Inlägg taggade: Spelbranschen

4:42 24 Jan 2014

Det pågår ett krig där ute. På ena sidan står vi, männen, som bara vill spela spel, dricka bärs och ligga ett par gånger i veckan. På andra sidan står de som vill ta allt det där ifrån oss. De som vill få oss att äta middag med familjen, titta på löjlig tjej-tv och hjälpa till att välja ut klänningen för kvällen. Kvinnorna. Mammorna. Fruarna. Feministerna.

Det här är ett krig som handlar om din fritid, och i förlängningen – om din manlighet. För hur länge ska du, broder, egentligen tillåta att andra bestämmer vad du ska göra i ditt liv? Hur länge ska du kompromissa? Om du vill spela spel, bli full och komma ska du göra det. Inte låta någon stå ivägen. Och om du gör det kommer vi hjälpa dig. Ingen man ska lämnas kvar.

Det här är ett krig som utkämpas i vardagsrummen, och om du vinner får du chansen att leka krig i tv-apparaten också. Med oss, dina bröder och stamfränder. Vi med hår på bröstet. Som gillar bärs, bruttor och ett saftigt jävla headshot.

Skål. *brofist*

 

Det här inlägget sponsrades av en stor del av spelindustrin – en bransch som nästan vunnit kriget.

11:12 3 Jan 2014

Minns ni den där tjejen som skrev till H&M och undrade varför tv-spelströjor bara finns på killavdelningen? Tioåriga Uma ville köpa en Super Mario-tröja och tyckte det kändes konstigt att det bara fanns sånna på pojkavdelningen.

I går fick 14-åriga Moa Strand inlägget ”Tjejspel på nätet är en del av könsförtrycket” publicerat på SVT:s debattsida. Det är ett öppet brev till föräldrar med spelande barn, men också en vädjan till en skev vuxenvärld och till en bransch med grava problem.

 

Umas H&M-kritik fick stort genomslag i sociala medier, men klädjätten bemötte den genom att säga ”De flesta av våra kunder uppskattar vårt upplägg i butik. Sedan är alla självklart välkomna att handla från samtliga våra koncept”.

 

När någon nu länkat till Moas inlägg på Svenska spelbranschens Facebook-sida (som inte på något sätt är representativ för branschen, men ändå välbesökt och aktiv) möts den, av vissa, på ungefär samma sätt. (Parafraserat) ”Alla kan välja allt”, ”det är föräldrarnas sak att lära barnen att skita i normer” och så vidare.

 

För det första: den som lägger över hela ansvaret på föräldrarna har uppenbarligen själv inte haft ett barn som varit gammalt nog att ha ett eget socialt sammanhang. Ett sammanhang där föräldern själv inte kan övervaka varje sekund. Där grupptryck och förväntningar formar med vassa armbågar och elaka skratt. Förälderns ansvar är enormt, men vårt inflytande allt mer begränsat ju äldre barnet blir.

 

Och visst, det är det väl så att vi inte kan förvänta oss att (stora) företag ska fungera som moraliska kompasser. Kalla mig naiv, men jag tror inte någon bolagsstyrelse (med förmodad mansmajoritet) kommer erkänna de här strukturerna som ett problem så länge de inte kan tjäna pengar på en förändring.

 

Men det gör inte Moas rop på hjälp mindre verkligt. Och det tar inte bort hennes lillebrors känsla av att inte passa in.

 

Tvärtom. Spelbranschen och -kulturen är nämligen platser som är i skriande behov av förändring.

 

Det är här en person som Anita Sarkeesian, som gjort till sin sak att visa branschens strukturella könsrasism, möts av dödshot och spel som går ut på att misshandla henne. Det är här kvinnor väljer att vara anonyma när de spelar online för att slippa bli trakasserade. Det är här kvinnliga journalister behandlas som hål på branschmässor. Det är här vi har tidningar som antingen bedömer kvinnliga karaktärer utifrån deras byst ELLER retuscherar bort de kvinnliga karaktärerna från omslagsbilderna. Det är här den manliga majoriteten utvecklare fortfarande är så stor att ”förkrossande” inte räcker.

 

Tjejspel på nätet ÄR en del av könsförtrycket. En liten kugge i ett trögt och massivt maskineri. Spelen är ju inte frånkopplade från allt annat, även om så många menar att det ”bara är underhållning”. Det finns därför heller ingen enkel lösning på (grund)problemet. Men att belysa, ifrågasätta och problematisera är en bra början.

 

Så låt oss lära av Uma och Moa. Och låt oss inse att det är våra barn som får leva i den skit vi lämnar efter oss.  
 

(Bilden ovan, från ett spel vi kan låta vara namnlöst men som handlar om kuddkrig och brudar, har inget med texten att göra. Och samtidigt allting att göra med den)

1:20 9 Dec 2013

boob.png

Om det finns en sak (i själva verket finns det flera) jag stör mig på är det hur plump spelsexism förklaras med hur allting började hos unga, blyga japanska män. Hur en liten grupp ofarliga (?) och socialt missanpassade pojkmän blir till alibi för ett problem som sträcker sig långt utanför de där trånga pojkrummen dit solljus aldrig når.

 

Xbox One-titeln Ryse: Son of Rome är det senaste i raden av spel som bär på ett problem som ofta ursäktas av just det här. Vad problemet är? Att en speciell del av vissa karaktärers kroppar lever och verkar under andra tyngdlagar. Vilka? Just det, brösten.

 

Ryse börjar med att en ung romersk soldat ser sin familj bli mördad av barbarer. Det i sig är så fruktansvärt klyschigt att det var gammalt redan när det gjordes i God of War, för nästan tio år sedan. Men i alla fall. Marius Titus, som soldaten heter, ser det här som en ursäkt att gå ballistic på ett helt skrå (eller vad nu ”barbarer” bör betecknas som).

 

Någonstans i allt det här träffar Marius en gudinna. En gudinna som inte lyder under de dödligas naturlagar.

 

Det brukar heta att allt började med en slags fan service till japanska män. Studsande bröst gav de här männen något att leva för, förutom koffeinhaltiga drycker och actionfigurer. Någon gång på 90-talet fick en pixlig karaktär i ett obskyrt fightingspel en levande byst, och vips var en voyeuristisk trend startad. Fightingspelserien Dead or Alive tog det vidare, och allt kulminerade typ med spinoff-titeln Dead or Alive Xtreme Beach Volleyball. Betoningen ligger på ”Xtreme” här, för särskilt mycket volleyboll spelas aldrig. Däremot kan spelare klä ut karaktärer i avslöjande bikinis och fota dem ur olika vinklar samtidigt som de hoppar och fnittrar. Tomonobu Itagaki, DoA-seriens fader och tillika en stor profil i genren (bröststudsar-genren, that is), har till och med uttryckt det som att det inte finns någon poäng med realistisk bröstfysik. ”Vad är meningen med det om det inte är vackert?”

 

”Extremt japanskt” är ursäkten det brukar skrattas bort med.

I en intervju med brittiska The Guardian uttalar sig spelutvecklaren Paul Abbott om bröstfysiken i Ryse. Han ger en lite mer tekniskt trovärdig tolkning av problemet. Förklaringen skulle, enligt honom, kunna vara att de som utvecklat Ryse helt enkelt inte hade tid eller råd att styra upp ett fysiksystem för gudinnans bröst och ett för hennes kläder. Istället har brösten fått töjbarhet och tyngd, till exempel, som hennes klänning. Allt för att utvecklarna skulle hinna få ut spelet i tid till Xbox One-lanseringen. Det är säkert en del av problemet, men inte den största.

Förklaringen? Tidspress. Materiallära. Japanska misfits. Eller så är det kanske bara ytterligare ett bevis för att fler kvinnliga karaktärer i spel liksom inte räcker, så länge det bara är snubbar som gör spelen.

Toppbilden är tagen från ett spel som gjordes till ”Boobjam”, ett upprop där amatörutvecklare skapade spel där det på ett skämtsamt sätt drevs med spelbranschens skeva bröstrelation.