Jag skaffade faktiskt Pokémon Go. Man ska ju va trendig, tänkte jag, och tankade ner appen. Men efter att jag fått förklarat för mig vad spelet egentligen innebär ångrar jag mig djupt. Jag skulle bara ha varit anti från början. Det är nämligen den enda strategin som funkar.

Spelet handlar inte bara om att man ska knalla runt i nån variant av Google Maps och fånga söta figurer, förstod jag efter ett tag. Min kompis Anton förklarade för mig: Man ska välja lag. Sedan ska man gå till olika stationer och tävla med sitt lag, mot andra lag. Om man är dålig kan laget förlora ett helt område. Därför måste man träna sina Pokémons så att de inte åker på stryk. (Klandra mig inte för att jag har noll koll. Jag var sex år gammal år 1997 och samlade bara på Spice Girls-bilder. Det där japanska brydde jag mig inte om.)

Här nånstans började det bli svårare för mig att skratta åt manin och entusiastiskt fortsätta min jakt på låtsasdjur. Välja lag. Tävla mot dom röda. Inte förlora mark. Hjälp. Det här är inget oskyldigt mobilspel. Det här är IRL. Precis som ”fånga flaggan” på gympan på högstadiet.

Ingen gemenskap är så stark som den som uppstår mellan två personer som hatade idrottslektionerna i skolan. Jag avskydde inte gympan för att jag var lat, utan för detta:

Vafaan nej vi vill inte ha Karin och Therese i vårt lag dom kommer ju sabba allt! Jag vill välja om! Det är orättvist! Dom fattar ju ingenting, bara springer åt fel håll jävla idioter! Amen för i helvete jävla nolla kan du inte kämpa liiite hårdare eller? Öööh subba!! Vi måste vinna det här för faan! Jävla värdelös du är! Jävla värdelös!!!

Det var så förödmjukande. Inte att bli kallad subba (vad är det för mjäkig förolämpning egentligen?). Förnedringen bestod i att tvingas stå på en fånig plan, med uppgift att kuta över till det andra lagets planhalva för att fånga nån idiotisk flagga. Vad är det för geni som kom på det? Vad är nyttan? Vad är poängen? Om motion nu var syftet kunde vi ju lika gärna fått kuta tre kilometer runt kvarteret, med freestyles i stället för pubertala målbrottsvrål i öronen. Men det är så bra för lagandan, sa dom. Ja, om syftet är att bryta ner den delen av klassen som fasade varje onsdagsmorgon och fredagseftermiddag.

I nian, när jag blivit en rebellisk och jobbig elev, gjorde jag och min kompis till och med aktivt motstånd. Vi krävde att de skulle ge oss bra anledningar att vara med, vilket de inte hade (”att killarna med flit simmar mellan era ben för att kunna dyka upp mitt emellan är bara ett sätt att visa uppskattning!”). Mitt favoritminne är när gympaläraren tvingade oss att städa hela simhallen på lunchrasten som straff för att vi för sjunde gången vägrat vara med. Vi tog alla simdynor och leksaker vi kunde hitta och strödde ut dem i hela badhuset i stället.

”Men det är så bra att de icke-teoretiska eleverna har ett ämne de kan vara bra på”, brukar folk säga när de försvarar den fascistoida institutionen som kallas idrott och hälsa. Men de har missat att kungen av en högstadieklass inte är den som har bäst betyg i svenska. Att vara bra på att böja franska verb slår inte särskilt högt när man står där på en trött skolgård med sten i skon och håller på att svimma av lågt blodtryck eftersom det varit utspädd minestronesoppa till lunch. Det räckte inte ens att jag var bäst på musiklektionerna, tar man tjejträt på brännbollen (ja, det hette så) är man ändå jävla värdelös. I en högstadieklass är det nämligen de coola killarna som styr, och de coola killarna är alltid bra på sport.

Just därför drabbas jag av en mild variant av posttraumatisk stress varje gång jag ser den där Pokémonappen i telefonen, eller så fort någon nämner det jävla spelet. Nej alltså du måste dra lite snabbare på skärmen… Dra snabbare! Nej inte så! Fan nu försvann den! Jag fasar för hur det skulle bli om jag började spela på riktigt. Om jag gick till en sån där träningsstation. Blickarna från de som valt samma lag som jag när min Pokémon förlorar mot motståndarnas. Varför står det ”CP” på skärmen när jag försökte fånga den där figuren liksom? På fredag ska det tydligen vara något slags träff där tusentals människor ska tävla mot varandra. Vilken skräck. Tur att man inte är 13 längre.

/Karin