Hen hatar mig redan från första sekund. Tar motvilligt i hand. Ni vet hur det känns när någons blick osar av förakt? Man blir lite illa till mods. Jag förstår att jag är hens ärkefiende, men jag förstår inte riktigt varför, tills hen säger att ”varför måste vi ha med en… liberal här.” Ah. Jag ska nu vara the white girl you love to hate.

Vi ska vara med i ett panelsamtal. Temat är rasism och sexism. Det första hen säger är att hen hoppas att ingen förnekar strukturell rasism, för hen har upplevt mycket strukturell rasism och vill inte få sina erfarenheter kränkta, och så säger hen att vita liberaler brukar kränka hens upplevelser, och blänger sedan på mig.

Jag måste svara nånting. Jag säger att tycker att rasismen är ett samhällsproblem och att alla har en plikt att kämpa emot den. Något annat vore helt otänkbart, det är en del i att vara en rimlig människa, säger jag, men att det här med strukturer och normer är lite kontextuellt och väldigt abstrakt. Det är svårt att säga att en ideologi genomsyrar hela samhället och alla människors agerande, alltid. Men att det givetvis inte innebär att problemen inte finns.

Min motståndare avbryter mig. ”Jag är så trött på att vita liberaler förnekar detta! De ser inte sin egen maktposition!”. Jag tänker att jag mycket väl vet om att jag har en maktposition. Jag sitter ju här. Det gör hen också.

Ordet går till marxisten som sitter mitt mellan oss. Hen håller med mig om det abstrakta, säger att hen inte gillar kritisk teori och börjar prata om produktionsförhållanden. Ingen förstår nog vad som menas. Hen slipper i alla fall en avhyvling.

Vi byter samtalsämne. Nu rör frågan tolkningsföreträde. Jag säger att alla människor givetvis har rätt till sina upplevelser och känslor men att det kan vara problematiskt som utgångspunkt för en kritisk diskussion eftersom man riskerar att hamna i cirkelresonemang. Min självutnämnda fiende förstår nog inte vad jag menar, för hen blir arg. ”Så typiskt vita priviligerade att förneka mig rätten att definiera vad jag har upplevt!” Hen svarar samma sak även på nästa punkt, varför intersektionell teori diskuteras mer nu än tidigare. Jag säger att jag tror att frågor om identitet blir viktigare när ett land har nått en viss materiell standard. Hen säger att jag förnekar att rasism alltid har funnits och indikerar att jag är rädd för att rasifierade nu hotar oss vita och vårt privilegium.

”Vita kroppar har alltid tagit och tar för mycket utrymme!”. Hen blänger på mig, hela tiden tittar hen på mig, och jag försöker hålla kvar blicken stadigt. Jag svarar artigt. Jag tänker inte tappa det.

Jag tittar ut över publikhavet men det är svårt att se människorna som sitter där eftersom jag bländas av en strålkastare. Jag tar en klunk vatten. Betraktar kameramannen som står och sms:ar vid sidan av den lilla scenen. Jag tänker att det är konstigt att min debattmotståndare inte lyssnar på vad jag säger utan i stället pratar om min kropp. Känner hur linningen på kjolen stramar åt i midjan. Borde tagit nåt med resår. För mycket öl. Borde gå upp tidigt i morgon och springa. Jaja.

Jag förstår inte riktigt vad jag har gjort för fel. Jag har nämnt en massa förslag på hur jag tror att samhället kan motverka rasism och diskriminering. Inget hjälper. Sista punkten för diskussion, hen säger att ”så länge vita liberaler anser att människor är värdelösa och ska förnekas existens om de inte kan bidra ekonomiskt kommer vi aldrig att få bukt med rasism.”

Då tappar jag det. Jag grabbar mikrofonen och skriker: ”När faan har jag sagt det?!”. Droppen, ni vet. Hen ser helt ställd ut. ”Nej jag menar inte just du men alltså vita liberaler brukar tycka d…” Jag avbryter igen: ”Varför säger du det riktat till mig då?!”. Moderatorn får hejda oss.

Jag är van vid att få mothugg. Det gör mig inget att folk inte håller med. Men det är jävligt olustigt när någon i stället för att argumentera mot ens åsikter, argumenterar mot ens person. Ännu värre, mot ens kropp.

Jag har varit med om något liknande, fast då var det kommentarer på ett feministiskt internetforum efter en artikel jag skrivit, där jag kritiserade konceptet kulturell appropriering:

Fy fan vad äckligt. Jag vill kräkas i munnen när jag läser detta. Haha, en vit liberal… Vet ni, jag googlade hennes namn. Hon är ingen riktig journalist, bara en student. Haha. Jävla DN-kåt hon är. Hon skriver bara detta för att hon vill ligga med Peter Wolodarski.

Om dessa progressivitetens främsta försvarare skulle läsa denna text vet jag vad de skulle säga och skriva. Haha, snyyyft! En vit jävel som är rädd för att förlora sina privilegier! Åh, white tears! Cry me a river! När de läser att jag vet vad de kommer att skriva blir de säkert ännu argare. Hon vet till och med om att hon är en äcklig jävla vit förtryckare, fy faan *kräks*.

Det är något som är sorgligt över detta. Inte att de tycker som de gör. Jag kräver inte att alla ska vara liberaler. Att någon hatar mig gör mig heller inte så mycket, den obehagliga känslan går över efter ett tag, och alla som gått i grundskola och varit sämst på brännboll vet att man inte ska lyssna när folk skriker ”värdelösa hora” efter en.

Det som gör mig politiskt deprimerad är den totala negligeringen av all form av mänskligt, intellektuellt resonerande. Att tankar spelar roll. Att man ska bedöma sina motståndares argument, inte kritisera deras utseende, hudfärg eller kropp, oavsett hur personen ser ut.

Åh, vänta! Innan du samlar dig för att skriva något dräpande om liberala vita tårar: Jag skrev faktiskt trigger warning. Så skyll dig själv.

Karin