Det var en gång en tjej som jobbade på ett flott kontor. Hon satt och knappade på sin dyra dator varje dag och inte allt för sällan sent in på kvällen också. Det smattrade på knapparna av hennes blanka små naglar och när det kom mycket mail på samma gång knöt hon håret i en knut för att koncentrera sig lite extra. Hon hade med sig matlådor som hon aldrig blev mätt på och drack så mycket kaffe att det knep sig inne i den tomma magen. Hon hann inte fantisera om något annat liv för det fanns det aldrig tid för. Utan hon bara mailade och satt i möten och skrev ut viktiga papper.

Men samtidigt som tiden gick så kände tjejen en hemsk känsla komma krypandes. En känsla av meningslöshet och oändlig tomhet. Hon kände sig urkarvad och oerhört ledsen. Hon tänkte att kanske fanns det ett annat liv för en tjej som henne. Men sen blev det mycket på jobbet igen och känslan bleknade och blandades ut som äcklig, sorglig saft. Mail behövde mailas, möten behövde bokas och lunch behövdes petas i, här fanns det inte tid att tänka. Men långt inne i tjejens jobbkropp fanns ändå känslan kvar. Och det tjejen inte visste var att den långsamt började växa där inne.

Ett svart litet hål fyllt av tankar kring ett annat liv. Tankarna var för stora för henne att hinna med och gjorde henne både uppgiven och upprymd på samma gång. Sånt fanns det inte tid för. För att få vara ifred så mailade tjejen mer än någonsin. Hon åt frukost, lunch och middag på snurrstolen framför datorn på det tomma kontoret. Skrattade högre åt kollegornas skämt, tackade inte längre nej till erbjudanden om aw-öl och köpte storpack med pennkjolar och figursydda skjortor. Samtidigt växte känslan inne under skjortan. Tjejen kunde därför dra av en liten tuss hår och lägga i bröstfickan.

Hon började boka in möten med alla hon kom på. Folk hon inte ens visste vad dom jobbade med. Bröstfickan fylldes och blev större och håret uppe på hennes tjejhuvud blev mindre. På väg till och från jobbet lutade hon alltid åt höger. För det var den axeln som hennes tunga jobbdator hängde.

Hon började gå in i folk och folk i henne. Det lilla hålet inne i var inte lika litet längre. En kollega påpekade att tjejen blivit grå. Detta gjorde tjejen både arg och osäker. Men känslor var inget för henne. Istället beställde hon några skjortor till på datorn.

Tiden fortsatte gå för den nu skalliga lilla gråa tjejen. Hon hade fått sluta bära datorn över axeln för ryggen hade låst sig och var för alltid sned. Väskan gled bara av. För att hinna med alla möten och aw:s så hade tjejen sagt upp kontakten med både pojkvän och familj. Med dom hade även tidsuppfattning försvunnit. Hennes kollegor på jobbet byttes ut och fick sparken och nya anställdes. Det blev snöigt utanför kontorets fönster och sen blev det varm sommar. Eller det såg varmt ut i alla fall, av det tjejen kunde se från sin kontorsstol.

Ingen hörde längre av sig. Tjejen la handen över bröstfickan som var fylld till brädden. När hon kollade sig i spegeln fanns det inte längre någon spegelbild där i. Ibland kände hon en tanke långsamt sippra in i hennes tjejhjärna, den gled in som tjock sirap. Men då gick hon istället och skrev ut 100 papper i skrivaren som hon sen åt upp.

Dagarna bara pågick. En dag när tjejen skulle äta sin jobblunch så föll alla tänderna ut. Dom hamnade i hennes nästan genomskinliga handflata och hon tittade länge på dom innan hon la in dom i munnen och svalde dom med.

Det blev inte längre grönt för tjejen vid övergångsställen. Hur många gånger hon än tryckte med sitt gråa finger. Glasdörrarna till fältöversten öppnades inte hur länge hon än stod där. Hon fick smita in efter någon annan. Ute var det snöigt igen och tjejen trampade ofta snett i klackskorna. En fastnade i en snödriva på Nybrogatan och den såg hon aldrig till igen.

Hon haltade fram till en busstation men bussen fortsatte förbi. Hon började fundera över varför det var såhär. Men skyndade då tillbaka till kontoret och skrev ut fler papper och scheman som hon snabbt svalde. Men papperna föll bara igenom henne. Dom singlade ner och landade ljudlöst på heltäckningsmattan. Tjejen tittade på papperna och började fundera. Snabbt knappade hon in något på skrivaren och nya papper matades ut ur maskinen. Hon tog upp dom och knölade till små bollar. Bollarna tryckte hon in i munnen och svalde hela samtidigt som hon blundade. Men när hon öppnade sina stirriga små ögon igen, låg även dessa under henne.

Hon skyndade i sin ena klacksko bort till datorn för att maila lite. Hon mailade alla hon visste om. Sen mailade hon dom en gång till. Vad tjejen märkte då var att ingen hade svarat på hennes mail på flera år. Inkorgen var tom och en hemsk tanke som var alldeles för stor för tjejen sköljde över henne. För att bli fri från detta gick hon snabbt in för att beställa några pennkjolar på internet men köpet medgavs inte. Det kliade inne i tjejen. Tankarna och känslorna var så nära att nå hjärnan nu. Tjejen sprang mot ytterdörren. I farten föll den andra klackskon av. Hennes gråa små fötter skavde mot mattan. Tjejen slängde sig över den tunga dörren men hennes gråa händer gick rätt igenom handtaget.