I dag är det alla krossade hjärtans dag, som ett alternativ till alla hjärtans dag i februari. Jag vet inte riktigt om det är meningen att man ska fira, för det är ju ingen kul grej att få sitt hjärta krossat, men å andra sidan var det inte heller kul att Jesus dog och det firar vi ju.

Jag har dock ingen vidare lust att skicka blommor och vykort till alla som någon gång har föreslagit att ”vi ska vara vänner”. Tänk om man skulle göra det? ”Hej Ellen i 9B! Jag blev sjukt ledsen när du dissade mig för han med ful blond utväxt, trots att jag sa att jag inte brydde mig! Hoppas allt är bra med dig! /Karin”. Det skulle bara vara jättekonstigt.

För att ändå visa denna dag någon form av uppskattning ägnade jag några minuter åt att läsa klottret på bibliotekets damtoalett. Mycket ångest och sorg har formulerats över dessa väggar, och vad som slog mig är att det här med vi alla är unika bara är bullshit. Det är samma sak från golv till tak.

Folk är olyckliga, aldrig nöjda. De som har en partner saknar friheten och vill ligga med främlingar eller med nån polare. De som inte har en partner känner sig ensamma och tomma när de raggar upp nån från krogen. Någon är villrådig för att hon inte vet hur hon ska bli av med en efterhängsen beundrare, en annan undrar varför han aldrig svarar trots att hon ”hör av sig hela tiden”.

Vad som är fint är att nästan alla kärlekskranka frågor och budskap har följts upp av en tålmodig främling som tagit sig tiden att klottra ett svar. Ibland ett uppmuntrande gangsterrapcitat, ibland är det bara ett hjärta, ibland en uppmaning att någon ska ”rycka upp sig”.

”Jag är kär i min bästa kompis pojkvän vad ska jag göra?” (”Ooh been there <3”, ”KNULLA HAN!!!”, ”Säg åt din kompis att hon måste göra slut. Bros before hoes”)
”Fortfarande kär i mitt ex vad ska jag göra?” (”Get over it!”, ”Bara å vänta”, ”Nä men sånt går aldrig över”, “One less bitch you gotta worry about”)
”I’m in love with 2 guys at the same time what should I do?!” (“Monogamy is crap”, “Sleep with both of them and then decide who’s the best”, “<– vadå ska hon välja den m stört kuk lr”)
”Kär i KK vad göra?” (”Du får ju knulla i alla fall, det får inte jag”, ”säg det åt hen!”, ”hitta en ny kk”)
”Varför får aldrig JAG träffa någon?” (”Mm vet hur det e”, ”Så kände jag också fram tills tre månader sen nu är jag askär och lycklig!”).

”Tack för inspirationen”, klottrade jag innan jag gick tillbaka in på bibblan.

Karin

När serien Boys hade premiär för några veckor sedan reagerade jag i princip som Nöjesguiden. Jag satt bakom skämskudden och sågade det totalt.

Men hur kunde jag ha så fel? Efter att ha gett serien en andra chans är det uppenbart. Boys är briljant. Det finns ingenting jag tidigare sett som med sån precision fångat relationen mellan sköna snubbar.

För i grund och botten är alla snubbiga relationer en parodi på sig själva.

Jag tänker på det när jag hänger med en av mina bästa kompisar. Han hoppade av juridikstudierna för att satsa på vårt före detta band. Häromsistens berättade han för mig hur han inte litar på människor som inte gillar på Håkan Hellström. Och jag älskar honom för det.

Jag älskar att sitta i hans farsas lägenhet på Rörstrandsgatan (som han disponerar fritt) och prata om livets mening som om vi skrev Göran Greiders dikter. Det är som taget ur Boys manus.

Men den mest snubbiga relation jag har är nog den mellan mig och Karin. Vi hälsar på varandra med hårda klappar på ryggen, i studion sitter vi och hyllar oss själva och pratar om hur fånigt det är med menskonst. Alla våra diskussioner landar i att vi förmodligen kommer att förändra världen (eller åtminstone mediesverige). Precis som snubbarna i Boys.

Det är så lätt att såga Boys. Men varför kan ingen bara erkänna det självklara? Snubbiga relationer är så jävla najs att ha. Men de är väldigt jobbiga att titta och lyssna på.

/ Filip

Jag såg New Order på Annexet i går. De var bra. Bernard Sumner taggade till ibland och skuttade runt i takt med sina gamla hits. En man (30+) kom fram till mig efteråt och sa att han hade spanat in mig och att han ”älskade min stil”.

Läste recensionerna efteråt. De flesta var nöjda, och innehöll ord som ”nostalgifest” för ”folk med syntluggar som sedan länge krupit norrut”. De flesta i publiken var nog där för nostalgin, och om jag ska vara ärlig: det var jag också. Delvis.

Jag köpte mitt första New Order-album när jag var med mamma i London. ”This is a good piece of music”, sa snubben när jag knölade fram mina 10 pund i kassan på HMV.  Skivan i fråga var acid house-influerade Technique från 1989. Kuriosa: De spelade in det mesta på Ibiza, därav soundet. Inga pengar fick de, för allt de tjänade gick till skivbolagsdirektörens klubb som var en fet förlustaffär eftersom alla tog ecstasy och ingen köpte alkohol.

Vad som skiljer mig från de andra fansen med DM-tröjor och höga hårfästen är att min nostalgitripp går tillbaka till 2007, deras till 1987. Jag minns hur jag, Simone och Charlotte spelade Bizarre Love Triangle i vardagsrummet när vi hade FF. Every time I think of you, I feel shot right through with a bolt of blue… Ja, det var tider det.

Det var inte som att vi bara lyssnade på NO. Vi lyssnade på allt möjligt, särskilt band som hade en cool, snygg kvinnlig bandmedlem som vi kunde identifiera oss med och var lite kära i: Sonic Youth, Pixies, Human Leauge, Pulp. Vi lyssnade på det som man lyssnade på då också, men i mitten av 00-talet var det inne med tråkig, svensk indiepop, och det räckte inte för att fylla våra MP3-spelare.

Om jag ska vara ärlig har jag alltid identifierat mig med såna där dudes som går på konsert i band-tröjor från andra band än det som spelar. Jag har läst High Fidelity typ tio gånger. Jag känner igen mig i de här männen som är för obegåvade för att själva vara musiker och som spenderade sitt studiebidrag i källaren på nån skivbutik.

Det är som tur är inte 2007 längre, och folk har slutat att lyssna på Hästpojken och Shout Out Louds. Popmusiken är i dag ganska bra. Men jag är så pass konservativ att jag tycker att man ska hedra gubbarna som man plankar sina syntslingor från, även om det kostar 600 spänn.

Karin

Lagom till bokmässan sammanställde Svenska Dagbladet en lista över det svenska språkets finaste ord. Jag minns inte exakt vad läsarna röstade fram, men det var väl ”vildros”, ”daggvåt”, ”morgonstånd” eller nåt sånt.

Själv tycker jag att det vackraste ordet är ”ömhetsbevis”. Jag kommer tänka på det häromsistens när jag råkade kalla Filip för lat. Eller alltså, han är ju lat, det erkände han till och med själv. Tror inte han tog illa upp att jag sa så, men det var ändå rätt taskigt av mig.

Det konstiga är att jag själv kände en stark ömhet när jag sa det. För jag tycker ju om Filip väldigt mycket, jag älskar honom faktiskt. Och jag gör det för att han är rätt lat, ibland dryg, grinig och elitistisk. Det här är objektivt sett (alltså enligt Jesus) inga fina egenskaper, men av någon anledning är det just detta som gör att jag tycker om honom.

Jag har en annan vän som heter Lin. Hon bor i London och när jag säger att hon är hipp, då menar jag vääääldigt hipp. London-Lin pluggar media och har en jättesnygg flickvän. De har åtta olika kaffemaskiner hemma, de pryder sina kroppar med obegripliga tatueringar och de bakar veganskt bananbröd på helgerna. Alltsammans är ju genomfjantigt, vilket jag ofta och gärna påpekar, varpå Lin lipar åt mig och gnäller om att jag är dum.

Det jag försöker illustrera med dessa exempel är paradoxen i kärlek. Eftersom man aldrig kan precisera varför man älskar någon är det enda man kan göra att beskriva det hela negativt, alltså bakvänt: Du är en dryg jävel som har samma byxor varje dag, du är en fånig hipster som bryr dig om instagram, du är en överanalyserande känslomänniska som låtsas vara rationell, du är en bonnlurk, du är en pryd tönt som blir upprörd över att de hånglar på PH, du stinker för att du ”av hälsoskäl” äter tre hela vitlöksklyftor om dagen, du delar med dig av statusen på din tarmflora – och ändå älskar jag dig.

Eller kanske och därför älskar jag dig. För med personer man älskar är det så att man vid någon punkt övergår från att vara två separata individer till att vara en del av en helhet. Rent logiskt innebär det att den andra personens dåliga egenskaper blir ens egna. Jag är också grinig. Jag har också fåniga mediebågar. Genom den andra personen befrias man från sin egen individualitet, och kan således acceptera att man har rätt att existera.

Nackdelen med detta är att man hamnar i en jävligt jobbig beroendeställning. Så fort man har placerat en del av sig själv i någon annan, typ som Voldemort pytsar ut sin själ i olika föremål för att bli odödlig (har lite liknande funktion), blir de här människorna väldigt viktiga.

För plötsligt inser man att om man deletar en person i sitt liv, deletar man också en del av sig själv. Jag försökte med detta en gång för några år sedan, för jag var lite naiv. Relationen i fråga är nämligen av följande väldigt påfrestande typ: Jag saknar honom ibland, men ofta tänker jag inte på det, för jag har ett nice liv i övrigt.

Däremot blir jag helt förkrossad när jag de facto är med honom, vilket inträffar sju gånger om året kanske, för då påminns jag om hur sjukt jävla osannolikt nice det är, att det är det bästa som finns i hela världen, att det är så sjukt jävla stört att det finns personer som livet blir så här jävla nice med jag menar vi sitter och är bakis och äter chips på en buss och det är det bästa som finns?, och det är ju en smärtsam insikt. Men försöket att radera detta i min känslomässiga databas misslyckades radikalt, eftersom det hade inneburit att jag var tvungen att bli en annan person, och det pallar man ju inte, jag är 24 år och helt enkelt för gammal för det.

Det som är mest irriterande av allt är att hur många tävlingar Svenska Dagbladet än utlyser, kommer ingen att komma på ett ord som beskriver vad det är att älska någon i positiva termer. Att säga ”jag älskar dig” räcker inte, för folk säger att de älskar allt möjligt, jag har till och med hört nån säga att hon älskar Gustav Fridolin (MP). Det ordet är som med mänskliga rättigheter, inflationen i användandet har gått så långt att det inte går att beskriva nånting vettigt längre.

Det borde finnas något EU-direktiv för såna här saker kan man tycka, men nu gör det inte det, så vi får hålla till godo förolämpningarna, helt enkelt.

Karin

Idag dök det upp en reklam i mitt sociala medie-FLÖDE som jag blev extremt träffad av.

Den började så här:

”Jag blir så trött.”

Mhm, okej. Fortsätt.

”Trött på att höra folk klaga.”

Åh, jag med!! Fast i och för sig. Jag klagar sjukt mycket. Det är skönt att klaga, men jobbigt att lyssna på folk som klagar. Om man inte klagar på samma sak d.v.s. Nåväl.

”De berättar om storslagna idéer. Om projekt som ska göra skillnad och om riktigt riktigt stora drömmar. ”

Ja!! Precis. Det gör jag hela tiden. Jag är FYLLD av projekt och idéer som är sjukt bra men som aldrig kommer att bli av. Jag borde bli en korsning mellan manusförfattare och riskkapitalförvaltare. Men nu sitter jag på ett kontor.

”Men sen händer det inget.”

Nej, precis! Det är skitjobbigt. Men vad ska man göra!?

”Snälla du – gör mig en tjänst. Bli inte en sån person.”

Va? Ursäkta?

”Bli istället en person som inte bara pratar.”

Ska jag göra ALLT som jag kommer på? Alla mina idéer? Ska jag alltså bli manusförfattare, vanlig författare, skådespelare, popartist, regissör, ljudtekniker, programmerare, diskjockey och klubbarrangör?? Vet du hur många grejer det är? Jag kommer inte någon fritid längre. När ska jag spela Minecraft och titta på PH?

”Bli istället en person som förstår att för att uppnå stora mål finns det inga genvägar. ”

Wait a… HELL NO! Jag vägrar att acceptera. Nog måste det finnas några genvägar. Jag menar. Jag skriver på en blogg på Nöjesguiden enbart för att min kompis blev rekryterad hit.

”Bli istället en person som inser att det är hårt jobb som krävs.”

Måste man?

”Varje dag. ”

NOOOoooo…

”Att lyckas i livet är som att springa ett marathon kombinerat med en hinderbana. Det är långt. Det tar tid. Det kommer komma hinder på vägen. ”

Blää vad tråkigt det låter. Jag vill inte springa något jävla maraton. Käften. Jag vill att alla ska inse min briljans och fråga mig om jag vill göra alla saker som jag vill göra.

”Den som lyckas i slutändan är den som förstår det. ”

Vad är dina bevis? Va? Alex Schulman då? Hur lyckades han? Inte var det genom att springa ett maraton med hinderbana i alla fall.

”Kom igen nu kör vi – låt oss springa tillsammans!”

Dra åt helvete

”Aron”.

Jaha. Oj. Jag ser på din bild Aron att du sitter i rullstol. Oj. Eh. Sorry. Jag är inte handikappfob. Lovar. Eller handikapp. Det är ju snarare en tillgång! Äh. Skitsamma. Förlåt. Jag springer gärna ett maraton med dig.

/ Filip