Wäääh. Jag hade faktiskt lovat mig själv att inte skriva ett sentimentalt inlägg om Kent. Tänkte att det skulle finnas nog med sånna idag.

Men så gick jag på väg till jobbet i morse och drabbades av ett kentminne som gjorde att jag nästan började gråta mitt på Kungsgatan i Stockholm.

Jag har skrivit om det förut. Under mina tonår var jag våldsamt förälskad i en person som inte besvarade kärleken. Eller hon besvarade den men var ganska tydlig med att vi bara var vänner och inget mer. Klysch? Ja.

”Vi ska alla en gång dö”

Minnet i fråga är i alla fall när vi i mina föräldrars vardagsrum brottades, sprang omkring och höll varandra hårt samtidigt som vi skreksjöng JA, VI SKA ALLA EN GÅNG DÖ, VI SKA ALLA EN GÅNG DÖ till min bootleggade live-version av Mannen i den vita hatten på Storängsbotten i Stockholm 2005.

Det är ett av många starka minnen med den här personen som jag har svårt att förmedla i text. Många av dem var lyckliga men de flesta är brutala. Som kärleken ofta är.

”Men om kärlek är en drog är det ingen drog för mig”

Kärleken förblev obesvarad och jag blev en mästare på att dölja mina känslor, något som jag vet påverkat mina relationer idag. Karin klagar titt som tätt på hur känslokall jag kan verka och personen som jag fram till för ett tag sen spenderat den större delen av mitt 20+liv med – en person jag älskade så att det ibland gjorde ont – har fått lida på grund av det. Inte för att det på något sätt är unikt för snubbar, men jag härleder det ändå till de där åren då jag konstant dolde det jag egentligen kände.

Till slut stod jag inte ut och berättade alltihop. Hon lämnade mig på sin moppe, gråtandes.

”Alla har vi fastnat hos nån någonstans”

Några år efter, precis i början av det vuxna livet, började vi träffas igen. Trots försök hade jag inte kommit över henne och var nog kär förhållandevis oföränderligt under de åren vi inte träffades. Den här gången verkade det dock annorlunda och hon ville prova på något slags förhållande. Men efter ett tag var det uppenbart att det inte riktigt var det hon ville. Till sist sa jag att det inte funkade och att jag inte kunde fortsätta ha en relation med henne.

”Är du lycklig nu?”

Såväl som gången hon lämnade mig på moppen som när jag avslutade det för några år sedan fanns Kent där för mig. En del brukar klaga på att man inte hör vad Kent sjunger och att texterna är så otydliga. Men det finns inget band som med sån precision satt fingret på exakt det jag känner.

”(Våra hjärtan slår lika hårda slag)”

Kent kräver ingenting. De blir inte sura för att man tröttnar på dem ett tag. Faktum är att de under hela sin karriär förväntat sig att folk ska tröttna. Och ibland har man gjort det. Men så står man där igen. Med ett krossat hjärta i handen och ingen att vända sig till och då finns de där. Redo att lyssna och trösta.

För det är jag evigt tacksam.

”Då som nu för alltid”

Och alla ni som klagar på sentimentala kentfans. Ni är fan exakt lika töntiga som dom som klagar på att Max Martin vann polarpriset. Skärp er.

”Vår hämnd blir ljuv”

/ Filip