Så här någon månad efter att de värsta skitstormarna lagt sig efter Gamergate kan vi väl alla försöka enas om att det sas en del rätt orimliga saker, visst? Även här, på ett rätt undangömt ställe av internet, nådde orimligheten. En hel del anonyma dudes försökte övertyga oss om att det är minst lika hårt att vara manlig gamer. Och på twitter blev jag kallad rasist, eftersom logisk kullerbytta.

Anita Sarkeesian har samlat ett gäng spelpersonligheter – allt från journalister och reklamare till oldschool spelutvecklare och indielegendarer – för att tala om de manliga privilegierna.

Det är så bra.

Anita Sarkeesian, den feministiska kulturkritikern som varit ett av huvudmålen för hat-/skitstormen #GamerGate får airtime i Colbert Report. Det här är så bra. Och ps, Gamergate handlar inte om pressetik. Det gjorde det aldrig.

Det finns mycket att ifrågasätta och kritisera med E3. Tonen i tilltalet, våldet och den enorma likriktningen i vad som visas upp. Och könsfördelningen på scenen, i spelen – och gissningsvis också i publiken. Oavsett hur mycket en kan charmas av spektaklet E3 så är det också en mässa där de patriarkala strukturerna står stadigt på precis alla nivåer. Till exempel som när Anita Sarkeesian, som hållit räkningen för att bevisa hur otroligt skev representationen är (hittills har TVÅ spel med kvinnliga huvudkaraktärer visats), ifrågasätter hur kvinnor porträtteras i Rainbow Six: Siege. Jag tror inte ens det här behöver kommenteras. Sarkseesian är en mediekritiker som dagligen mottar dödshot och får sina mail- och sociala medier-konton hackade. Det gör mig så jävla trött och ledsen att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen (kan dock meddela att ett booth babe-tätt mässgolv INTE är platsen dit jag vill gå).

Bonus också för webbserietecknaren Kris Straubs spiken på huvudet-strip (tack för tipset, Johan!):

Jag skrev lite om Metal Gear Solid: Ground Zeroes igår, angående spelets lanseringstrailer. Ground Zeroes är alltså en slags prolog till ett spel som kommer senare i år(?) – Metal Gear Solid V: The Phantom Pain. Jag har, precis som jag föreställer mig att många andra MGS-fans, ett lite problematiskt förhållande till Metal Gear-serien och dess skapare – Hideo Kojima. Han är en man som målar med breda penseldrag. Det finns tillfällen då jag gillar det. Men det blir också ofta ostigt och pseudopretentiöst – uppblandat med sexism och prutthumor på ett väldigt märkligt sätt.

Men i Ground Zeroes tar Kojima och hans mannar det steget för långt.

Nedan följer lättare spoilers.

Agenten som Snake ska befria heter Paz Ortega Andrade. Hon hade en roll i Peace Walker också, där hon framställdes som en oskyldig skolflicka (men senare visade sig vara en dubbelagent). Snake har kontakt med personen som håller Paz fångad under ett antal tillfällen under spelet. Skullface, som huvudboven kallas, torterar Paz grovt. Bland annat genom att låta gängvåldta henne, genom att tvinga en annan fånge ha sex med henne, genom att piska henne – och plantera bomber i både hennes mage och vagina. Bomberna är tänkte att sprängas när Snake räddar Paz.

Tanken är förstås att måla upp Skullface som den ondaste personen som någonsin satt sin fot på jordskorpan. Men det är också ett sånt fruktansvärt överanvändande av Damsel in distress-tropen Sarkeesian försökt få spelbranschen att förstå att det inte finns ord. Och det i prologen till ett spel som redan fått massiv kritik för översexualiserande av de få kvinnliga karaktärer som finns med i spelet.

Jag blir så jävla less.

Bilden är tagen från Peace Walker, där ett av bonuskapitlen går ut på att dejta Paz. Är du riktigt duktig kan du få se henne i underkläderna också. Eftersom aaarAGGKGGALÖMFa

Minns ni den där tjejen som skrev till H&M och undrade varför tv-spelströjor bara finns på killavdelningen? Tioåriga Uma ville köpa en Super Mario-tröja och tyckte det kändes konstigt att det bara fanns sånna på pojkavdelningen.

I går fick 14-åriga Moa Strand inlägget ”Tjejspel på nätet är en del av könsförtrycket” publicerat på SVT:s debattsida. Det är ett öppet brev till föräldrar med spelande barn, men också en vädjan till en skev vuxenvärld och till en bransch med grava problem.

Umas H&M-kritik fick stort genomslag i sociala medier, men klädjätten bemötte den genom att säga ”De flesta av våra kunder uppskattar vårt upplägg i butik. Sedan är alla självklart välkomna att handla från samtliga våra koncept”.

När någon nu länkat till Moas inlägg på Svenska spelbranschens Facebook-sida (som inte på något sätt är representativ för branschen, men ändå välbesökt och aktiv) möts den, av vissa, på ungefär samma sätt. (Parafraserat) ”Alla kan välja allt”, ”det är föräldrarnas sak att lära barnen att skita i normer” och så vidare.

För det första: den som lägger över hela ansvaret på föräldrarna har uppenbarligen själv inte haft ett barn som varit gammalt nog att ha ett eget socialt sammanhang. Ett sammanhang där föräldern själv inte kan övervaka varje sekund. Där grupptryck och förväntningar formar med vassa armbågar och elaka skratt. Förälderns ansvar är enormt, men vårt inflytande allt mer begränsat ju äldre barnet blir.

Och visst, det är det väl så att vi inte kan förvänta oss att (stora) företag ska fungera som moraliska kompasser. Kalla mig naiv, men jag tror inte någon bolagsstyrelse (med förmodad mansmajoritet) kommer erkänna de här strukturerna som ett problem så länge de inte kan tjäna pengar på en förändring.

Men det gör inte Moas rop på hjälp mindre verkligt. Och det tar inte bort hennes lillebrors känsla av att inte passa in.

Tvärtom. Spelbranschen och -kulturen är nämligen platser som är i skriande behov av förändring.

Det är här en person som Anita Sarkeesian, som gjort till sin sak att visa branschens strukturella könsrasism, möts av dödshot och spel som går ut på att misshandla henne. Det är här kvinnor väljer att vara anonyma när de spelar online för att slippa bli trakasserade. Det är här kvinnliga journalister behandlas som hål på branschmässor. Det är här vi har tidningar som antingen bedömer kvinnliga karaktärer utifrån deras byst ELLER retuscherar bort de kvinnliga karaktärerna från omslagsbilderna. Det är här den manliga majoriteten utvecklare fortfarande är så stor att ”förkrossande” inte räcker.

Tjejspel på nätet ÄR en del av könsförtrycket. En liten kugge i ett trögt och massivt maskineri. Spelen är ju inte frånkopplade från allt annat, även om så många menar att det ”bara är underhållning”. Det finns därför heller ingen enkel lösning på (grund)problemet. Men att belysa, ifrågasätta och problematisera är en bra början.

Så låt oss lära av Uma och Moa. Och låt oss inse att det är våra barn som får leva i den skit vi lämnar efter oss.  
 

(Bilden ovan, från ett spel vi kan låta vara namnlöst men som handlar om kuddkrig och brudar, har inget med texten att göra. Och samtidigt allting att göra med den)