slutligen läst ut triologin kändes det för mig som att något fattades: en hel berättelse, vid sidan av de andra.

Men efter att böckerna hade fått sjunka in i några timmar så insåg jag att den ”bortklippta” berättelsen finns där, den är bara noggrannt invävd i de andra berättelserna. Och det gör böckerna ännu mer läskiga tycker jag (för nog är böckerna läskiga alltid): det som sker i böckerna är bara en många ringar på vattnet. Det som skildras i böckerna är blott ett symtom på en sjukdom som löper ut genom hela samhället, mitt framför allas ögon, endast synliga för de med ögon att se.

Boken är också en historia om offer och förövare: vem är vad, och går de över huvud taget att skilja åt? Och vart började detta förhållande mellan förövare och offer? Med Adam och Evas fall från paradiset?

Vad som förundrar mig är hur de två författarna, Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundqvist har lyckats få ihop denna berättelse. Vem vet. 

Före du läser böckerna rekommenderar jag att du läser om Operation paperclip. Tror även det vore bra om du läste på lite om MK Ultra och Monarch mind control. Detta tror jag ger en bättre grund för att förstå psykologin som skildras i böckerna. Du kan såklart läsa om dessa saker efter att du läst böckerna också. Eller utan att läsa böckerna över huvud taget. 

I triologin ingår böckerna: 

Kråkflickan
Hungerelden
Pythians anvisningar

Sammanfattningsvis: 

Plus: Triologin om Kråkflikan, eller ”Victoria Bergmans svaghet”, är väldigt spännande.

Minus: Relationen och dialogen mellan några i boken känns inte jätteövertygande.