Idag dök det upp en reklam i mitt sociala medie-FLÖDE som jag blev extremt träffad av.

Den började så här:

”Jag blir så trött.”

Mhm, okej. Fortsätt.

”Trött på att höra folk klaga.”

Åh, jag med!! Fast i och för sig. Jag klagar sjukt mycket. Det är skönt att klaga, men jobbigt att lyssna på folk som klagar. Om man inte klagar på samma sak d.v.s. Nåväl.

”De berättar om storslagna idéer. Om projekt som ska göra skillnad och om riktigt riktigt stora drömmar. ”

Ja!! Precis. Det gör jag hela tiden. Jag är FYLLD av projekt och idéer som är sjukt bra men som aldrig kommer att bli av. Jag borde bli en korsning mellan manusförfattare och riskkapitalförvaltare. Men nu sitter jag på ett kontor.

”Men sen händer det inget.”

Nej, precis! Det är skitjobbigt. Men vad ska man göra!?

”Snälla du – gör mig en tjänst. Bli inte en sån person.”

Va? Ursäkta?

”Bli istället en person som inte bara pratar.”

Ska jag göra ALLT som jag kommer på? Alla mina idéer? Ska jag alltså bli manusförfattare, vanlig författare, skådespelare, popartist, regissör, ljudtekniker, programmerare, diskjockey och klubbarrangör?? Vet du hur många grejer det är? Jag kommer inte någon fritid längre. När ska jag spela Minecraft och titta på PH?

”Bli istället en person som förstår att för att uppnå stora mål finns det inga genvägar. ”

Wait a… HELL NO! Jag vägrar att acceptera. Nog måste det finnas några genvägar. Jag menar. Jag skriver på en blogg på Nöjesguiden enbart för att min kompis blev rekryterad hit.

”Bli istället en person som inser att det är hårt jobb som krävs.”

Måste man?

”Varje dag. ”

NOOOoooo…

”Att lyckas i livet är som att springa ett marathon kombinerat med en hinderbana. Det är långt. Det tar tid. Det kommer komma hinder på vägen. ”

Blää vad tråkigt det låter. Jag vill inte springa något jävla maraton. Käften. Jag vill att alla ska inse min briljans och fråga mig om jag vill göra alla saker som jag vill göra.

”Den som lyckas i slutändan är den som förstår det. ”

Vad är dina bevis? Va? Alex Schulman då? Hur lyckades han? Inte var det genom att springa ett maraton med hinderbana i alla fall.

”Kom igen nu kör vi – låt oss springa tillsammans!”

Dra åt helvete

”Aron”.

Jaha. Oj. Jag ser på din bild Aron att du sitter i rullstol. Oj. Eh. Sorry. Jag är inte handikappfob. Lovar. Eller handikapp. Det är ju snarare en tillgång! Äh. Skitsamma. Förlåt. Jag springer gärna ett maraton med dig.

/ Filip