Eels
P.S. You Rock My World
Från Electro-Shock Blues
1998

ÄEeeääääeh. Idag är det söndag. Igår var jag på Pure. PURE!? Vad är det för ställe liksom. Nån slags urvattnad Stureplansvariant (triggervarning för klasshat) för folk som inte kommer in på tjusiga ställen på Stureplan. Hur hamnade jag ens där?? Jag vet inte. Men det var asnajs. Jag älskar egentligen såna ställen. Men nu mår man skit.

När allting känns så hopplöst som det gör den här söndagen så brukar jag tänka på Mark Oliver Everett, sångare i Eels. Hans pappa dog i en hjärtattack när Everett var 19 år gammal och det var Everett som först hittade kroppen. Som att inte det var nog för en livstid så hade hans syster svåra problem med psykisk ohälsa. 1996 tog hon sitt liv och kort därefter dog hans mamma i lungcancer. Everett var plötsligt sist levande kvar i sin familj. Din söndag lär knappast vara så illa?

Det är mot bakgrund av allt det här som han släppte Electro-Shock Blues 1998, som anspelar på de elektrochocker som hans syster behandlades med. Med låtar som Elizabeth On The Bathroom Floor, My Descent Into Madness och The Medication Is Wearing Off är albumet sannolikt det mest deprimerande som gjorts. Perfekt för en söndag! Näe kanske inte.

Men den sista låten på skivan är det. P.S. You Rock My World är en humorfylld hyllning till livet. Kontentan är liksom att man behöver hantera sorg och saker som är deprimerande och det får ta tid. Men vi kommer alla att dö en dag så glöm inte att leva! Så befriande klyschigt.

/ Filip