This is the part of me that you never gonna ever take away from me, no 

Det var för några år sedan, pendeltåget mellan Stockholm och Uppsala. Halvtomt i vagnen. Mitt emot mig satt en tjej i femtonårsåldern. Hon såg ut exakt som alla andra tonåringar gör: håret i en tofs, tajta jeans, en topp med tryck från H&M. Ansiktet hade hon smetat in i en beige gegga och ögonen var nerkladdade med svart kajal. Hon såg ut som en panda. En ledsen panda med blanka ögon.

Lågmält pratade hon i sin telefon. Då och då drog hon in lite snor och svalde. Eftersom jag hade glömt mina hörlurar hemma kunde jag inte låta bli att lyssna. ”Nej, han sa inte varför. Eller han sa att han har mer gemensamt med henne. Ja… Han har redan avföljt mig på insta.”

Vad samtalet handlade om var inte så svårt att räkna ut. Hennes hjärtas utvalda hade uppenbarligen dumpat henne för någon Mikaela. Fy fan vad ruttet, jävla Mikaela, tänkte jag när jag såg svarta tårar rinna längs min medpassagerares kinder.

Efter ett tag avslutade hon samtalet och tog fram ett par vita Iphonelurar ur väskan. Musiken strömmade ut i den tomma vagnen. Hon lyssnade så högt att det gick att höra Katy Perrys stämma över gitarriffet:

Days like this, I want to drive away
Pack my bags and watch your shadow fade

Tjejen tittade ut genom fönstret med tom blick. När låten var slut väckte hon sin telefon och spelade den igen. Jag funderade på om jag skulle informera henne om att Spotify har en repeatfunktion.

Efter ett tag började hennes ansiktsuttryck förändras. Fjärde gången popstjärnan sjöng refrängen hade tårarna slutat rinna. I stället verkade hon bestämd. Hon hade satt sig upp ordentligt i stället för att halvt luta sig mot väggen. Hennes läppar mimade knappt märkbart och säkert omedvetet:

Throw your sticks and stones, throw your bombs and bones, but you’re not gonna break my soul
This is the part of me that you’re never gonna ever take away from me, no

När den automatiska rösten meddelade att nästa station var Upplands Väsby reste sig flickan upp. Jag följde henne med blicken när hon ställde sig vid dörrarna och väntade på att tåget skulle stanna. Rakryggat och bestämt tryckte hon på dörrknappen och stegade ut i sommareftermiddagen.

Now, look at me

Det är inte lätt att vara femton, tänkte jag. Men det är lite lättare med Katy Perry. Oavsett vad musiksnobbar i Aftonbladet tycker.

/Karin