Life goes on
2Pac
Från All eyez on me
1996

Give me a paper and a pen
So I can write about my life of sin
A couple bottles of Gin
In case I don’t get in 

Den 7 september 1996 blev 2Pac skjuten av fem skott från en förbipasserande bil. En vit Cadillac rullade upp till rapparen, där han stod och snackade med två kvinnor, och sköt av. Sex dagar senare avled han. But life goes on…

Det är ju hårt att vara en gangster. För vissa så hårt att man får betala med sitt liv. 2Pac, uppvuxen i New York med en politiskt radikal morsa, flyttade till LA som tonåring. I West-East-coastfejden var han västkustens frontfigur. Fallet klarades aldrig upp, vilket inte heller mordet på rivalen The Notorious B.I.G gjorde.

2Pac är en gangster som rappar poesi om det hårda livet. Ändå finns det alltid något mjukt och sårbart i hans texter. Jag vet att han har suttit inne för sexuellt ofredande. Ändå skulle jag vilja hänga med honom, för han verkar så sympatisk. ”There you go, acting like a hoe” kommer alltid att trösta bättre än Morrissey. Och sen rappar han ju faktiskt också om att man ska respektera kvinnor.

Life goes on är en låt om att gangsterlivets baksidor och en aning om hur det kanske kommer att sluta. Men det är även en låt om livet i allmänhet, och hur glad man ändå borde vara att man lever det.

Karin

The The
This is the Day
Från Soul Mining
1983

But the side of you they’ll never see is when you’re left alone with the memories that hold your life together like glue

The The, popkollektiv med låtskrivaren Matt Johnson som den enda konstanta medlemmen, är antagligen ett av new waveerans mest underskattade band. Faktum är att Johnson skrev några av åttiotalets bästa låtar. This is the Day är en av dem.

För mig är musik det enda estetiska uttrycket som lyckas förmedla obeskrivbara sinnesstämningar. Synten som långsamt fejdar in i introt till den här låten gör just detta. Den fångar den där förvirrande, krypande känslan av att man står utanför sitt eget liv, oförmögen att egentligen förstå vad det är som pågår.

Durackorden som ligger som en matta bakom Johnsons röst är som det där suget i magen man känner när man påminns om nånting som hände för tre, nej, fem, nej förfan det är sex år sedan nu, och det känns så nära men ändå var det ett helt annat liv. Sedan slås man av det faktiskt är ett obestridbart faktum att livet förändras och att det egentligen är ganska bra. This is the day, your life will surely change.

Kanske verkar det lite schablonmässigt. Men Matt Johnson lyckas beskriva livets banaliteter på ett så självklart och avslappnat sätt att det aldrig blir klyschigt.

This is the Day är en bittersöt låt om nostalgi, fri från alla former av svulstig romantik.

Karin

Summer Babe (Winter Version)
Pavement
Från Slanted and Enchanted
1992

Ice baby, I saw your girlfriend and she’s eating her fingers like they’re just another meal

Man måste alltid leta lite efter meningen med Stephen Malkmus texter. Först kanske det verkar vara nonsens men sedan fattar man att de är fulla av kulturella metaforer och bildspråk. Vissa referenser är dessutom ganska tidsbundna –  Ice baby syftar, antar jag, på Vanilla Ice’s (skittråkiga) hit Ice ice baby. Då fattar man poängen. Fiffigt va!

När man väl anstränger sig, då skrattar man lite, för Pavement är ett ganska roligt band. Jag minns när jag var full nån gång och gick fram till Filips kompis med långt sånt där dude-hår, tog tag i det och började sjunga ”darling don’t you go and cut your hair, do you think it’s gonna make him change?”. Inte så lyckat, men kul.

Framför allt är Pavement ett indiepopband som på ett sätt lyckas kombinera vad man kan tänka sig är motsatspoler. Musiken följer texternas logik. Många låtar kan vid en första lyssning verka avslappnat och nästan lite hafsigt ihopjammade, men när man har lyssnat några gånger förstår man att det ligger ett hantverk bakom. Varje gnisslig melodislinga, varje slappt virvelslag fyller en funktion. Det är liksom oförutsägbart och självklart, otydligt och skarpt på samma gång. Lyssna så förstår ni.

Och vilka melodier sen. Om det är något jag respekterar mest av allt, är det folk som kan det här med melodier. Pavement symboliserar det bästa med 90-talets indieera.

Karin

Two Divided by Zero
Pet Shop Boys
Från Please
1986

Försök att dela två med noll på en miniräknare. ”Error” kommer att visas på skärmen. Det går helt enkelt inte att dela två med noll, det är en matematisk omöjlighet som strider mot själva definitionen av division.

Så vill jag ha kärleksbeskrivningar presenterade. Inte med massa svulstiga metaforer, utan genom en miniräknare med automatisk högtalarfunktion.

Jag älskar Pet Shop Boys av många anledningar: Givetvis för Neil Tennants och Chris Lowes talang för att snickra perfekta pophits och göra välproducerade album, för deras förmåga att kombinera ironi och sarkasm med allvar och för deras självdistans.

Men mest av allt älskar jag Storbritanniens genom tiderna mest framgångsrika duo för att Tennant lyckas fånga stora känslor i små ord och vardagliga företeelser. Som i öppningsspåret till deras debutalbum Please, när berättarjaget beskriver vad man kan tänka sig är en kväll på någon klubb. Det börjar bli sent, snart tänds ljusen som en påminnelse om att svettiga dansgolv och kemiska lyckorus allt som oftast endast är ett sätt att döva rastlöshet och existentiella kriser. Men man vill inte att det ska ta slut: Let’s not go home, or call it a day.

I ett sådant läge är det lätt att tänka stora tankar om hur allting skulle kunna vara annorlunda: We’ll catch a plane to New York, and a cab going down, cross the bridges and tunnels, straight into town. Tomorrow morning we’ll be miles away, on another continent and another day, sjunger Tennant.

Two devided by zero slutar inte på ett plan över atlanten, utan på Victoria Station med en samplad speakerröst mixad långt bak i ljudbilden. Vi tog inte världen med storm, inte i kväll heller.

Karin