Two Divided by Zero
Pet Shop Boys
Från Please
1986

Försök att dela två med noll på en miniräknare. ”Error” kommer att visas på skärmen. Det går helt enkelt inte att dela två med noll, det är en matematisk omöjlighet som strider mot själva definitionen av division.

Så vill jag ha kärleksbeskrivningar presenterade. Inte med massa svulstiga metaforer, utan genom en miniräknare med automatisk högtalarfunktion.

Jag älskar Pet Shop Boys av många anledningar: Givetvis för Neil Tennants och Chris Lowes talang för att snickra perfekta pophits och göra välproducerade album, för deras förmåga att kombinera ironi och sarkasm med allvar och för deras självdistans.

Men mest av allt älskar jag Storbritanniens genom tiderna mest framgångsrika duo för att Tennant lyckas fånga stora känslor i små ord och vardagliga företeelser. Som i öppningsspåret till deras debutalbum Please, när berättarjaget beskriver vad man kan tänka sig är en kväll på någon klubb. Det börjar bli sent, snart tänds ljusen som en påminnelse om att svettiga dansgolv och kemiska lyckorus allt som oftast endast är ett sätt att döva rastlöshet och existentiella kriser. Men man vill inte att det ska ta slut: Let’s not go home, or call it a day.

I ett sådant läge är det lätt att tänka stora tankar om hur allting skulle kunna vara annorlunda: We’ll catch a plane to New York, and a cab going down, cross the bridges and tunnels, straight into town. Tomorrow morning we’ll be miles away, on another continent and another day, sjunger Tennant.

Two devided by zero slutar inte på ett plan över atlanten, utan på Victoria Station med en samplad speakerröst mixad långt bak i ljudbilden. Vi tog inte världen med storm, inte i kväll heller.

Karin