I lördags lämnade vi Vilhelmina (vars centrum ser ut så här:)

Och i söndags kom vi hem till Kungälv igen! Det ska bli spännande att se hur det här året blir. 2015 var nog det bästa året som jag haft eftersom jag fann Jesus och blev kristen (”det gamla är förbi, något nytt har kommit” 2 Kor 5:17).

Gott nytt år! 

Jag är fortfarande kvar i Vilhelmina! Idag har vädret varit än mer krispigt med sina minus tjugo grader.

Ändå har vi sett till att vara ute för att fånga lite av den korta dagens solstrålar. Bland annat klättrade vi upp på min gamla högstadieskola för där har man ganska bra utsikt över stora delar av samhället.

Efter att ha varit högt upp så gick jag lågt ner och stirrade på iskristallerna som täckte hela marken. Fantastiska.

Efter att ha beundrat iskristaller gick vi mot centrum för jag ville provsitta björkvedsstolen. Jag blev inte besviken! 

Kylan nöp mig överallt där jackan inte täckte, men det var bra för jag vaknade med en smärtsam finne på kinden i morse och kylan gjorde så att hela ansiktet domnade bort.

Fåglarna som igår utgjorde en hemtrevlig husfasadsutsmyckning togs idag in för att bli mat till magen. För även fast det är lätt att tro så hänger man inte upp döda djur i klasar bara för att det är hemtrevligt. Det vore ju barbariskt.

Nu ska jag gå och sova! Blessings!

Läs även: Rapport #1 och Rapport #2

Idag har ännu en frostkantad dag passerat i sköna Vilhelmina. Vi har inte gjort så mycket. När man bor 120 mil från en syster så är det en ynnest bara att få peta sig själv i naveln i samma rum som henne. 

Men lite har vi varit ute. Det är ganska kallt, minus arton grader, så det är skönt att vara inomhus. 

Här är en bild på mig när jag står ute på vad vi kallar för bron. I bakgrunden kan ni skymta en klase döda orrar. Döda orrar är en rätt vanlig och uppskattad utsmyckning av husfasaderna i dom här trakterna. När jag växte upp hade vi nästan alltid en eller flera döda orrar hängandes på utsidan av huset. Det är svårt att svara på exakt när och av vem som trenden startades, men det viktiga är inte ursprunget, det viktiga är den inbjudande stämningen som dom sprider. I dom här trakterna är det få saker som säger ”välkommen” lika bra som en klase rejät döda orrar.

Men det är en fasadutsmyckning som förmodligen inte skulle vara lika uppskattad var som helst. Hade till exempel Palme haft en klase döda orrar utanför dörren på sin funkisvilla i Vällingby så hade klagomålen gissningsvis inte låtit vänta på sig. Mestadels för att vintrarna är mycket mildare där nere och det är tänkt att orrarna ska vara härligt frusna, inte ruttnande och motbjudande. (Obs bilden är redigerad)

Vi åt palt till middag. Det var jättegott! Jag fick bara i mig 1 1/4 palt, sen låg jag halvt avsvimmad över stolen. Jag tycker att det är fascinerande hur sann termen ”paltkoma” är. Såvitt jag kan minnas så har jag aldrig ätit palt utan att falla i någon grad av paltkoma efteråt.

Nu är batteriet på datorn nästan slut. Det betyder att jag får avrunda inlägget.

Jag önskar er så klart det bästa som man kan önska andra människor, nämligen Guds frid! 

Läs även: Rapport #1 och Rapport #3

Igår anlände jag tillsammans med familjen till mitt vackra Vilhelmina! (egentligen kommer jag ju från Latikberg men Vilhelmina har ändå alltid funnits med i bilden)

)

Vädret består av snö och minusgrader och jag måste säga att när kylan äter sig runt hela ansiktet och färgar knäna rödblå, då känner jag mig som fisken i vattnet. Jag älskar det!

Glashalkan är också lite spännande.

Se så vackert vägen blänker, den är som en lång och avlång juvel! Hade jag varit äldre så hade jag känt oro för höftledernas säkerhet men nu när jag ännu är ung så nonchalerar jag riskerna och staplar och delvis glider fram längs trottoarerna.

Inne vid centrum har nån rest den här ståtliga stolen timrad av björkved. Den är finansierad av ”Vilhelminas rotaryklubb” och ”Vilhelmina Handel” och det är ett bra initiativ tycker jag. Som ni kan se så är det stora jack på ytan av stolen. Motsatt mot vad man kan tro så beror det inte på att en vild och skadeskjuten björn har attackerat stolen, utan märkena är där för att björkvirket har avkvistats med yxa. Det ger stolen en speciell råhet som kan vara svår att få fram i en vanlig kommersiell stol.

Nej nu ska jag halvse på tv med min syster. Men först vill jag tacka för all respons som jag har fått på föregående inlägg! Det glädjer mig mycket att det finns fler som kan känna igen sig. 

Jag skriver mer vid senare tillfälle! God bless! 

Läs även: Rapport #2 och Rapport #3

Artisten, konstnären, författaren och politikern Magdalena Nordin har skrivit en ny bok som släpps snart. 

Och jag har så klart satt mig på väntelistan för jag vill ha boken i brevlådan så snart som det går. 

Dom flesta vet nog redan vem Magdalena Nordin är men för er som inte vet kan jag säga att hon är en mångsysslare från Umeå som har gjort sina fiskar varma i dom flesta vatten, allt från dokusåpa och glamorösa liveframträdanden till att dra i en spak inom industrin. Hennes motto tycks vara att inte vara rädd att resa sig upp och sätta sig på tåget till en annan ort.

Häromåret arbetade hon som bildlärare på Vilhelminas högstadium Hembergsskolan och det är den perioden som boken berör. Jag ser fram emot att läsa denna bok oerhört mycket och ni kan räkna med en recension så fort som det finns möjlighet. 

Här är ett utdrag från boken: 

”Vaknade och förstod inte vart jag var eller var klockan var. Trodde det var morgon. Började hyperventilera och fick ångest. Känner mig maktlös. Orkade inte gå ända till affären eftersom det var kallt, trots att jag var sötsugen. Så jag plockade upp ett wienerbröd ur soporna hemma och åt upp. ”

Och så här står det också:  

Det måste finnas någon väg ut ur det här är en roman eller självbiografi, där författaren tar läsarna med på en brokig och självutlämnande resa. Under ett år får vi följa Magdalena Nordin då hon bryter upp från ett sjuårigt förhållande, flyttar till Västerbottens inland, börjar skriva nätdagbok och försöker orientera sig i en tillvaro av själsligt, ekonomiskt och kulturellt förfall. En känsla av tomhet och smärtsam ödslighet vilar över sidorna, men all vanmakt till trots: den rena, koncentrerade prosan gör att vi mer eller mindre frivilligt sugs med. 

Vill ni bekanta er mer med Nordin så kan ni hitta hennes blogg >>här<<.