Kära läsare! Nu är det snart helg. Dom sista timmarna på jobbet kan ni skita bort och sen ligger ni snart där i soffan i framstupa sidoläge och inhalerar två liter Mauro genom medhavet sugrör medan en flintskallig gubbe med markerade glasögon lurar i en 19-åring från Bollnäs att hon är “Sveriges nästa superstar” på tv:n.

Foto: Haithanh

Det är nästan det jag saknar mest med att knega på ett riktigt jobb: att baja på betald arbetstid. Att bara i godan ro skita bort åtta timmar minus långlunch. Vad ska folk säga? Nöden har ingen lag. Däremot har den fullt betalt. Ibland kunde jag drabbas av lite dåligt samvete men sedan brukade jag tänka “Vad gör det här företaget egentligen? Vi gör skruv och jag gör inte ens det, jag sopar golvet som dom som gör skruv går på… solen kommer nog gå upp imorgon även om jag klossar bort denna eftermiddagen”.

Om jag sitter och halvsover på toa nuförtiden så är det enda som händer att det här inlägget blir en tredjedel kortare. Att man slipper få tennisarmbåge och klotröv av att scrolla sig igenom den tredje helt onödiga ranten om nån skit jag eventuellt har stört mig på lite grann på fyllan i förrgår och tänkt “DETTA MÅSTE UT”.

Sedan saknar jag såklart att fika med kärringar som heter Marianne. Det får man aldrig göra nuförtiden. 

Foto: George Romney

Slut på förspel nu till le penetré: jag har varit på semester! I huvudstaden för smutsiga män som går på lina och “tar dagen som den kommer” dvs inte alls. Staden som uppfann “the drullet” alltså den oheliga mixen av hockeyfrilla och dreadlocks. Barcelona.

Där finns det så mycket att se. Vi såg:

Samtliga specialer med Louis CK 2005-2014

Nya säsongen av Black Mirror

En spansk talkshow med en dansande korv som tog på barn på ett väldigt innerligt (spanskt?) sätt

Bobs Burgers

Brooklyn 99 

Själva staden såg vi inte så mycket av. Jag är så gammal nu att jag skiter fullständigt i att få en “autentiskt upplevelse” eller att “insupa känslan av en plats”. Jag vill bara inte prata med någon annan än tjejen jag har valt att spendera resten av mitt liv med, dricka billig smaksatt etanol och äta flottiga saker i vidriga kvantiteter; sån mat som Instagram plockar ner för att skydda sina användares hornhinnor. Allt detta på ett hotellrum som går att låsa. 

När jag var liten tyckte jag alltid att min pappa var märklig när det kom till semestrande. Vi åkte alltid till ungefär samma ställe och var där i så många veckor att man tappade räkningen och gjorde ungefär samma sak varje dag; ingenting. Vi gjorde så lite på semestern att det fanns gruppresor för helkroppsförlamade rumäner som liksom genom mirakel pekade på oss, skrattade och kallade oss för “trökrövar”.

Vad jag förstår nu är att pappa jobbade 14 timmar om dagen året runt och var så trött att han blev utbränd av att sova. Hemma så åt jag mest sand och spelade Mario Kart. Jag var utvilad och redo att äta världen som ett ostron. Eller som sand. Det är jag fan inte längre. Jag är kul när jag är full eller har fått riktigt bra betalt för det.

Foto: Selbstgemacht

Av det lilla vi såg av Spanien kunde jag utröna att det är ett jävla U-land. Vuxna människor har tandställning! Ingen över 12 år borde ju få ha tandställning. Det ser ut som att man har kommit på sin partner med att vara pedofil och försöker pleasa hen. Kom dom på det nu att det kanske är på sin plats att korrigera sina tänder? Nio år av mobbning var ingen hint? Så precis när dom tagit sig igenom skolårens glåpord och blivit vuxna och folk börjar tycka att “det fint och lite personligt att ha mycket luft emellan tänderna” sätter dom in skrovet av en Renault Clio i käften.

I Barcelona finns det en subkultur som heter “perroflautas” som betyder “hundflöljtarna” eller på ren svenska: idiot som inte pallar jobba utan drar runt på stan och spelar flöjt för en enögd aidshund.

Det är såna slappetaskar som inte har tillfört något till världen förutom ökad marijuanahalt i dricksvattnet som bara “nä nu lämnar jag samhället för att leva på gatan med min hund och min flöjt”. Och samhället bara “ÅH NEJ… snälla kom tillbaka, vi skulle verkligen behöva dina svärdslukarfärdigheter”.

Sen drar dom bara runt på gatan och är frivilligt hemlösa och spelar något som med lite god fantasi är Bob Marley för en skabbig hund som springer runt runt och försöker bita av sig själv sina öron för att slippa eländet.

Jag vet inte vad dom gör för att få dagarna att gå… förmodligen pullar dom hunden med flöjten. Och konstigt nog låter det bättre än när dom spelar med munnen. Och så får hunden det lite skönt med innan den dör av aids och/eller sin herres odör.

Dom som jobbar på restaurangerna vi besökte i Barcelona var perroflautas in the making: man förstod att ”en till helg med lite trumcirkel å ganja så är det raka vägen ut på gatan och försöka hitta en vovve”. Helt inkapabla att ta mer än två beställningar åt gången. Vilket är synd eftersom alla restauranger serverar tapas som är MASSA SMÅ RÄTTER. Flera av dom var till och med tvungna att gå och hämta en penna och jävlar vad dom hatade att gå och hämta en penna. “Ska man behöva skriva på det här jävla skitjobbet också? Nä detta är fan sista dagen sen tar jag till flöjten”.

Man såg skräcken i en hemlös hunds ögon på gatan bredvid restaurangen. “Fuck… hoppas inte han såg mig, jag klarar inte av att bli ofrivilligt annekterad av ännu en 21-årig sopa med töjningar i öronen som ska halalslakta Buffalo soldier på flöjt täljd av skateboard”.

Well thats Barcelona for you. Eller for me snarare. Det är jättefint där. Kommer säkert åka dit igen och se till att inte uppleva ännu fler grejer.

Ha nu en underbar helg!

Nästa vecka: Fördelen med att ha levande krokodiler som tennisskor