Born Slippy (Nuxx)
Underworld
B-sida på singeln Born Slippy
1995

När jag lyssnar på musik för första gången lyssnar jag aldrig på texten. Jag vet inte ens vad många av mina favoritlåtar handlar om, egentligen. Inte konstigt att jag tycker Bob Dylan är tråkig.

Inte för att texten är oviktig, tvärtom, den kan både förgylla och förstöra, förstärka eller förminska stämningen i en låt. Men det viktiga för mig i första hand är just stämningen, hur instrumenten låter, var i spektrat de befinner sig och vad de gör tillsammans.

Många låtar behöver man inte ens lyssna på texten för att förstå vad de handlar om. Born Slippy (Nuxx) av Underworld är en sån låt. De magiska syntharna samsas med svävande pads och gästande Karl Hydes distade sång och låten äts så småningom upp av de monumentala trummorna. Låten är precis på gränsen mellan lekfull och destruktiv – alltså den ultimata låten att avsluta ett dansgolv med.

Som det så ofta var på det fantastiska 90-talet var Born Slippy från början tänkt som en skämtlåt. Men Karl Hydes alkoholism, som på alla sätt är närvarande i texten, skänker en allvarlig ton. Det är brittiska musikers signum att lyckas varva allvar med humor. Fan vad jag älskar det.

Det är ingen tvekan vilken låt jag kommer att avsluta det här året med. Born Slippy får mig att längta efter att springa omkring full i magtröja i ett regnigt London. 90-talet, kom tillbaka!

/ Filip

Summer Babe (Winter Version)
Pavement
Från Slanted and Enchanted
1992

Ice baby, I saw your girlfriend and she’s eating her fingers like they’re just another meal

Man måste alltid leta lite efter meningen med Stephen Malkmus texter. Först kanske det verkar vara nonsens men sedan fattar man att de är fulla av kulturella metaforer och bildspråk. Vissa referenser är dessutom ganska tidsbundna –  Ice baby syftar, antar jag, på Vanilla Ice’s (skittråkiga) hit Ice ice baby. Då fattar man poängen. Fiffigt va!

När man väl anstränger sig, då skrattar man lite, för Pavement är ett ganska roligt band. Jag minns när jag var full nån gång och gick fram till Filips kompis med långt sånt där dude-hår, tog tag i det och började sjunga ”darling don’t you go and cut your hair, do you think it’s gonna make him change?”. Inte så lyckat, men kul.

Framför allt är Pavement ett indiepopband som på ett sätt lyckas kombinera vad man kan tänka sig är motsatspoler. Musiken följer texternas logik. Många låtar kan vid en första lyssning verka avslappnat och nästan lite hafsigt ihopjammade, men när man har lyssnat några gånger förstår man att det ligger ett hantverk bakom. Varje gnisslig melodislinga, varje slappt virvelslag fyller en funktion. Det är liksom oförutsägbart och självklart, otydligt och skarpt på samma gång. Lyssna så förstår ni.

Och vilka melodier sen. Om det är något jag respekterar mest av allt, är det folk som kan det här med melodier. Pavement symboliserar det bästa med 90-talets indieera.

Karin

Two Divided by Zero
Pet Shop Boys
Från Please
1986

Försök att dela två med noll på en miniräknare. ”Error” kommer att visas på skärmen. Det går helt enkelt inte att dela två med noll, det är en matematisk omöjlighet som strider mot själva definitionen av division.

Så vill jag ha kärleksbeskrivningar presenterade. Inte med massa svulstiga metaforer, utan genom en miniräknare med automatisk högtalarfunktion.

Jag älskar Pet Shop Boys av många anledningar: Givetvis för Neil Tennants och Chris Lowes talang för att snickra perfekta pophits och göra välproducerade album, för deras förmåga att kombinera ironi och sarkasm med allvar och för deras självdistans.

Men mest av allt älskar jag Storbritanniens genom tiderna mest framgångsrika duo för att Tennant lyckas fånga stora känslor i små ord och vardagliga företeelser. Som i öppningsspåret till deras debutalbum Please, när berättarjaget beskriver vad man kan tänka sig är en kväll på någon klubb. Det börjar bli sent, snart tänds ljusen som en påminnelse om att svettiga dansgolv och kemiska lyckorus allt som oftast endast är ett sätt att döva rastlöshet och existentiella kriser. Men man vill inte att det ska ta slut: Let’s not go home, or call it a day.

I ett sådant läge är det lätt att tänka stora tankar om hur allting skulle kunna vara annorlunda: We’ll catch a plane to New York, and a cab going down, cross the bridges and tunnels, straight into town. Tomorrow morning we’ll be miles away, on another continent and another day, sjunger Tennant.

Two devided by zero slutar inte på ett plan över atlanten, utan på Victoria Station med en samplad speakerröst mixad långt bak i ljudbilden. Vi tog inte världen med storm, inte i kväll heller.

Karin

Alla har tydligen en egen adventskalender och vi vill inte vara sämre. Från och med i dag den första december kommer vi att posta en låt i kategorin ”perfekta poplåtar”, ända fram till julafton.

Det blir skotsk drömpop, amerikansk pre-grunge och punk från Norrland, bland annat. Stay tuned!

Jag är en sån där person som antingen är väldigt extrovert, eller väldigt enstörig. Jag har inget mellanläge. När jag är själv vill jag vara själv och när jag går in i mitt introvert mode vill jag inte prata med NÅGON. Det blir till och med jobbigt att svara på sms.

Ett exempel på dessa lägen, då jag betraktar andra människor som ett hot, är när jag sitter på biblioteket. Antagligen har jag något viktigt att göra, som att plugga eller skriva nån artikel. När jag reser mig upp från min vrå för att värma matlåda eller gå på toa vill jag alltså inte att nån jävel ska komma och avbryta mitt högproduktiva tankearbete. Det hände dock i dag, och det gjorde mig jävligt grinig.

”Men heeej Karin!” En ranom kvinna från stats A, har totalt glömt vad hon heter och är inte ens vän med henne på Facebook, dyker upp bakom toalettdörren.
”Tjaa, läget?” Jag måste ju svara nånting. Men det tar emot. Det är liksom som när man går upp på morgonen, man vill inte dra av sig täcket fast man vet att man måste. Den här tjejen från stats A känns lite som den där manicken i Musse och hans vänner från julafton, ni vet den som aggressivt rullar ihop Kalles filt.
”Jo det är bra! Ska du äta lunch? Vill du sitta med oss?” NEJ, jag vill inte sitta med er. Jag känner inte er. Ni pluggar pol-kand eller nåt annat jävligt tråkigt och förutsägbart. Smack smack smack. Hennes ord slår i mitt ansikte.
”Aeh jag ska nog käka lite senare” blir mitt svar, fastän jag hade tänkt att äta precis nu. Jag får helt enkelt loma tillbaka in på bibblan och vänta en halvtimme.

Vad skulle jag ha gjort annars? Man kan inte lika gärna svara ”nej, jag vill inte äta med dig och dina tjejer, för ni verkar skittråkiga. Jag vill lyssna på Modern Life is Rubbish och äta mina pastaskruvar ifred medan jag funderar på nånting som jag aldrig kommer att lyckas förklara för dig.” Man kan inte säga så, jag vet, så jag gör det inte.
”Ah okej men en annan gång!” Hon kilar iväg in till cafeterian.

Nu kanske någon invänder att jag är grinig. Det är inte så att jag inte tycker om att stöta på vänner och snicksnacka lite. Vad som gör mig frustrerad är dessa avlägsna bekanta som tror att de gör en välgärning genom att bjuda in någon som inte har ett eget tjattrande tjejgäng att luncha med.

Som om jag inte kämpat hela mitt liv för att få vara själv och slippa tvingas in i maffian av blekta hästsvansar och gälla fnitter.