Så var det Amanda Jenssens tur att ha sin egna dag i Så mycket bättre. Dagen började med lite obekväm stämning mellan Carola och Love Antell.

Efter det började dagens aktivitet, kantad av kostymer, ”bjuda på sig själv”-lekar, och rödvin. 

Den här dagen var helt klart den mest uppsluppna hittills. Artisterna verkade avslappnade och glada. Samtalen låg på en annan nivå än vad de gjort i tidigare avsnitt 

Under middagen beskriver Amanda Jenssen sin gamla hit ”Happyland”. Den handlar tydligen om typ en plats under jord som känns jättekul men egentligen är jävligt destruktiv. Ingen tycktes dock förstå att det var dagens rödvinspicknick som hon måste ha syftat på. 

Sen verkar det som att Amanda Jenssen är som en slags spegel, för artisterna tycks se på henne och känna igen sig själva i henne. Ola Salo tycker att de är lika, nån form av rymdkompisar, och att hon för The Arks anda vidare, och:

Alla artisterna verkade känna väldigt varmt för Amanda Jenssen, till och med Orup. ”Yngst och bäst” sa han till henne, fast kanske inte helt utan en strimma frustration i rösten. När hon började gråta under middagen var Ola Salo genast där och gjorde ramslekar med henne. Det var som att de hamnade i en egen lite magisk stämning, en stämning som inte helt nådde ut till mig som tittare. Det kändes lite som att kolla på suddiga foton från nån annans jätteroliga fest.

Här är lite tankar kring tolkningarna

Ola Salo
Han körde Dry my soul medan han bröt sönder middagsbordet med knäna. Han fick feeling och jag tror att han kan ha varit lite berusad (detta baserar jag delvis på hans röda kinder och det faktum att han diggade inlevelserikt i till och med Kajsa Grytts låttolkning).

Orup 
Han tolkade hennes låt Illusionist på svenska och jag har ingen aning vad den handlade om även fast jag försökte lyssna på texten. Han sjöng nåt om alkemi och om att vilja göra allt för någon med hjälp av vit magi. Kanske var texten en musikalisk version av Paolo Coelhos kritikerrosade bok ”Pilgrimsfärden” !? 

Kajsa Grytt
Hon tog låten Ghost (som jag nog aldrig hört i originalform) och gjorde den till en tonsatt dikt. Amanda Jenssen hade nog rätt när hon sa att detta var Kajsa Grytts bästa tolkning hittills…

Familjen-Johan
Han tog Do you love me fast sjöng ”Vill du ha mig” i stället. Jag kommer inte ihåg så mycket av den här låten. Amanda Jenssen tyckte att den var ”sjukt fantastisk” i alla fall, och hon menade det (hon sa det till alla – och menade det).

Carola 
Hon gjorde en långsam version av For the sun. Efteråt täckte hon Amanda Jenssens huvud med sin röda klänning. 

Love Antell
Han tog Happyland och sjöng Lyckoland i stället och var nog kvällens svängigaste melodi. Men det är ändå på gränsen om de kommer vilja spela den på dansgolven i vinter. 

Tidigare Så mycket bättre-inlägg: 

• Orups dag 
• Ola Salos dag 

(skriver inga direkta spoilers men är du nitiskt petnoga kanske du ändå bör varnas)

Igår såg jag första avsnittet av femte sässongen The Walking Dead. Det var länge sen jag fick mig en dos av ”CÅÅÅÅRL” men nu var det dags. 

Och jag kan säga att det här avsnittet var värre än Fångarna på fortet. 

Jag var stressad i över 40 minuter. Hade jag sett avsnittet själv hade jag snabbspolat mig genom hälften men nu var jag så illa tvungen att plåga mig igenom alla pressade situationer som uppstod hela episoden igenom. 

Och nåt verkar ha hänt sedan förra säsongen – The Walking Dead has gone GORE, för visst heter det så när det är nästan lite over the top blodigt och slafsigt? För inte kan jag minnas så mycket slafs från tidigare avsnitt. Det liksom… rann. Och det var väldigt visuellt.

Bästa tycker jag var när den här snubben sitter och tvivlar och säger detta:

Jag vet inte om jag har fått till citatet korrekt, men är det såhär han säger så är det himla kul. 

Och den största upptäckten var att den här snubben saknar ögonbryn: 

Jag trodde att han tappat dem till nya säsongen, blev så fundersam när jag såg att de inte existerade, men efter en enkel googling såg jag att han faktiskt aldrig haft ögonbryn. 

Så frågan är varför jag upptäckte det såhär sent. Kanske har det nåt att göra att jag valde att se i HD-upplösning igår. 

Tycker avsnittet var helt okej. Lite väl spännande för mig bara men, men.

Förra veckan såg jag första delen av Djävulsdansen som nu sänds i SVT i tre delar.

Djävulsdansen är alltså en dokumentärserie om medberoende, dvs olika beteenden och symtom som närstående till missbrukare lätt drar på sig, då en missbruksanhörig ofta måste uppfinna en lång rad med strategier för att klara vardagen nära missbrukaren. 

Hur börjar man ens med att försöka skildra ett såpass stort, omfattande men ändå flyktigt ämne? 

I första delen får vi träffa författaren Hillevi Wahl och en tonåring som heter Simon. Wahl är uppväxt med en missbrukande mor som, enligt Wahl, förmodligen självmedicinerade sina psykiska problem med alkohol. Hon läser stycken från sin bok ”kärleksbarnet” samt berättar om vardagen med mamman till flykten från henne, och processen då hon började lära känna sig själv.

Simon har tagit sig bort från sin missbrukande pappa, men det märks att han fortfarande har mycket att deala med när programmet spelas in. Han möter sin pappa för att han vill ha svar på olika frågor, kanske vill han även få upprättelse för allt han har fått gå igenom. Men det rinner mest ut i besvikelse och frustration över pappans svar. ”Det är ingen vits att be om ursäkt” säger pappan, ”gjort är gjort”. 

Att följa Hillevi Wahls berätta delar ur sin historia är svårt, men ändå fint.  Hon kan berätta om sina erfarenheter med en viss distans. Med Simon finns inte alls den distansen, för trots att han har lämnat livet med pappan och har börjat bygga upp ett fungerande liv utan honom så verkar han fortfarande rätt uppe i sin bearbetning. Jag hade velat se hur de resonerade angående att spela in mötet med pappan innan de bestämde sig för att göra det. Jag hade också önskat att de följt upp Simon några veckor efteråt för att se vad han tänkte om det efter att det hade fått sjunka in lite. Situationen när de spelade in var ganska känslomässigt splittrande och extrem för honom, kan jag tänka.

Trots att de medverkandes berättelser är så olika, så finns det saker som förenar historierna: osäkerheten, kaoset, anpassningen utåt, anpassningen inåt. Medberoendet.

Nästa avsnitt sänds i kväll i SVT kl 21.05. Är det fler som sett och kommer att se?

Jag läste att en ny svindyr svt-produktion med bland andra Mia Skäringer på rollistan har gått i stöpet tills vidare (länk svd) Tydligen har inspelningen varit en ”logistisk katastrof”, vilket får mig att tänka på stora lyftkranar som staplar containrar, men misslyckas, så att en hel hamn rasar i havet.

Produktionen lär ha kostat 40 MILJONER KRONOR och skulle ha sänts nu i höst och jag känner mig medskyldig till att det inte blir så. 

Häromveckan ringde jag nämligen upp till SVT Radiotjänst och begärde tillbaka allt jag betalat i tv-avgift. Det blev flera tusen kronor direkt in på kontot. Eftersom det säkerligen finns fler som mig så kan jag tänka mig att SVT är ruinerade nu.

Jag tog fram en miniräknare och räknade ut hur mycket de har fått betala tillbaka om 400 000 stycken fått ungefär samma summa som mig. Och det landade på ungefär 40 000 miljarder kronor. 

Bild hämtad från avsnitt 2 av Full Patte

Jag såg att Filip och Fredrik ska ”rädda äktenskap” i tv (aftonbladet) inom kort.

”Vi flyttar in hos paren i ungefär en vecka och umgås intensivt med dem och lyfter på stenar för att ta reda på roten till varför det knakar” säger Filip Hammar. Jag fastnar på det där ordet ”intensivt”. Vad betyder ”intensivt” för Filip och Fredrik? Betyder det ”mer än vanligt”? Och jag undrar hur det kan vara moraliskt försvarbart att göra underhållning av människor i en så utsatt situation.