Jag har tänkt på det ett tag nu och häromsistens fick jag nog. Vet ni vad jag är trött på? På idioter och folk utan humor, ja. Men också på alkohol, dans och dekadens.

Ibland kan jag känna ett tomrum inom mig. Ni vet, den där känslan man får ibland när man blänger ut genom fönstret, det är grått och trist ute, och man tänker ”jaha, vad ska det här vara bra för?”. Eller när man sitter och kommer på sig själv med att läsa en astråkig Facebook-post från någon som är på resa i Långtbortistan och undrar varför man vet att den här personen, som man typ inte känner, har bränt sig i solen?

Eller när man är sugen på nåt, står och hänger framför kylskåpet, hittar inget, öppnar skafferiet, hittar inget där heller – och går tillbaka till kylen eftersom man har en idé att det på nåt magiskt sätt skulle dykt upp nåt smaskigt den minuten man blängde tomt i skafferiet? Men det dyker aldrig upp nåt. Och man är för lat för att gå till kiosken.

Just den känslan vill man fly ibland. Därför fyller man sitt liv med saker som drömmar, storslagna framtidsplaner, musik, dansgolv och sånt som stimulerar endorfinproduktionen. Pinsamma kärleksförklaringar när sociala koder plötsligt lösts upp. Enormt självförtroende. Musik, musik, musik, rytmer och harmonier som skär som elektriska chocker genom skelettet. Et cetera. När man är i ett sådant tillstånd älskar man livet, för man känner hur själva livet pulserar i kroppen. Det är det bästa som finns. Jag har älskat det sen jag var tonåring.

Men det finns en baksida, och den växer ju äldre man blir: Bakfyllorna. Ångesten över att man var för full för att kunna fyllekäka. Tomhetskänslan som infinner sig, så mycket större än vad den var innan. Känslan av besvikelse, av nåt man inte riktigt vet vad, kanske att det blir måndag igen.

Är det värt det?

Det är inte värt det, har jag kommit fram till. Från och med nu ska jag lägga av med allt som ger mig en sån där euforisk känsla, syntetisk eller ej. Jag har läst en del buddistiska tänkare på sista tiden (jag vet lol men ja) och jag tror verkligen – håll i er nu, för det här är jävligt djupt – att man blir lyckligare av att inte göra saker som gör en lycklig. Man lär sig att nöja sig. Att se det stora i det lilla. Att omfamna ett, om ni vill kalla det så, Svenssonliv där dagens nöje är att vattna blommorna.

Jag tror att en sådan livsstil kommer att göra mig till en harmonisk människa. Har till och med funderat på att flytta till typ Enköping eller nån lagom stad. Det kommer nog inte hända nu, men kanske i framtiden.

Jag spolar kröken, alltså. Och allt annat som för tillfället ger mig kolsyra i ådrorna. Är det inte moget så säg?

/Karin