Jag såg New Order på Annexet i går. De var bra. Bernard Sumner taggade till ibland och skuttade runt i takt med sina gamla hits. En man (30+) kom fram till mig efteråt och sa att han hade spanat in mig och att han ”älskade min stil”.

Läste recensionerna efteråt. De flesta var nöjda, och innehöll ord som ”nostalgifest” för ”folk med syntluggar som sedan länge krupit norrut”. De flesta i publiken var nog där för nostalgin, och om jag ska vara ärlig: det var jag också. Delvis.

Jag köpte mitt första New Order-album när jag var med mamma i London. ”This is a good piece of music”, sa snubben när jag knölade fram mina 10 pund i kassan på HMV.  Skivan i fråga var acid house-influerade Technique från 1989. Kuriosa: De spelade in det mesta på Ibiza, därav soundet. Inga pengar fick de, för allt de tjänade gick till skivbolagsdirektörens klubb som var en fet förlustaffär eftersom alla tog ecstasy och ingen köpte alkohol.

Vad som skiljer mig från de andra fansen med DM-tröjor och höga hårfästen är att min nostalgitripp går tillbaka till 2007, deras till 1987. Jag minns hur jag, Simone och Charlotte spelade Bizarre Love Triangle i vardagsrummet när vi hade FF. Every time I think of you, I feel shot right through with a bolt of blue… Ja, det var tider det.

Det var inte som att vi bara lyssnade på NO. Vi lyssnade på allt möjligt, särskilt band som hade en cool, snygg kvinnlig bandmedlem som vi kunde identifiera oss med och var lite kära i: Sonic Youth, Pixies, Human Leauge, Pulp. Vi lyssnade på det som man lyssnade på då också, men i mitten av 00-talet var det inne med tråkig, svensk indiepop, och det räckte inte för att fylla våra MP3-spelare.

Om jag ska vara ärlig har jag alltid identifierat mig med såna där dudes som går på konsert i band-tröjor från andra band än det som spelar. Jag har läst High Fidelity typ tio gånger. Jag känner igen mig i de här männen som är för obegåvade för att själva vara musiker och som spenderade sitt studiebidrag i källaren på nån skivbutik.

Det är som tur är inte 2007 längre, och folk har slutat att lyssna på Hästpojken och Shout Out Louds. Popmusiken är i dag ganska bra. Men jag är så pass konservativ att jag tycker att man ska hedra gubbarna som man plankar sina syntslingor från, även om det kostar 600 spänn.

Karin