Ja hörrni? Vet inte VARFÖR jag ler på den där bilden men vi får väl skylla på *yrkesskada*.

Vilken mörk jävla dagjävel va? Jag gjorde som jag gjorde vid Brexit. Jag gick och la mig, tänkte att jag kan ju ändå inget göra, för att sen vakna och få Beskedet slängt rätt i ansiktet. Men vet ni vad?? När det hände med Brexit så var det som om något bara släppte hos mig. Kanske var det Hoppet? I och med det så tror jag att jag på riktigt bara gav upp på precis allt och alla. Verkligheten kändes som att den var i fritt fall efter det. Då insåg jag att precis vad som helst inte bara kan utan KOMMER att hända. Efter det var jag tyvärr helt inställd på en Trump-vinst även om hjärtat så klart värkte med önskan om att hjärnan skulle ha fel.

Men så sitter vi här ändå. I en verklighet man inte riktigt vet vad man ska tycka om? En verklighet som väller över av kvinnohat, rasism och läskiga jävla människor bara. Inget nytt under solen men nu är de fan ute och flexar och det går ju inte att inte bli rädd. Men nästa mer än rädd är jag apatisk. Vilket är en extremt ny känsla för mig som alltid är så optimistisk och godtrogen och problemlösningsorienterad?? Typ inget problem kan vara för stort nog, jag älskar att lösa skit och ser alltid det bästa i allt. But this one?? Nänä jag går och lägger mig igen, por favor.

Och hur tydligt tecken på apokalyps var inte vädret imorse också?? Jag gav mig ut i skiten och det tog mig EN OCH EN HALV TIMMA att ta mig till jobbet. Det brukar ta en halvtimma!!! Jag bor och jobbar I STAN!! Ni ser vår Mordor-utsikt idag från kontoret i bild. Förstår inte varför jag inte gav upp längs vägen, men det kanske betyder att jag har nån sorts solstråle av hopp kvar inombords ändå? Även om den bara räcker så långt som kontoret lol.

Nä. 2016, vilket rövår!!!!! Framåt marsch, vi kan bättre än så här och vi måste hålla ihop <3