Idag när vi åt köttfärsås och spagetti till middag fick jag en plötslig flashback till barndomen när mamma skar spagettin åt mig. 

Så här kunde det gå till: 

Jag: ”mamma skär min spagetti” 
Mamma: ”K”

Och så gjorde hon det. Och det var väl inget mer med det egentligen förutom att hon var så himla bra. Hon var spänstlig som en tränad yrkesninja när hon lät kniven fara över tallriken med tvära risp hit och dit, jag satt där helt hänförd.

Jag tänkte att så bra vill jag också bli på att skära spagetti. 

Och idag är jag det. För det var egentligen inte alls svårt. Det är bara att köra med kniven hit och dit lite på måfå, men det visste jag ju inte då. Barn är så lätta att imponera på. Förutom när man ska bygga ett fort i minecraft och råkar bygga det av ull, då blir dom inte imponerade.

Hur som helst så var det lite mysigt att drabbas av den tillbakablicken. Det var länge sen jag tänkte på hur det kändes att vara barn och uppassad vid middagsbordet.