Nu ska jag berätta för er om en karaktär som jag tror de flesta har stött på. Vi kan kalla honom (det finns så klart honnar och hennar av denna typ, men de flesta jag har träffat har varit hannar) för stroppen. Stroppen är en synnerligen irriterande typ, en pösmunk som ovälkommet dyker upp och ska förklara hur saker och ting ”ligger till”.

Vanliga igenkänningstecken är att han kompenserar sin bristande IQ-nivå med ett stort ego, att han slänger sig med termer han egentligen inte begriper och anser sig vara moraliskt överlägsen alla andra. På seminarier sitter han alltid längst fram, räcker upp handen trots att det inte är frågestund och när han har fått micken inleder han med ”det här är ingen fråga, men…”.

Stroppen är en mästare på att amatörmässigt psykologisera sina motståndare. Låt mig exemplifiera genom att referera till en studentfest jag var på för några år sedan. Dum som jag var hade jag gett mig in i en diskussion med en stropp. Debatten rörde något idiotiskt ämne på högstadienivå, jag tror att han var bestört över att jag inte är radikalfeminist trots att jag är tjej, eller något sådant. ”Så du vill inte solidarisera dig med andra kvinnor. Intressant.” Här la han pannan i djupa veck: ”Det måste vara för att du på grund av patriarkatet har jättedåligt självförtroende, och vill trycka ner andra tjejer.”

Tack så mycket för omtanken, men jag är fullt medveten om att jag är klipskare än de flesta och särskilt såna som du, ville jag svara men det gör man ju sällan. Att ha en hjärnkapacitet som slår stroppens är dock ingen merit. Det stoppar dock inte stroppen från att ta sig fram i tillvaron. Han återfinns nämligen inte bara på Flogstafester och i seminariesalar utan överallt i samhället, även i våra medier.

Hur kan stroppen vara ett så frekvent förekommande fenomen när få människor, av bägge kön, inte står ut med honom? Svaret på den frågan är att stroppen faktiskt besitter en egenskap som man kan komma långt med. Om en kollega på arbetsplatsen dryftar en intressant idé är han inte sällan där och snappar åt sig den, och när chefen kommer in säger han ”jo, JAG har kommit på en grej…”.

Trots att stroppens bildningsnivå liksom hans intelligens är begränsad har han fångat upp ett och annat svårt ord som han slänger sig med och fyller med innehåll och analys som inte skulle passera på ett B-uppsatsseminarium. Men med oslipade glas i bågarna tar han sig fram med sin kvasiintellektuella attityd.

Det är svårt att diskutera med stroppen. Han är mer intresserad av att recensera andras idéer – om politik, filosofi, konst, litteratur, vad som helst – än att komma med några egna:

Jo men jag har faktiskt ägnat några månader åt att sätta mig in i lite fackfilosofi om autonomibegreppet ur ett värdeteoretiskt perspektiv, och ur ett politisk-filosofiskt perspektiv, och kommit fram till att… – Nu tycker jag att du är bakåtsträvande. Det där är inte liberalt.

Jo men alltså om man ser till europeisk idéhistoria så är det ganska uppenbart att… – Nu tar du avstånd från upplysningens moral. Men det var just det jag skulle komma till, att… – trist att du tycker så. Trist och tråkigt. Det är en inställning som ej är kompatibel med en universalliberalistisk människosyn.

Jag har ju visat här på Google att Martin Gore inte alls är född i New York, han är från Lo… Jag har sett Depeche Mode live tre gånger. Jag kan faktiskt dom här grejerna.

Men Anna här som är kemist säger ju att bakpulver inte alls är en svamp, så… – Bakpulver har känslor. Det är omoralistiskt att baka med bakpulver.

Ja, ni fattar.

Hur ska man hantera stropparna? Det är lättare sagt än gjort. En taktik är att vara stoppig tillbaka. Den har jag börjat köra med. Funkar ganska bra. Men det finns en risk att stroppen blir arg och upprörd om man slår tillbaka med samma mynt. Det ligger i stroppens natur.

/K