Paradiset är en kedja med mataffärer i Stockholm som är helt inriktade på ekologisk mat och varor utan ”tillsatser”. Affären personifierar allt det som resten av Sverige föraktar med vår huvudstad. Här hittar du svindyra lökar, ekologiska veganska godisnappar och hyllplan fulla med olika drycker/medel/krämer/piller som ska få dig att må toppen.

Just hälsa verkar vara en viktig aspekt för människor som handlar på Paradiset. Men lika mycket handlar det om att ta ställning för en miljö och hållbart jordbruk. Båda dom sakerna måste ju vara bra. Men det finns ett perspektiv av konsumtionsaktivism som jag inte tycker lyfts tillräckligt ofta. Hur står det egentligen till med dessa människors psykiska hälsa?

Att i varje beslut som handlar om konsumtion behöva ta den globala miljön i beaktande måste tära på en något extremt. Det kan inte vara enkelt att bära jordens överlevnad på sina axlar.

Ännu värre måste det då vara att läsa om de gigantiska öar av plast som bildas på jordens hav TROTS att konsumentaktivisten köpt ekologiska solrosfrön för 79 kr hektot. Hur kan man leva i en värld där det du köper är så oerhört viktigt men samtidigt inte spelar någon roll?

Jag förstår faktiskt inte hur man orkar. Det är som att jag slaviskt skulle följa varenda krig och naturkatastrof runt om i världen och skänka pengar till allt och alla. Hur nobel den tanken än kan tänkas vara skulle den vara förödande för mitt mentala tillstånd. Därför gör jag inte det. Jag försöker till och med undvika att titta på nyheter om krig och naturkatastrofer och jag är övertygad om att fler borde göra det.

För sanningen är: oavsett om det handlar om krig eller global uppvärmning så är varken orsaken eller lösningen människors individuella val utan politik. Om du nu oroar dig över de här sakerna kanske du ska rikta energin och kritiken mot politiken – inte mot dig själv.

Sorry för ungdomsförbundigt slut på det här inlägget men vafan ta hand om dig själv och människorna runt omkring dig istället för att straffa dig själv med äckliga veganska godisar.

/ Filip

Vi är egentligen helt fel personer för att göra den här typen av spaningar. Karin kan ingenting om populärkultur efter 2005 och Filip har för dålig självinsikt. Men vi har ju (for now) en blogg på Nöjesguiden so here we gööö!

Vad var det roligaste som hände 2017?
Det har varit ett sorgligt och tråkigt jävla år. Må det ta slut.

Vem gjorde oss stolta ute i världen 2017?
Håkan Juholt OBS SERIÖST

Vad ser ni fram emot mest 2018?
Valet HAHAH

Vad slutar vi med 2018?
FATTA-halsband eller är det nån som har det längre?

Vad blir trendigt?
Nationalism

Vad blir årets stora skandal?
Martin Timell blir nästa julvärd

Vem/vad/vilka har satt sin sista potatis?
Filip & Fredrik

Vem/vad kommer att få aningen för mycket utrymme i massmedia?
Vad heter hon med rosa hår på instagram??

Vem/vad kommer få aningen för lite utrymme i massmedia?
Vi som vanligt. Vi har tur om vi överhuvudtaget får ha kvar den här bloggen.

Vem skulle ni vilja byta liv med 2018?
Edward Blom. Vilket år han har framför sig!

Vad kommer vi låtsas gilla?
Vi kommer väl fortsätta låtsas gilla hösten och grönkål

Vems klädstil vill vi sno?
Karins

Vem/vilka kommer vi att störa oss på?
Alla på krogen som är födda år 2000

Har ni något nyårslöfte?
Flytta till Köpenhamn

/ Karin & Filip

Det är hippt att ta ställning. Det vet alla vi som några dagar i augusti trängts i Slottskogen mellan vegoburgare och tygväskor de senaste åren. Way Out West har gjort en stor sak över att att ställning mot mjölk, kött och allt som är dåligt här i världen.

Samtidigt är det pinsamt uppenbart vilket kapitalistiskt jippo festivalen blivit. Flera av Sveriges största varumärken pungar ut miljoner för att få trängas i montrar och kränga sina prylar åt oss festivalbesökare. De kanske klär in det i fluffiga modeord som hållbarhet, mångfald och tolerans men i slutändan är det ju just att sälja produkter som företag är där för. Det är ju hela grunden i att driva företag – att sälja produkter.

Hyckleriet har blivit lite väl uppenbart, därför har det varit skönt att veta att uppe i den lilla orten Gagnef i Dalarna har det funnits en mer alternativ festival, Skankaloss, som haft fokus på techno, fest och vara väck i skogen. Precis som vi vill ha det.

Festivalen har ökat i popularitet de senaste åren, trots (eller kanske just tack vare) organisatörernas uttalade vilja att inte växa. Nu verkar däremot festivalen gått från ord till handling när det kommer till den saken.

Istället för att ha fokus på allt som vi gillar (bra musik och att bli väck i skogen) ska de istället ha ”mer fokus på konst och alternativa upplevelser som går åt det interaktiva hållet med sport, hälsa och rekreation.”, enligt ett pressmeddelande på deras facebook-sida. De meddelar vidare att ”Om ni enkom åker till Gagnef för att festa på natten och vara väck i skogen så vill vi uppmana er att stanna hemma eller hitta någon annan festival, Gagnef är färdigrejvat.”

ALLTSÅ URSÄKTA MEN VAD SA NI

Det är som att alla festivaler som når någon slags framgång MÅSTE få hybris. Sen verkar det vara något särskilt med Dalarna. Minns någon festivalen Peace & Love?

Kan inte alla festivaler bara ta ett djupt andetag och fråga er själva: varför finns ni egentligen? För att förändra världen? Nej. Vi skiter helt ärligt i om ni serverar vegoburgare, om det inte finns något mjölk till kaffet eller om Lasse 41 år håller yogalektioner i solnedgången vid stora dammen.

Festivaler finns för att vi som gillar musik ska få några dagar per år där vi kan titta på band som vi gillar, dricka för mycket och hångla med för många. Thats it. Vill ni förändra världen? Köp några träd eller engagera i er politisk organisation istället.

/ Filip

Foto Eva Hildén Smith/LaBelle Rockette

Låt mig bara förtydliga. Jag älskar Edward Blom. Därför tar det emot lite extra att skriva det här inlägget. Men någonstans måste faktiskt gränsen dras.

I flera år har Edward Blom varit vår allas favorit-semi-alkis. Ingen har på ett så folkligt och förtjänstfullt sätt stått upp mot folkhälsofascismen i Sverige. Herr blom är ”allt gott och alldeles för mycket” personifierad och vi älskar honom för det.

Men nu har det fan gått för långt.

Det började med att Blom förra året släppte en jullåt. Haha, tänkte vi alla. Det är ju lite skoj. Han kan ju inte sjunga. Hoho, kulkul! Sen följde nån pårökt youtube-unge upp det hela med en Ace of Base-remix av Blom när han säger ”När man festar festar man och då festar man rejält”.

Och vips, helt plötsligt ser vi Edward Blom göra bort sig i Moraeus Hörna.

Alltså visst, det är gulligt men inte ens Edward Blom kan tycka att han har en känsla för vare sig ton eller takt. DET ÄR ELAKT, JAG VET! Men någon måste säga det.

Och nu i höst annonserades det att herr Blom ställer upp i själva melodifestivalen. Inte för att Melodifestivalen har en särskilt hög ribba, men ändå.

Det verkar på det hela taget som att Edward Blom har utvecklat en väl stark zero-fucks-given-aura och tror att bara för att alla älskar honom kan han göra precis vad fan han vill. Det osar dessutom girighet om allt det här. Det räcker inte med 41 kokböcker, TV-program och podcasts. Det är ”allt och alldeles för mycket”. 

Edward. Om du mot alla odds läser det här. Sluta! Håll dig till det du är bra på. Käka smält ost i TV och håna folkhälsomyndigheten. Parkbänken är aldrig långt borta!!

/ Filip

Bawar Ismail.

Bawar Ismail, 25, skribent och C-kändis, tänker söka till Paradise Hotel. Livets ord tog sig en pratstund med Bawar, eller ”PH-Bawwe” som han kallar sig själv, för att ta reda på varför.

Varför söker du till Paradise Hotel?
– Det är för att underhålla svenska folket. Det finns ett stort potential för att skapa riktigt jäkla bra tv. Jag drivs av att underhålla människor. Och så är jag så klart uppmärksamhetskåt och vill bli megakänd. Kändare än Bert Karlsson. Fucking Bert. Jag ska bli nya Bert Karlsson.

Hade Bert Karlsson platsat i PH?
– Om PH hade funnits på åttiotalet så absolut. I grunden är han och jag samma person.

På vilket sätt då?
– Vi kan inte hålla käften. Vi måste verkligen säga vad vi tycker. Vi är båda lite knubbiga. Det är uppenbart att Bert gillar att stå på scen, och det gör jag också. Han bryr sig inte ett dugg om vad andra tycker. Han kör sin grej. Plus, han har en personlighet som sticker ut.

Är han en bra förebild för unga män?
– Det beror ju på vem du frågar. Det finns nog folk som tycker att han har unkna värderingar. Jag kan hålla med, men jag kan skilja på person och åsikt. Men nu blev det för mycket fokus på Bert här. Det här ska handla om mig.

Vem kommer du vara inne i PH-huset?
– Ooh, det där har jag tänkt på väldigt mycket. Ska jag vara snubben som bara festar loss, ligger så mycket som möjligt i tv-rutan? Eller ska jag vara den kallsinnigt fokuserade som bara vill vinna? Ska jag spela människor mot varandra? Jag tror att jag kommer att gå in för att skapa så mycket underhållning som möjligt, samtidigt som jag så klart vill vinna. Så jag kommer se till att ha så kul som möjligt och spela spelet. Sen kommer jag så klart inte avslöja min strategi. Det kan ju vara så att jag går in och lajvar korkad, eller att jag lajvar att jag är så jävla mycket bättre än alla intellektuellt.

Men nu har du väl avslöjat din strategi?
– Nej! Det här kan vara ett psykologiskt spel! Allt jag säger behöver inte vara sant. Vet du hur psykologisk krigsföring funkar? Jag lägger upp en massa bollar, så ingen har egentligen koll på vad jag tänker. För vem vet, jag kanske egentligen bara vill ha gratis sprit?

Men om du bara ville ha gratis sprit hade du lika gärna kunna åka till Almedalen?
– Men palla det. Palla höra om hur amorteringskravet slår mot medelklassmänniskor. På PH kan man supa och prata om allt som man tycker är underbart i livet. Man kommer få hänga med sköna snubbar och vackra brudar. Vad mer kan man önska sig? Vem vet, jag kanske hittar kärleken där inne också? Fast vänta, jag kanske är för heteronormativ nu. Kan du stryka det?

Du är väl hetero?
– Jag är hetero. Jag är väldigt hetero. Det är inget fel med det, så klart.

Hur är din drömtjej då?
– Bra fråga. Mörkt hår, mörka ögon. Helst från Medelhavet eller Mellanöstern. Gärna smart. Men. Det viktigaste av allt, och det är väldigt viktigt att du understryker detta, och det är att man har självdistans. Jag orkar inte med folk som inte har självdistans. Då hyvlar jag hellre min dingelingdingdong med en osthyvel.

Vill du att jag ska ha med det där?
– Ja, det är väl lika bra att få det nedskrivet så att folk vet vad jag vill ha.

Hur tror du om dina chanser att vinna PH?
– Det beror nog på olika saker. Jag kommer att vara folkets man där inne. Jag kommer ha så mycket support. Från mina gamla fans, men också från nya. Med detta i ryggen kommer jag helt klart att kunna spela sönder spelet. Produktionsteamet kommer att fatta att folkets man kommer att vinna. Annars riskerar dom twitterdrev, arga facebookkommentarer… Och äldre tanter som ringer in till Ring P1.

Vad kommer de andra deltagarna att tycka då? Det är ändå de som avgör?
– De kommer att tycka att jag har hybris, men vet man att man är folkets man, då vet man vad man gör. Jag bryr mig inte om vad PH-Jeppe tycker om mig, jag bryr mig om vad Bengt 57 i Arvika tycker om mig.

Men Bengt i Arvika är ju inte med?
– Men Bengt i Arboga kommer att skriva en massa arga facebookkommentarer om jag får skit.

Det känns om att du har en ganska populistisk inställning?
– Det här är så typiskt er i media att stämpla populära människor som populister. Jag vet att jag har stort stöd där ute. Vad vill ni att jag ska göra? Be Bosse, Bengt och Lasse att dra åt helvete?

Har du något mer att säga?
– Har jag något mer att säga… Jag hoppas att folk på TV3 verkligen vill toppa årets säsong av Paradie Hotel genom att ha med mig. Det hade blivit legendarisk tv. Man hör ju bara: ”PH-Bawwe”. Det smälter så bra i munnen.