Om det finns en sak (i själva verket finns det flera) jag stör mig på är det hur plump spelsexism förklaras med hur allting började hos unga, blyga japanska män. Hur en liten grupp ofarliga (?) och socialt missanpassade pojkmän blir till alibi för ett problem som sträcker sig långt utanför de där trånga pojkrummen dit solljus aldrig når.
Xbox One-titeln Ryse: Son of Rome är det senaste i raden av spel som bär på ett problem som ofta ursäktas av just det här. Vad problemet är? Att en speciell del av vissa karaktärers kroppar lever och verkar under andra tyngdlagar. Vilka? Just det, brösten.
Ryse börjar med att en ung romersk soldat ser sin familj bli mördad av barbarer. Det i sig är så fruktansvärt klyschigt att det var gammalt redan när det gjordes i God of War, för nästan tio år sedan. Men i alla fall. Marius Titus, som soldaten heter, ser det här som en ursäkt att gå ballistic på ett helt skrå (eller vad nu ”barbarer” bör betecknas som).
Någonstans i allt det här träffar Marius en gudinna. En gudinna som inte lyder under de dödligas naturlagar.
Det brukar heta att allt började med en slags fan service till japanska män. Studsande bröst gav de här männen något att leva för, förutom koffeinhaltiga drycker och actionfigurer. Någon gång på 90-talet fick en pixlig karaktär i ett obskyrt fightingspel en levande byst, och vips var en voyeuristisk trend startad. Fightingspelserien Dead or Alive tog det vidare, och allt kulminerade typ med spinoff-titeln Dead or Alive Xtreme Beach Volleyball. Betoningen ligger på ”Xtreme” här, för särskilt mycket volleyboll spelas aldrig. Däremot kan spelare klä ut karaktärer i avslöjande bikinis och fota dem ur olika vinklar samtidigt som de hoppar och fnittrar. Tomonobu Itagaki, DoA-seriens fader och tillika en stor profil i genren (bröststudsar-genren, that is), har till och med uttryckt det som att det inte finns någon poäng med realistisk bröstfysik. ”Vad är meningen med det om det inte är vackert?”
”Extremt japanskt” är ursäkten det brukar skrattas bort med.
I en intervju med brittiska The Guardian uttalar sig spelutvecklaren Paul Abbott om bröstfysiken i Ryse. Han ger en lite mer tekniskt trovärdig tolkning av problemet. Förklaringen skulle, enligt honom, kunna vara att de som utvecklat Ryse helt enkelt inte hade tid eller råd att styra upp ett fysiksystem för gudinnans bröst och ett för hennes kläder. Istället har brösten fått töjbarhet och tyngd, till exempel, som hennes klänning. Allt för att utvecklarna skulle hinna få ut spelet i tid till Xbox One-lanseringen. Det är säkert en del av problemet, men inte den största.
Förklaringen? Tidspress. Materiallära. Japanska misfits. Eller så är det kanske bara ytterligare ett bevis för att fler kvinnliga karaktärer i spel liksom inte räcker, så länge det bara är snubbar som gör spelen.
Toppbilden är tagen från ett spel som gjordes till ”Boobjam”, ett upprop där amatörutvecklare skapade spel där det på ett skämtsamt sätt drevs med spelbranschens skeva bröstrelation.
