Jag såg det här klippet och blir så nostalgisk och sorgsen. Allvarligt, jag blir alldeles tårig, för min tid i Latikbergs skola är en tid som varit och aldrig kommer mer, och det blir så tydligt nu.

Klicka här för att komma till klippet, tyvärr kan jag inte bädda in.

I klippet får vi träffa Lucas som går i Latikbergs skola som ska läggas ned. Och klippet är helt pepprat med bilder som gör att det bara väller ut minnen från mig i sån hastighet att jag blir svag i armarna.

När jag gick i skolan byggde vi den här röda träutbyggnaden vid skoltrappen. Kan ni gissa vad de grå rätblocken är byggda för? Svar: för att vi elever skulle ha nånstans att ställa alla våra LÄNGDSKIDOR! Och på vintrarna var det helt fullt med skidor och stavar där, för på min tid var vi ju hela 40 elever nånting.

Mellanstadiets klassrum (en utbyggnad de gjorde när jag gick i lågstadiet)! En av pojkarna i bild är son till en kille jag var jättekär i när jag gick i mellanstadiet (och i lågstadiet med för den delen – han var dock inte särskilt intresserad tillbaka). Söt precis som sin far!

Affärn. När jag bodde här levde den och var i full rulle. Det var till och med två norskar på motorcykel som gjorde inbrott en gång. Det var väldigt exotiskt. Jag brukade passera affärn varje dag på väg till skolan. ”Ica trivs – bensin och livs” stod det på en skylt. Jag brukade repetera det som ett mantra resten av vägen och kommer på mig själv att gå och säga det än idag.

Åh kära kära Latikberg. Denna hemska, vackra, hatade och älskade by.