Jag såg det här klippet och blir så nostalgisk och sorgsen. Allvarligt, jag blir alldeles tårig, för min tid i Latikbergs skola är en tid som varit och aldrig kommer mer, och det blir så tydligt nu.

Klicka här för att komma till klippet, tyvärr kan jag inte bädda in.

I klippet får vi träffa Lucas som går i Latikbergs skola som ska läggas ned. Och klippet är helt pepprat med bilder som gör att det bara väller ut minnen från mig i sån hastighet att jag blir svag i armarna.

När jag gick i skolan byggde vi den här röda träutbyggnaden vid skoltrappen. Kan ni gissa vad de grå rätblocken är byggda för? Svar: för att vi elever skulle ha nånstans att ställa alla våra LÄNGDSKIDOR! Och på vintrarna var det helt fullt med skidor och stavar där, för på min tid var vi ju hela 40 elever nånting.

Mellanstadiets klassrum (en utbyggnad de gjorde när jag gick i lågstadiet)! En av pojkarna i bild är son till en kille jag var jättekär i när jag gick i mellanstadiet (och i lågstadiet med för den delen – han var dock inte särskilt intresserad tillbaka). Söt precis som sin far!

Affärn. När jag bodde här levde den och var i full rulle. Det var till och med två norskar på motorcykel som gjorde inbrott en gång. Det var väldigt exotiskt. Jag brukade passera affärn varje dag på väg till skolan. ”Ica trivs – bensin och livs” stod det på en skylt. Jag brukade repetera det som ett mantra resten av vägen och kommer på mig själv att gå och säga det än idag.

Åh kära kära Latikberg. Denna hemska, vackra, hatade och älskade by.

Helt plötsligt fick jag sån lust att googla på ”Windows 3.1”. Minns inte ens när jag tänkte på Windows 3.1 senast. Det kan röra sig om månader. Men förmodligen rör det sig om år… tionden.

Vi hade aldrig Windows 3.1 i vår familj. Vi hade en Amiga. Men min dagmamma som jag spenderade mycket tid hos hade Windows 3.1 och jag minns att det ansågs lite extra fint och bra (nä jag skämtar bara, inte vet jag vad som ansågs extra fint, amigan var i alla fall bättre). 

Det här spelet på Amigan (New Zealand) var cirka svåraste spelet. Kom aldrig särskilt långt, musiken var irriterande och det var tråkigt att spela. Ändå spelade jag det. 

[Byter om och sätter mig med pläd över benen framför en öppen spis] Och jag minns en påsk när backens alla barn samlades hemma hos grannen. Grannen hade just köpt en skrivare och med den skrev han ut en gul kyckling som min bror ritat på datorn. Jag sprang hem och skrek helt exalterat med teckningen i handen. Mamma torkade fradgan från min mun och satte upp den på kylskåpet och efter det plockades teckningen fram varje påsk som påminnelse om vad som kan hända när det finns skrivare här i världen.

Så småningom kom Windows -95 och med mer avancerad teknik kom allt mer avancerade program. Som till exempel Creative Writer som var min favorit av alla favoriter. 

Det var en ordbehandlare som var lite festligare än MS Word och jag satt vid det timme efter timme. Och tids nog hade även vi en skrivare. Inte en sån där som skrev ut med papper som hade hål i båda sidor (en sån som grannen hade) 

Utan ett sånt där tvärgrått plastigt åbäke som skrev ut helt normala A4 efter en hel massa krångel. Jag och syrran skrev massa tidningar som vi kallade ”Västra Vägen-nytt” och såna saker. 

Där skrev vi byaangelägenheter som vi mestadels fick hitta på, till exempel ”Kungen lånade telefonen i affärn”

Blir bara ungefär så här nostalgisk när jag tänker på dessa saker:

Vad är det första ni tänker på när ni tänker tillbaka på svunna dator-tider? Nåt särskilt operativsystem ni gillade, nån teknisk pryl som var extra häftig, nåt program eller spel som ni höll extra varmt om hjärtat?

Idag när vi åt köttfärsås och spagetti till middag fick jag en plötslig flashback till barndomen när mamma skar spagettin åt mig. 

Så här kunde det gå till: 

Jag: ”mamma skär min spagetti” 
Mamma: ”K”

Och så gjorde hon det. Och det var väl inget mer med det egentligen förutom att hon var så himla bra. Hon var spänstlig som en tränad yrkesninja när hon lät kniven fara över tallriken med tvära risp hit och dit, jag satt där helt hänförd.

Jag tänkte att så bra vill jag också bli på att skära spagetti. 

Och idag är jag det. För det var egentligen inte alls svårt. Det är bara att köra med kniven hit och dit lite på måfå, men det visste jag ju inte då. Barn är så lätta att imponera på. Förutom när man ska bygga ett fort i minecraft och råkar bygga det av ull, då blir dom inte imponerade.

Hur som helst så var det lite mysigt att drabbas av den tillbakablicken. Det var länge sen jag tänkte på hur det kändes att vara barn och uppassad vid middagsbordet.

Det är 20 år sen som det var snökaos i Göteborg och jag kollar den här filmsnutten och drabbas av nostalgi

Inte för att jag var där, för jag befann mig över 100 mil norr om Göteborg i Latikberg, Vilhelmina. Men jag minns att jag såg nyheten på TV och att jag inte fattade grejen. Mamma fick förklara för mig att i Göteborg så är det onormalt med så mycket snö (vilket på samma gång förklarade folks tveksamma skidåkarteknik). 

Jag var tio år den där dagen och jag hade ingen aning om hur mycket mer det är som är onormalt i Göteborg. På den tiden hade det inte ens slagit mig att det finns folk i Sverige som normalt inte måste stanna för renskockar, som normalt inte blir på spänn när dom hör en bil och som normalt inte får en halv hjärtattack när dom under promenaden blir skrämd av en tjäder som legat och tryckt i nån buske.  

Allt detta var något jag fick inse senare i livet, inte minst då jag flyttade till Göteborg. 

Det var ungefär så här jag såg ut när allt jag visste om Göteborg var att det bodde massvis av tjocka små gubbar där som jämt drog skämt inför en eventuellt ganska full publik.