Otroligt sorgliga dagar här. Jag förstår inte hur vi ska kunna leva med oss själva, se tillbaka på historien som gick och stå till svars för att VI GJORDE DET HÄR? Ni vet historien man läser om i skolböckerna, man sitter och skakar på huvudet åt allt skit som pågått överallt genom alla tider – den har liksom inte slutat, vi fortsätter att skriva historia varje dag som folk kommer läsa om i framtiden. Och vad vi gör just nu kommer ses som ett mörkt, mörkt kapitel i Sveriges historia och jag förstår inte på något vis hur jag ska kunna komma att förklara detta för mina barnbarn en vacker dag. Det är helt omöjligt att förklara?

Jag pratar självklart om den nya asyllagen som klubbades igenom igår och hur vi som har så otroligt mycket literally hellre vill att människor utplånas än att dela med oss. Jag skäms så vansinnigt mycket jag vågar knappt tänka på det här alltså. I många historieböcker kan man ändå läsa om hur Sverige stått någorlunda på rätt sida av vissa saker, men här har vi aktivt tagit ställning för något fruktansvärt. Usch, jag skäms redan inför samtalen med kommande generationer.

Jag lyssnade på Alicia Keys nya låt ”Hallelujah” och läste att den är soundtrack till en kommande film som heter ”Let me in” där Alicia spelar en av rollerna. Den handlar om en flyktingkris som drabbar USA och vad man tvingas att göra i den situationen. Ja tänk va? Är det här vad folk behöver, en riktig FILM för att kunna leva sig in i, känna empati för och förstå flyktingsituationen? Inget emot just denna film, men tanken på det gör mig helt förkrossad. Att man inte förstår att det bara är TUR och inget annat att vi föddes här med en liten passbok som vi får lätt som en plätt och gör hela världen till vårt ostron i princip. Vi kan resa vart vi vill för att vi känner för det, vissa blir inte insläppta i andra länder för ren och skär överlevnad.