I morse passerade jag två kvinnor som stod och delade ut Jehovas Vittnens tidning Vakttornet. Jag stannade inte för att prata, men jag älskar den tidningen. Inte bara för att den är ett så vackert skolexempel på cirkulära argument (”hur kan vi veta att det som står i Bibeln är sant? Jo, det står i Bibeln att det är det”), utan också för att den levererar ett paket med färdiga svar om hur man ska klara sig här i jordelivet. Den ger en skäl att betrakta allt världsligt som lite ovärdigt att haka upp sig på.

Det värdsliga står högt i kurs nu förtiden. För att ta ett aktuellt exempel: Ni vet när man umgås med folk och de tar upp sin iPhone och förväntar sig att man ska se avspänd ut medan de knäpper en bild och sen sitter och fipplar fram nåt filter som gör att man ser snygg ut fast man inte är det? Sådana situationer förväntas man tycka är helt normala. Man förväntas att obekymrat fortsätta samtalet (”var var vi? Juste, om hon är kär i dig är det nog omoraliskt om du ligger med henne, även om det är smidigt för dig, det förstår jag ju…”) Och det är ju normalt, ingen tycker att det är konstigt, alla gör det, utom jag.

Det kanske inte är Instagram det är fel på, utan på mig. Jag har liksom aldrig tänkt att mitt liv är tillräckligt intressant för att dokumenteras för allmän beskådning. Mitt kök är målat i senapsgult, inte Stockholmsvitt. Jag hatar sånt där sliskigt pumpkin-kaffe från Starbucks, jag kör med termos från Claes Ohlsson. Jag tycker inte ens om Rihanna och ser ingen anledning att lägga upp bilder på henne när hon är halvnaken. Jag har inget att komma med. Jag har inga feministiska tatueringar. Jag skulle inte få några likes. Dessutom har jag inte råd att köpa en fräsig mobil med bra kamera.

Jag har rådfrågat mina vänner om detta. Ofta har de svarat uppmuntrande med tillägget att jag kan få deras gamla iPhone eller att ”ja, Karin, du kan ju hitta en egen approach på det, ha en lite ironisk ingång kanske…”. Men jag vill inte att folk ska gilla mig ironiskt. Jag vill få likes för den jag är.

Kanske borde jag stannat och pratat en stund med de trevliga kvinnorna ändå.

Karin