Till slut får man nog. En svärm av bananflugor har nämligen bestämt sig för att invadera mitt kök.

Det är bara insekter, kanske någon invänder, men nog är de små kräken störande: man sitter och käkar en tomatsallad, och så plötsligt ser man att ett pepparkorn ser jävligt stort ut – och sen flyger pepparkornet iväg? Hur kul är det när man inser att det faktiskt inte var något pepparkorn?

Eller när man sitter och dricker ett glas vin och upptäcker att en bananfluga simmar runt där, aspackad efter 0,0000000000000001 glas vin. Inte konstigt att man känner förakt.

I går bestämde jag mig således för att gå från ord till handling, googlade ”husmorstips mot bananflugor” och anordnade en fälla. Några svalde lockbetet, men de är inte bara festprissar tydligen utan också ena promiskuösa jävlar, så de förökar sig som satan.

Vi har alltså med en krissituation att göra, tänkte jag och öppnade städskrubben för att plocka fram dammsugaren som jag köpte på Claes Ohlson för trehundranittionioochnittio. Kopplade in kontakten och njöt av kraften som det sugande redskapet gav mig.

NU SKA NI FÅR SE VEM SOM BESTÄMMER!!! En efter en sögs de in i dammsugarens skoningslösa käft. Några försökte desperat att fly genom att flyga allt vad deras små vingar bar dem.

Men plötsligt drabbades jag av en obehaglig känsla. Vad höll jag på med? Här är jag, uppenbart starkare och överlägsen de små kräken, och suger upp varelser som är mindre än jag med en dammsugare?! Som om jag var någon form av herre över bananflugorna och således kunde avgöra deras öde på det här sättet? Det är ju närmast fascism!

Sedan drabbades jag av en annan känsla. Det är ju bara bananflugor, och jag får dåligt samvete över att jag dammsuger upp dem trots att jag inte har skänkt pengar till Rädda Barnen på alltför länge? Värderar jag flugor högre än barn? Det gör jag inte!

Ja… Det är inte alltid lätt, när man får sin värdegrund prövad.

Karin

Borgerligheten är så jävla tråkig. Jag kanske är lite sent ute men när den satiriska (det var alltså satir, en skojbok) boken Rummet släpptes för några veckor sedan blev jag förbannad.

Inte så mycket för dess innehåll. Jag blev lack på borgerliga broilers. Twitter fylldes genast av: HERRE MIN JESUS!! DE PORTRÄTTERAR IVAR ARPI SOM NAZIST!! BARA FÖR ATT HAN INTE KANSKE VILL HA SÅ MYCKET FLYKTINGAR OCH ORDNING OCH REDA PÅ BIBLIOTEK?! (jag vet, det är längre än 40 tecken).

Egentligen är jag inte förvånad. Det roligaste borgerligheten producerat de senaste åren är en Facebook-sida som heter Statens ovänner. Och den är skittråkig. Alltså verkligen jättetråkig. Skämten är på nivån: ”eh LO säger att dom är för öppenhet, men dom vill ju begränsa arbetskraftsinvandringen??? HÖHÖHÖH”.

Trots det blev jag förbluffad. Hur i hela världen kan man missa att Ivar Arpi objektivt ser ut som en nazist!?

För att göra det hela övertydligt har ni här bilder på två hyfsat kända nazister.

Paul Blobel var en elak jävel som hängdes för att ha mördat 10 – 15 000 pers.

Reinhard på bilden här anses vara en av arkitekterna till förintelsen.

Och här är alltså Ivar Arpi. Kom igen, kan ni på fullaste allvar säga att det inte finns några likheter!?

/ Filip

Jag är typen som alltid måste lyssna på musik när jag går eller åker nånstans. Eftersom jag också är typen som alltid glömmer saker överallt, trots att jag som förnuftig människa vidtagit vissa åtgärder (kolla två gånger på sätet innan jag kliver av pendeln, känna efter i fickan en extra gång så att cykelnyckeln är med), tappar jag bort mina personliga tillhörigheter ibland. Särskilt hörlurar har en tendens att försvinna.

Det hände i veckan och nu har jag lidit med några såna där skruttiga vita lurar som kommer med när man köpte telefonen. Ni behöver dock inte tycka synd om mig. I går slog det mig nämligen att jag har ett par gamla AKG-lurar hemma i garderoben. Kruxet är bara att det är glapp i sladden.

Men eftersom jag inte bara är en förnuftig människa, utan också en praktisk och handlingskraftig sådan, travade jag iväg till Kell & Kompani för att inhandla lödningsutrustning och tejp. Det var en jobbigare upplevelse än vad det hade kunnat vara.

Först var det ganska okej. Jag kom in i butiken, tittade på selfiepinnarna och mobilskalen. Funderade på om jag skulle ta en kundlapp eller om det var ok att gå fram direkt då jag var den enda kunden. Som tur var kom personalen till min undsättning.

”Ska du ha nån hjälp”, ropade en blond, ung man i kassan och avfyrade ett självsäkert leende. Man såg på honom att han var en sån där kille som kan det här med teknik.
”Jag skulle vilja ha en lödningspenna, tenn och eltejp, tack”, svarade jag.
”En… penna?” Nu såg han plötsligt mer förvirrad ut än jag.
”Ja, alltså det är glapp i en aux-kabel så jag måste löda ihop den med en annan.” Inget svar. Han blängde på mig. Leendet var som bortblåst.
”Vadå, ska du laga en kabel?”
”Ja, alltså jag har inte råd att köpa nya hörlurar varje gång kabeln börjar glappa.” Nu började jag bli lite irriterad. Kommer han anklaga mig för att var en konsumtionskritisk miljöpartimupp nu? Jag ser ju faktiskt ut som en sån, det får jag medge.
”Jaha… Ja, jag har inte nån erfarenhet av det… Men om du säger att det går så, visst…” Han räckte mig katalogen så jag kunde bläddra själv.
”Jag har lött telekablar sen jag var femton, det är inte så svårt.” Jag pekade på grejerna jag ville ha, och han kilade iväg till lagret.
”Jag tog svart tejp, är det okej? Det finns vit också”, meddelade han när han kom ut med grejerna.
”Det blir bra, då matchar det också!” svarade jag glättigt för att vi inte skulle behöva skiljas åt som ovänner.
”Haha, ja, att det matchar, så ska det ju va förstår jag”, sa han lättat och gav mig en antydning till det leende som först hade mött mig.

När jag gick därifrån kom jag på att sladden som jag ska ta till AKG-lurarna faktiskt är vita. Gick inte tillbaka för att byta tejp. Det hade känts lite väl omständligt, och ärligt talat bryr jag mig inte så mycket om huruvida det matchar eller ej. Det är ju bara en sladd.

För övrigt har jag och Filip spelat in en video i helgen. Som tur är har vi inte helt matchande kläder. Filip har ett par nya byxor som han har hela tiden. Han är så, när han har köpt ett par nya byxor använder han dem varje dag i tre månader tills han köper ännu ett par.

Jag blev också väldigt arg på Systembolaget under helgen som gått. Alltså verkligen skitarg. Jag ger blanka fan i om dagen är röd, blå eller grön, jag vill ha min bärs! Varför pratar vi aldrig om den här typen av fascism?

Karin

Det är inne med kön. Framförallt teoretiska analyser av kön. Vad är en kvinna? Vad är en man? Ingen vet. Något jag dock fått erfara är att dessa kategorier ibland uppenbarar sig tydligare än vad somliga vill erkänna. Jag ska nu redogöra för ett exempel när ens medlemskap i det kvinnliga kollektivet gör sig plågsamt uppenbart.

På biblioteket. Jag sitter och äter lunch, för mig själv, med nån podcast i lurarna. Plötsligt skär ett starkt ljud genom den mot omgivningen skyddande ljudvallen som mina billiga Koss-lurar ger mig. Ljudet är högfrekvent och får mina tinnitusskadade öronhår att kröka sig av plåga. Är det någon som föder barn, undrar jag och ser mig omkring. Det är det inte.

Ljudet kommer från ett gäng kvinnor som ockuperat bordet bredvid mig i kafeterian. De unga kvinnorna är av typen som alltid får mig att tvivla på min könsidentitet: De har solblekt hår uppsatt i hästsvans, ”naturlig” makeup, tajta jeans och såna där tröjor som kallas för ”toppar”. De är exalterade.

Antagligen har något förtjusande hänt. Tjejen närmast mig verkar vara mitt uppe i någon historia. Jag snappar upp detaljer genom mina lurar. ”Alltså, fattar ni att han kände min Jonte?!”. Efter att ofrivilligt tjuvlyssnat ett tag förstår jag att grejen handlar om att den här tjejen släpat hem en snubbe som den här Jonte, vem fan nu det är, känner. Och då kan det komma ut att hon varit lösaktig, lyder resonemanget. Hu, så… pinsamt!, utbrister väninnorna i kör, varpå det där outhärdliga skriket följer.

De här tjejerna har uppenbarligen inte hört talas om kvinnlig frigörelse och det förtryckande i slut-shaming, tänker jag och slevar i mig mina sista makaroner.

Efter ett tag lugnar de ner sig och börjar prata om tentan i stället. De pluggar juridik, T3 närmare bestämt. T3 är ett kodord för att man läser termin tre, den berömda så kallade ”väggen”, på juristprogrammet. De våndas över hur det kommer att gå. En tjej tar upp sin påse med exotic snacks ur väskan och börjar tugga nervöst på torkade bananer.

Jag vet hur det kommer att gå för dessa tjejer. Det kommer att gå lysande. De kommer att ta examen med briljanta betyg, rekryteras till flashiga juristbyråer och så småningom tjäna mängder med stålar. De kommer att figurera i intervjuer där de beskriver hur de tillämpar ett lyssnande ledarskap. De kommer att bli utsedda till årets entreprenör. De kommer inte att ha några problem med ett avskaffat ränteavdrag.

Och jag? Jag kommer att titta på deras bilder i de glättiga dagstidningsbilagorna, och ångra att jag i min ungdom spelade trummor utan öronproppar.

Karin

I morse passerade jag två kvinnor som stod och delade ut Jehovas Vittnens tidning Vakttornet. Jag stannade inte för att prata, men jag älskar den tidningen. Inte bara för att den är ett så vackert skolexempel på cirkulära argument (”hur kan vi veta att det som står i Bibeln är sant? Jo, det står i Bibeln att det är det”), utan också för att den levererar ett paket med färdiga svar om hur man ska klara sig här i jordelivet. Den ger en skäl att betrakta allt världsligt som lite ovärdigt att haka upp sig på.

Det värdsliga står högt i kurs nu förtiden. För att ta ett aktuellt exempel: Ni vet när man umgås med folk och de tar upp sin iPhone och förväntar sig att man ska se avspänd ut medan de knäpper en bild och sen sitter och fipplar fram nåt filter som gör att man ser snygg ut fast man inte är det? Sådana situationer förväntas man tycka är helt normala. Man förväntas att obekymrat fortsätta samtalet (”var var vi? Juste, om hon är kär i dig är det nog omoraliskt om du ligger med henne, även om det är smidigt för dig, det förstår jag ju…”) Och det är ju normalt, ingen tycker att det är konstigt, alla gör det, utom jag.

Det kanske inte är Instagram det är fel på, utan på mig. Jag har liksom aldrig tänkt att mitt liv är tillräckligt intressant för att dokumenteras för allmän beskådning. Mitt kök är målat i senapsgult, inte Stockholmsvitt. Jag hatar sånt där sliskigt pumpkin-kaffe från Starbucks, jag kör med termos från Claes Ohlsson. Jag tycker inte ens om Rihanna och ser ingen anledning att lägga upp bilder på henne när hon är halvnaken. Jag har inget att komma med. Jag har inga feministiska tatueringar. Jag skulle inte få några likes. Dessutom har jag inte råd att köpa en fräsig mobil med bra kamera.

Jag har rådfrågat mina vänner om detta. Ofta har de svarat uppmuntrande med tillägget att jag kan få deras gamla iPhone eller att ”ja, Karin, du kan ju hitta en egen approach på det, ha en lite ironisk ingång kanske…”. Men jag vill inte att folk ska gilla mig ironiskt. Jag vill få likes för den jag är.

Kanske borde jag stannat och pratat en stund med de trevliga kvinnorna ändå.

Karin