Hur ska ni sitta på en dejt?
Det vanliga i en sån här typ av text är väl att man skriver saker som: ansträng dig inte för mycket, var dig själv, framhäv dina bästa sidor, ta det cool, klä upp dig men inte för mycket, ljug inte blablablabla.

Allt det här stämmer säkert. Men det här inlägget kommer mer handla om förutsättningarna för att på ett trevligt sätt lära känna varandra. Hur du klär dig, om du framhäver dina bästa sidor eller låtsas vara avslappnad kan säkert påverka din dejt, men jag tror inte det har SÅ stor betydelse.

Istället ger jag er ett handfast (älskar ordet handfast) tips som är en förutsättning för en lyckad dejt:

Sitt bredvid varandra!
Det här är viktigt. Risken med att sitta mittemot varandra är att din dejt upplever sig granskad och otrygg, detsamma gäller för dig. Det uppstår massa jobbiga grejer: Hur ska du göra med ögonkontakt? Hur mycket ska du glo in i den andras ögon?

Om ni istället sitter bredvid varandra i en soffa (eller i en bar om det inte finns något annat alternativ) så måste ni inte titta på varandra hela tiden, vilket kommer att kännas så mycket mer avslappnat. Dessutom undviker du något så hemskt som en tåflört. Om du gillar din dejt och vill växla upp kan du helt enkelt flytta lite närmre.

Hur gör man då när det finns ett bord där man kan sitta mittemot varandra eller bredvid varandra? Ja, du säger helt enkelt: jag tycker det är mycket roligare att sitta bredvid varandra på en dejt, kan vi inte göra det?

Underförstått är att ni sitter med ryggen mot väggen, på så sätt kommer ni få en bra blick ut över baren ni är på och således ha gott om saker att titta på och prata om.

Apropå att prata, i nästa del kommer vi att prata om hur och vad man ska prata om under en dejt!!

PUSS

/ Filip

Läs också: Guide till den perfekta dejten – del 1

Trenden med hamburgare har växt sig stark senaste åren. Fler och fler får upp ögonen för denna egentligen ganska simpla rätt. Över hela Södermalm har liksom ett hamburgeros lagt sig. Det är hippt och trendigt med burgare. Men var ska man egentligen gå om man blir hungrig? Livets ord frågade Bawar Ismail, journalist och antagligen Sveriges främste hamburgerexpert.

Jag börjar med att fråga Bawar det viktigaste. Vilken hamburgerkedja i Sverige är bäst?

”Jag skulle sätta Max som etta. De har lätt Sveriges godaste burgare, exempelvis Friscomålet – perfekt kombination av saftigt kött, smält cheddar, bacon och Max-dressing.” Bawar får något lätt romantiskt i blicken när han pratar om Friscomålet. Man förstår att det inte är vilken burgare som helst. ”Och brödet! Brödet är helt fantastiskt.”

Men den som tror att Bawar är ett kött-freak misstar sig. Han framhåller att han gillar Max för deras vegetariska burgare. De har ju till och med en vegansk variant. Dessutom har Max bra milkshakes, och det glömmer man ofta bort – ibland när man är på en snabbmatsrestaurang blir man sugen på just milkshake. Max vinner inte bara förstaplatsen för att deras mat är något utöver det vanliga, utan för att de ligger i framkant rent teknologiskt. ”Man slipper stå i kö eftersom de har så många automater man kan förbeställa i”, poängterar Bawar.

Jag tittar mig om för att säkerställa att ingen i personalen hör oss. Vi sitter på McDonalds, så det känns lite konstigt att prata väl om konkurrenten. Men alla Donken-fans därute kan andas ut: Sveriges främste hamburgerexpert har givetvis ett gott öga även åt kedjan där vi just nu befinner oss. Orsaken? Man kan inte tacka nej till en BigMac.

”På andra plats kommer McDonalds. Man känner alltid igen smaken hos en BigMac. Det är ett tryggt alternativ. Och tänk så här: Du är ute, du har festat… Då är det nice att ta en cheese eller chicken junior, eller chili cheese för den delen”.

Här måste jag nicka instämmande. Chili cheese är förmodligen det bästa fyllekäket som någonsin existerat.

McDonalds har också den bästa kycklingburgaren, enligt Bawar. Max funkar, menar han, men det är inte den godaste. Dessutom har donken sina olika kampanjburgare. Det leder till variation, i trygg vetskap om att de stabila alternativen alltid finns där.

Nummer tre på listan är faktiskt inte Burger King. Bawar väljer hellre Frasses. Och han hymlar inte med anledningen till bronsmedaljen. På Frasses får man mycket dressing.

”Dessutom har de bra bacon”, säger han med eftertryck.

Allteftersom samtalet leder in på var det är bäst att luncha och vilka erbjudanden som kedjorna erbjuder denna månad försvinner pommesen från våra brickor. McDonalds, och alla andra hamburgerrestauranger för den delen, har just denna funktion. Ätandet är socialt. Man snor lite dippsås från sin kompis, kanske byter man en mozzarella stick mot en grillad kycklingklubba. Här skapas gemenskap.

Men BK då, kanske någon undrar. Jodå – ”Home of the Whopper” har en plats på listan. Bawar är dock inget fan av burgaren, eftersom den enligt honom mest smakar kött och grönsaker. Såsen är inte speciell – som på en BigMac – och det är nånting med BK-burgare och stora salladsbitar.

Man antyder en ambivalent inställning till Burger King. Bawars kroppsspråk är tydligt. Pratar han om Max är han glad och entusiastisk, men inställningen till BK är betydligt mer skeptisk. Han sitter med armarna i kors och blickar ut över restaurangens gäster, lite förstrött, som om han egentligen tänker på annat. Kanske förstår han inte varför Burger King inte lär sig av sina konkurrenter och skippar överdrivet kladd. Kanske försöker han fundera ut något som ändå är positivt med BK. Efter att har sörplat lite på sin Cola säger han:

”Det… Deras Chicken Royal är god, väldigt simpel… Lång kycklingbröstskiva på Subwaybröd. BK har dessutom goda, starka burgare. Det missar konkurrenterna.”

Jag frågar Bawar vad som är viktigast med en hamburgerrestaurang. Är det bra pommes, variation…? Faktiskt inte. Enligt Bawar är standardmenyn det viktigaste.

”McDonalds har BigMac, de har McFeast, de har QP… tre burgare som funkar. Max har ju sina: Friscomålet, orignialmålet och diverse andra. Framförallt, när de har olika kampanjer, kanske man känner: Jag vill ha det ni alltid erbjuder.”

Något som också är viktigt för Bawar är personalen. Han har själv jobbat på McDonalds och vet vilken kärlek och vilket hantverk som ligger bakom varje Frisco eller Big Mac. Att de anställda visar omsorg om både maten och gästerna är centralt för en bra snabbmatsupplevelse, menar han. ”Är det inte bra service, plockar jag inte upp efter mig. Det är en princip jag har.”

”För väldigt många människor är pommes centralt”, fortsätter Bawar. ”Du nämnde det tidigare. Men för mig är det inte så viktigt. Det heter hamburgerhak och inte pommeshak. Men om jag måste rangordna vinner Max. Det är knaprigt, de sparar skalen. Burger King är sämst. De är tjocka…”

”… Påminner om de pommes frites man fick i skolan?”

”Exakt. Som var värmda i ugn. Perfekt liknelse. Det funkar inte alls.”

Något som ofta underskattas, enligt Bawar, är tillbehören. Man kanske är sugen på fika, och där står sig klassikern McFlurry bra. En klassiker som alltid håller.

Och på tal om klassiker.

Det talas ju ofta om att hamburgare har blivit en hipstergrej. Bawar håller dock inte med.

”Hamburgerkedjor är till för alla. Här finns en blandning av folk. För mig handlar det nog om simpelheten. Går du till ett kebabställe vet du inte vad du får, om du inte är stammis. Går du till Max eller Donken vet du vad du får. Det symboliserar stabilitet och kontinuitet.”

Är hamburgare en frihetssymbol, frågar jag.

”Det är det närmsta vi kommer USA.”

Tycker folk att det är lite konstigt att du är så intresserad av hamburgerrestauranger? Får du höra att du är en hipster på grund av ditt intresse och din detaljkännedom? Finns det fördomar?

”Ja, det är klart. Jag känner mig diskriminerad”, skrattar Bawar. ”Nej, jag bryr mig inte. Jag vet vad jag gillar. Det är snabbmatskedjor. Det är läsk. Det är snus. Det är Kim Kardashian. Star Wars… Har jag glömt nåt? Nej, jag tror inte det.”

Vi lämnar McDonalds vid Slussen. Solen, vars färg är märkbart lik det gyllene M:et, speglas i de stora fönstren på byggnaderna runt om Södermalms torg. Folk skyndar över de uppsatta broarna som som ska fungera som trottoarer under den tid Slussen byggs om. Mycket förändras, men en sak består: Människors kärlek till hamburgare.

/Karin

Ska du på dejt?? Vad kul! Jag var på en superbra dejt härom veckan så jag tänkte dela med mig av saker som jag tror kommer göra din dejt extra lyckad. Men det blev så många grejer så här är första delen av (jag vet inte hur många) guiden till den perfekta dejten.

Del 1 handlar helt enkelt om: vad ska ni göra?

Det finns tusen grejer man kan göra på en dejt. Man kan ta en kaffe, käka middag, gå en promenad, spela boule, laserdoom eller någon annan aktivitet. Jag tänker dock slå ett slag för den gamla hederliga ölen. Det finns få saker jag tycker om så mycket som att bli lite full med en person jag inte känner. Att ta en öl är opretentiöst, okomplicerat och ska vi vara helt ärliga så underlättar alkoholen det hela. Att ta en öl innebär alltså att du kan dricka vin eller något annat om du hellre föredrar det.

Att äta middag är oftast krystat och dyrt. Bio är förbjudet. Aktiviteter är kul men det är svårt att lära känna varandra när man pepprar ihjäl sin dejt på laserdoom.

Så ta en öl! (alla som nu bah: amen vadå sluta alkoholhetsa, TYST!)

PS. Är du extra nervös innan? Ta en öl med en kompis precis innan dejten så kommer allt gå toppen.

Var ska ni dricka öl?
En sak som jag insåg på min superdejt var att det som gäller är location, location, location!!

Det vanligaste är nog att dejta på ett ställe som är bekant, eller ett ställe man tycker om och som verkar cooooolt. Men det innebär att stället sannolikt drar en publik som liknar dig själv, eller er två.

Det här är helt fel. Välj ett ställe som är motsatsen till dig själv.

På min dejt var vi först på Grand Hotel. Det var så klart absurt. Vem fan dejtar på Grand Hotel? Men det blev superkul. Vi satt på uteserveringen i en soffa och spanade in alla rika människor som rökte cigarr och drack champagne. Effekten av att vara på ett konstigt ställe blir att ni två känner er utanför, på ett bra sätt. Ni blir liksom per automatik sammansvetsade, det blir en vi-mot-världen-känsla som skapar en avslappnad, men ändå pirrig stämning. 

Men eftersom en öl kostade typ 90 kr på Grand Hotel så gick vi till ett ställe i närheten som heter Wokhouse, som är en bar/klubb för framtida Paradise Hotel-deltagare. Ölen var billigare men effekten densamma.

Det blev verkligen en supertrevlig dejt och även om det var kemin och samtalet som var det avgörande så spelade omgivningen en stor roll. Så välj ett konstigt och oväntat ställe! Det är garanterat roligare än ditt gamla vanliga hak och mer avslappnat än det coolaste stället du kan komma på.

Eftersom kemi och samtal är otroligt viktigt kommer nästa del att handla om det – hur skapar man bäst förutsättning för att lära känna varandra under en dejt??

Ha så kul så länge!!

Och glöm inte att kommentera era bästa tips på place for a grejt dejt!

/ Nöjesguidens Magdalena Ribbing/Relationsexpert/Desperat 20-nånting (alltså Filip)

Rauk’n’roll.

---

Denna vecka har jag varit på Gotland. Först några dagar i Visby under Almedalsveckan, och sedan på Benjamins sommarställe några mil utanför stan. Från Sverigevänner på Gutekällaren till Sverigevänner på dansbanan i Stånga, med andra ord.

Här har jag samlat tre saker värda att nämna:

1) Filip (som jag saknade hela veckan, buhu) och jag har tydligen blivit tonårsidoler. Jag hade ett riktigt Belieber-moment när jag var ute och drack öl. ”Men GUD du är KARIN PIHL eller hur?!? Från Borgerlig Skymning?!” frågade en tjej som var medlem i Moderat eller Grön eller Feministisk Ungdom eller liknande, minns inte eftersom jag hade småsupit sedan klockan tre på eftermiddagen. ”Öh ja”, sa jag. ”Iiih”, sa tjejen. ”Jag måste få ta en snap med dig! Säg ’hej Jonte’, du är min kompis stora idol!”. Sen visade hon bilden som den här Jonte skickat tillbaka: ”OMYGAAAD DÖÖÖR WTF!!!” skrev han över selfien.

På hela veckan kom det fram kanske 15 artonåringar, några lobbyister och Per Gudmundsson (han ville dock inte ta en snap). Det var bra för det kompenserade att jag blivit inbjuden till noll antal mingel.

2) Jag och Benjamin var på folkfest i en liten by på den gotländska landsbygden. Att gå ut och parta på landet är alltid lika trevligt. Det finns tre drycker att välja mellan: öl, cider och vin (oklart om det var vitt eller rött men det var definitivt inte rosé).

I stället för en tanig snubbe som ”spelar skivor” för ett stelt dansgolv stod ett liveband med en rultig sångerska för underhållningen. Magnus Uggla-covers i stället för smal elektro. Kokt korv med bröd i skogen som fyllekäk (fanns vid utgången, smidigt!) i stället för kebabtallrik på Hornsgatan. Tänk dig att tillnyktra på cykel, svischandes fram över smala vägarna mellan vida fält och åkrar, och inte i en tragisk tunnelbanevagn med elak ljussättning. Så underbart trevligt!

Ja, jag vet, jag gör mig säkert skyldig till exotifiering, men jag tyckte att det var kul.

3) Att Benjamin inte talade om att vattnet på hans landställe inte har kontrollerats och att det därför är oklart om det är ok att dricka. Eller han sa det dagen jag skulle åka hem. Har alltså hinkat i mig minst tre liter parasitvatten. Antagligen var vattnet fullt av amöbor som kommer att ge mig obotliga sjukdomar.

Såklart googlade jag: ”Smutsigt vatten. Orent dricksvatten är den största orsaken till att barn dör världen över…” Gäller det även för vuxna?! Detta kan alltså bli det sista blogginlägg jag skriver.

/Karin

The Boss har lämnat stan. Hela Sverige, det vill säga hela det socialdemokratiska partiets sektion av vita heterosexuella män som önskar att de var Bruce, och deras fruar som också önskar att deras män var Bruce, kan därför återgå till det normala.

Nu faller Springsteen måhända inte in i kategorin vidriga rockmän, men jag tycker ändå att det är på sin plats med en liten lista. Här har ni rockens fem odrägligaste karlar.

1. Bono. Självskriven etta. Musikvärldens svar på Al Gore. Självupptagen pinne-i-röven-snubbe som tror att han kommer att få Nobels fredspris bara han klämmer ur sig lite fler klyschor. Jag menar, dessa citat: ”History, like God, is watching us.” Eh, va? ”As a rock star, I have two instincts. To have fun, and to change the world. I have a chance to do both.”  Ja, och du har också en stor chans att vara ett stort jävla asshole!

Bonusinfo: Mitt favoritband Pet Shop Boys har skrivit en låt delvis tillägnad Bono. How Can You Expect to be Taken Seriously? heter den.

2. Tom Yorke. Dras med samma världsförbättrarkomplex som nummer ett på denna lista. Radiohead-sångaren vägrar flyga utan åker tåg överallt, av klimatskäl. Finns det något fånigare? Dessutom verkar han tycka att han är så jääävla intellektuell. Dock gör han svinbra musik.

3. Liam Gallagher. Jag älskar britpop, men jag har alltid hatat Oasis. Eller nej, det är inte sant, jag älskade What’s the Story (Morning Glory)? när jag var 16. Bröderna Gallagher måste dock vara det vidrigaste syskonparet i rockhistorien, nästan enbart tack vare Liam. En arrogant jävel som bara står på scen med sin jävla tamburin. Konstant bajsnödig. Varför fick inte Noel sjunga hela tiden? Varför har han en frisyr som liknar en golvmopp?

Visst, Damon Albarn i Blur var måhända också rätt dryg, men han var åtminstone rolig, ironisk och begåvad. Och snygg.

4. Shaun Ryder. Happy Mondays har förvisso gjort några odödliga klassiker. Men sångarn är fan inte mycket att hänga i julgranen. Konstant hög, dassig på att sjunga, oförmögen att spela ett instrument och misogyn. Taskig attityd, helt enkelt.

5. Johnny Rotten. Mannen bakom världshistoriens sämsta rim – hur fan kommer man på att rimma ”antichrist” på ”anarchist”? En ikon inom populärkulturen, men konstant arg och otacksam. Dessutom är det tragiskt att den gamle punkfarbrorn konstant söker uppmärksamhet. Jag menar, vilken sann punkare är med i realityshower? Man är inte rebell för att man svär mycket.

Bubblare: Sting, Plura, Lenny Kravitz, Bob Dylan, Chris Martin, Håkan Hellström, Chad Kroeger.

/Karin