I morse passerade jag två kvinnor som stod och delade ut Jehovas Vittnens tidning Vakttornet. Jag stannade inte för att prata, men jag älskar den tidningen. Inte bara för att den är ett så vackert skolexempel på cirkulära argument (”hur kan vi veta att det som står i Bibeln är sant? Jo, det står i Bibeln att det är det”), utan också för att den levererar ett paket med färdiga svar om hur man ska klara sig här i jordelivet. Den ger en skäl att betrakta allt världsligt som lite ovärdigt att haka upp sig på.
Det värdsliga står högt i kurs nu förtiden. För att ta ett aktuellt exempel: Ni vet när man umgås med folk och de tar upp sin iPhone och förväntar sig att man ska se avspänd ut medan de knäpper en bild och sen sitter och fipplar fram nåt filter som gör att man ser snygg ut fast man inte är det? Sådana situationer förväntas man tycka är helt normala. Man förväntas att obekymrat fortsätta samtalet (”var var vi? Juste, om hon är kär i dig är det nog omoraliskt om du ligger med henne, även om det är smidigt för dig, det förstår jag ju…”) Och det är ju normalt, ingen tycker att det är konstigt, alla gör det, utom jag.
Det kanske inte är Instagram det är fel på, utan på mig. Jag har liksom aldrig tänkt att mitt liv är tillräckligt intressant för att dokumenteras för allmän beskådning. Mitt kök är målat i senapsgult, inte Stockholmsvitt. Jag hatar sånt där sliskigt pumpkin-kaffe från Starbucks, jag kör med termos från Claes Ohlsson. Jag tycker inte ens om Rihanna och ser ingen anledning att lägga upp bilder på henne när hon är halvnaken. Jag har inget att komma med. Jag har inga feministiska tatueringar. Jag skulle inte få några likes. Dessutom har jag inte råd att köpa en fräsig mobil med bra kamera.
Jag har rådfrågat mina vänner om detta. Ofta har de svarat uppmuntrande med tillägget att jag kan få deras gamla iPhone eller att ”ja, Karin, du kan ju hitta en egen approach på det, ha en lite ironisk ingång kanske…”. Men jag vill inte att folk ska gilla mig ironiskt. Jag vill få likes för den jag är.
Kanske borde jag stannat och pratat en stund med de trevliga kvinnorna ändå.
Karin
Det här var verkligen en fantastisk och mitt i pricken-reflektion! Den där känslan av att stå helt utanför den polerade, filter-perfekta Instagram-bubblan är så otroligt träffande beskriven. Det är nästan fascinerande hur snabbt vi har ställt om till ett samhälle där ett filterförstärkt, ”avspänt” ögonblick förväntas gå före ett genuint samtal över en termos Claes Ohlsson-kaffe.
Det ligger en stor portion ironi i att vi, i vårt sökande efter att visa upp unika och intressanta liv, ofta slutar med att göra exakt samma saker, använda samma stockholmsvita bakgrunder och jaga samma typ av digital bekräftelse. Det blir nästan som ett eget, kodat språk som alla förväntas förstå och behärska flytande.
När den moderna kommunikationen blir så pass stylad och ytlig är det lätt att drabbas av en nostalgisk längtan efter något mycket mer analogt och rakt. Man vill nästan backa bandet till en tid då vi kommunicerade utan krav på visuell perfektion—som när man skickade korta, råa textmeddelanden med prickar och streck via morsekod. Där fanns det minsann inget utrymme för ”rätt” vinkel, snygga filter eller poser; det handlade bara om att få fram ett ärligt och direkt budskap, bokstav för bokstav.
Men tills Instagram-trenden dör ut får vi nog fortsätta att navigera bäst vi vill mellan Vakttornets cirkelargument, mobilkameror som dyker upp i tid och otid, och den eviga, sköna friheten i att faktiskt ha ett senapsgult kök i fred!