Jag är typen som alltid måste lyssna på musik när jag går eller åker nånstans. Eftersom jag också är typen som alltid glömmer saker överallt, trots att jag som förnuftig människa vidtagit vissa åtgärder (kolla två gånger på sätet innan jag kliver av pendeln, känna efter i fickan en extra gång så att cykelnyckeln är med), tappar jag bort mina personliga tillhörigheter ibland. Särskilt hörlurar har en tendens att försvinna.

Det hände i veckan och nu har jag lidit med några såna där skruttiga vita lurar som kommer med när man köpte telefonen. Ni behöver dock inte tycka synd om mig. I går slog det mig nämligen att jag har ett par gamla AKG-lurar hemma i garderoben. Kruxet är bara att det är glapp i sladden.

Men eftersom jag inte bara är en förnuftig människa, utan också en praktisk och handlingskraftig sådan, travade jag iväg till Kell & Kompani för att inhandla lödningsutrustning och tejp. Det var en jobbigare upplevelse än vad det hade kunnat vara.

Först var det ganska okej. Jag kom in i butiken, tittade på selfiepinnarna och mobilskalen. Funderade på om jag skulle ta en kundlapp eller om det var ok att gå fram direkt då jag var den enda kunden. Som tur var kom personalen till min undsättning.

”Ska du ha nån hjälp”, ropade en blond, ung man i kassan och avfyrade ett självsäkert leende. Man såg på honom att han var en sån där kille som kan det här med teknik.
”Jag skulle vilja ha en lödningspenna, tenn och eltejp, tack”, svarade jag.
”En… penna?” Nu såg han plötsligt mer förvirrad ut än jag.
”Ja, alltså det är glapp i en aux-kabel så jag måste löda ihop den med en annan.” Inget svar. Han blängde på mig. Leendet var som bortblåst.
”Vadå, ska du laga en kabel?”
”Ja, alltså jag har inte råd att köpa nya hörlurar varje gång kabeln börjar glappa.” Nu började jag bli lite irriterad. Kommer han anklaga mig för att var en konsumtionskritisk miljöpartimupp nu? Jag ser ju faktiskt ut som en sån, det får jag medge.
”Jaha… Ja, jag har inte nån erfarenhet av det… Men om du säger att det går så, visst…” Han räckte mig katalogen så jag kunde bläddra själv.
”Jag har lött telekablar sen jag var femton, det är inte så svårt.” Jag pekade på grejerna jag ville ha, och han kilade iväg till lagret.
”Jag tog svart tejp, är det okej? Det finns vit också”, meddelade han när han kom ut med grejerna.
”Det blir bra, då matchar det också!” svarade jag glättigt för att vi inte skulle behöva skiljas åt som ovänner.
”Haha, ja, att det matchar, så ska det ju va förstår jag”, sa han lättat och gav mig en antydning till det leende som först hade mött mig.

När jag gick därifrån kom jag på att sladden som jag ska ta till AKG-lurarna faktiskt är vita. Gick inte tillbaka för att byta tejp. Det hade känts lite väl omständligt, och ärligt talat bryr jag mig inte så mycket om huruvida det matchar eller ej. Det är ju bara en sladd.

För övrigt har jag och Filip spelat in en video i helgen. Som tur är har vi inte helt matchande kläder. Filip har ett par nya byxor som han har hela tiden. Han är så, när han har köpt ett par nya byxor använder han dem varje dag i tre månader tills han köper ännu ett par.

Jag blev också väldigt arg på Systembolaget under helgen som gått. Alltså verkligen skitarg. Jag ger blanka fan i om dagen är röd, blå eller grön, jag vill ha min bärs! Varför pratar vi aldrig om den här typen av fascism?

Karin