Quinnspiracy spann ju tidigt långt ut ur kontroll, det vet vi. Men nu har den också nått nästa nivå inom akademien. Och den här gången handlar det om en forskare vid namn Christina Hoff Sommers, som uttalat sig angående framför allt Anita Sarkeesian. Enligt Sommers finns det inte fog för kritik av spelbranschen – eller ens den internetbaserade spelkulturen.

Dr. Christina Hoff Sommers har en PhD i filosofi från tidigt 1970-tal, och hon verkar ha gjort till sin livsuppgift att tänja på gränserna för vad begreppet ”feminist” kan inbegripa. Hon framstår som otroligt konservativ och som en fullfjädrad biologist. Sommers kamp är främst riktad mot den ”radikala” feminismen, den som hävdar att det finns ett faktiskt förtryck. En av hennes mest kända böcker heter ”The War on Boys: How Misguided Feminism is Harming Our Young Men”. Jag tror du fattar.

Sommers har uppenbarligen ingen insyn i spelkulturen eller -industrin heller. Och hennes forskardiplom på väggen gömmer inte på något sätt det faktum att hon använder sig av samma ihåliga argument som en alltid stöter på i sånna här sammanhang. ”Det där är ett extremt exempel!” skriker någon när jag visar bilder från en av världens största mainstream-spelmässor. ”Det är bara en liten grupp uttråkade 12-åringar” skriker en annan när jag skriver om det kvinnohatande trollnätverk som kampanjat mot Zoe Quinn.

Så är det inte. Sexism är ett omfattande problem för spelbranschen, precis som det är för hela samhället. Och de här männen som viger sina liv åt att hata på de som försöker göra något åt problemen, de är inte oskyldiga barn. Tvärtom.

Som tur är har Sommers fått svar. Bland annat från en man vid namn Jonathan Mann.

Tipstack till Marcin!

Ah, spelmässor. Spelbloggen Kotaku har besökt Tokyo Game Show och upplevt vad de kallar 2014-års mest pinsamma spelupplevelse. Och inte för att spelet i sig, OneeChanbara Z2: Chaos, är värre än något annat. Fast alltså det handlar om bikinisamurajer med cowboy-hattar. Men det är ju vardagsmat i spelbranschen, du vet.

Nej, det pinsammaste är istället hur spelbåset ser ut där mässbesökarna kan testa spelet. För att kunna spela får du sätta på dig tjocka hörlurar, greppa handkontrollen och sedan sjunka in (bokstavligt talat) i det lugn som bara en ENORM byst kan erbjuda. 

Sekundärskammen slår i taket… nu. Heja oss.

Ni minns Zoe Quinn fortfarande, va? Ni trodde inte stormen bedarrat än, visst? Det har den inte. Den har tilltagit.

Phil Fish är en frispråkig indieutvecklare som bland annat är känd för att han gjort supercharmiga plattformsspelet Fez. Det, och för att han fått oändliga mängder skit av folk på nätet. Det gick så långt att han för ett par år sedan sa att han drog sig tillbaka från spelutvecklingen (det här var precis efter att han utannonserat uppföljaren till Fez). Han hade just kommit tillbaka till Twitter när hela den här Zoe Quinn-grejen briserade. Han tog Zoes/förnuftets parti och skrev ett gäng tweets i affekt. Bland annat ett där han menade att alla som slutshameade Zoe var våldtäktsmän.

Det skulle han inte ha gjort.

Doxxningen på Phil Fish hände någon gång i natt. Alla hans personuppgifter och lösenord fläktes ut på nätet. Hans telefonnummer, hans personnummer, login-uppgifterna till hans Paypal-konto. Allt. Och allt detta för att han försvarat en utsatt, kvinnlig spelutvecklare. Någon skrev att de gjorde det för att han är ”feminist och SJW”. Social justice warrior. PK-krigare, typ. Samtidigt skriver någon att Zoe Quinns pappa avslöjat att både han och hans dotter fått flera anonyma samtal sedan hennes uppgifter kommit ut.

De som gör det här vill att allting ska vara som det alltid varit. Inget ska ifrågasättas. Spelbranschen ska inte utvecklas – åtminstone inte på ett annat plan än det rent tekniska. För de här människorna är talet om ojämlikhet och representationsproblem ett direkt angrepp på spelen de älskar – och i förlängningen de själva. Alla som säger något annat är deras fiender.

Allt det här är naturligtvis långt bortom rimlighetens gränser. Ingen ska behöva vara rädd för att uttrycka sig – eller sitt stöd för någon annan – på internet. Spelutvecklarna som nu angrips är några av de som försöker pusha spelmediet framåt. Bana väg för nya berättelser. Nya spel. De gör det för att de älskar spel. Men hatet de får tillbaka vet inga gränser.

När Phil fått tillbaka kontrollen över sitt och sitt företags twitterkonto tidigare idag skrev han att vi alla skulle skämmas. Att alla med spelutvecklardrömmar skulle glömma dem. Han har sett framgången, men framgångens baksida är så enormt mycket större att han inte rekommenderar någon att följa sin dröm. Ingenting är värt det här. Twitterkontot är nu raderat. Phil har lagt ner sin spelutvecklarkarriär – och säljer sitt spel och företag för en spottstyver. Han orkar inte mer. Internetmobben vann.

Zoe och Phil är inte den enda som drabbas av det här. Också svenska indieutvecklare har under dagen fått sina sociala konton hackade. Det kan inte fortsätta så här. Det får inte göra det.

Det är dags att sätta ner foten nu. Att visa att måttet sedan länge är rågat. Jag hörde av mig till några av de svenska spelutvecklare jag respekterar och bad dem skicka hälsningar till Zoe, Phil och alla där ute.

These are messages from Swedish game developers showing their support for Zoe Quinn, Phil Fish and anyone else it may concern. Online bullying must come to an end. You are not alone.
Hälsningarna från dessa progressiva, vettiga spelutvecklare finns här nedan. Listan kommer att uppdateras allt eftersom fler kommer in.
Är du också spelutvecklare och vill skicka din hälsning, tveka inte att skicka citat/bild/filmklipp/osv till michael.gill@nojesguiden.se

Erik Svedäng, Game Developer (Blueberry Garden etc)

Naseer Alkhouri, QA Engineer på DICE
”Personligen vill jag reagera så här för jag fattar inte ens att det händer. Jag har alltid sagt att gamers är ett community, men för var gång sånt här händer känns det som att det är en klubb för innebördes beundran snarare.”

Loke Wallmo, Game Developer
”Dear Internet Bullies, about the attacks on Zoe Quinn and Phil Fish. What you are doing are wrong, unethical and need to stop. Phil and Zoe – stay strong.”

Åsa Roos, Game developer

Tobias Andersson, Game Developer. Turborilla.
”Zoe and Phil, I envy you your courage in calling out bullshit. Keep strong, and get through this terrible ordeal with your creative hunger intact. The world will be better for it, for sure.”

Doru Apreotesei, Game Designer and Creative Lead. Goodgame Studios.
”Events like these remind me why I never read comments on the internet. Lest you take these people seriously, remember, these are the same idiots who accuse people of being ‘White Knights’ or ”Social Justice Warriors’ – and who 100 years ago probably would’ve called opponents of segregation and racism ‘Nigger-lovers’, and with a straight face at that. They are the Mel Gibsons of the games industry, and deserve to be treated as such.”

Emil Kraftling, Game Designer.
”Dear bullies, harassers and online thugs. You have misunderstood the purpose of Internet. It is in fact not a tool for you to participate in abusive, threatening and downright criminal behavior under the cover of anonymity, but a tool for sharing and expanding the collected knowledge of our civilization, multiplayer gaming and looking at funny cat pictures. Please don’t forfeit a fruitful future for gaming by assaulting its creative minds. In fact, please stop assaulting people, period.”

Robert Jonsson. Creator of the role-playing games Bortom: Lögnens slöja and Leviathan.
”Internet can be an efficient tool. It has given us a multitude of opportunities to express ourselves. However, it is also an efficient tool to spread hatred. People hide behind the anonymity of the screen and speak in a manner they would never do offline. I don’t want to assume that everyone who spreads hate against Quinn and Fish are douchebags. That is a depressing thought. Think before you write. Would you say those words to your mother or father? Criticize by all means, but do so with kindness. You can criticize something constructively, without the hate. Not only would you be heard, internet would also be a better place. We must stop how hate is propagated on the internet. Let’s act civilized and build a better community.

To Quinn and Fish I just want to say: stay strong and don’t let your passion die! The world is a better place because of it.”

Mikael Bergström, rpg maker.
”I’ve always been a gamer. That is, I’ve always played games. This kind of shit is why I pause before I call myself ‘gamer’. These bullies are not my people. I still love games, but a huge part of so-called gamer culture makes me sick to my stomach. This isn’t gamer culture. This is hate culture. Misogyny culture. Asshole culture.

I wish I could tell you to ‘stay strong’. But that would be superfluous. You’ve already stood strong. You shouldn’t have to stay stronger than you already have. But know that you are not alone.”

Jonas Gry Fjellström, Former developer at: Daydream, Ubisoft, Coldwood
”To Zoe and Phil, I hope you can find the power to convert this negative energy into something creative. For over 20 years I have been playing games online and seen the hate grow bigger and bigger… I envy your courage and efforts of confronting these trolls… You have my full support in trying to convert the gaming community into the world of love it should be.”

Martin Sahlin, Game Developer. Coldwood Interactive.

Simon Karlsson, Game Developer (A Song for Viggo)

Christer Edvardsson, scenario developer
”Stay strong everyone. You are not alone. You have our support.”

Nicklas Nygren, Game Developer (Knytt etc)

Exakt hur snabbt skulle internet kunna förstöra ett liv? Ganska ofta tänker jag på hur fantastiskt internet faktiskt är. Vad det gjort för att underlätta mitt liv. Hur mänsklighetens samlade kunskap är inom räckhåll för alla med en internetuppkoppling. Typ. Star Trek-utopin kan väl inte vara långt borta nu? Men så ser jag hur snabbt trollarméerna mobiliseras på internets skuggsidor och tänker att vi inte är värdiga det här. Hur smarta våra telefoner än är, är vi fortfarande bara lågt stående, reflexmässiga djur.

Det händer ju allt som oftast, det här. Men vissa saker stannar kvar lite extra. Som när Anita Sarkeesian kickstartade en serie videoklipp där hon grundligt förklarade vad som var fel i spelkulturens kvinnosyn (bland annat) – och genast blev översköljd av hot om död, våldtäkt och allt däremellan. Jag träffade henne för ett par år sedan, som en av två stycken i Sverige som faktiskt fick intervjua henne. Det märktes tydligt hur hon härdats av det här. Hur försiktighets- och antihackningsåtgärderna liksom blivit en del av hennes vardag.

Den senaste att råka ut för internetmobben är en indieutvecklare som heter Zoe Quinn. Quinn är en ung indieutvecklare som ofta gör sin röst hörd och som skapar spel som Depression Quest, om verkliga och påtagliga ämnen. Hon är ganska mycket som vem som helst. Åtminstone tills för ett par dagar sedan. Då blev hon allmänt villebråd.

Allt började med att hennes ex-pojkvän la upp ett långt meddelande, med chattloggar, där han berättade hur Quinn under lång tid varit otrogen mot honom. Med flera olika män. Män både från spelbranschen och från spelmedia. Ex-pojkvännen valde att lägga upp det här på 4chan.

Högafflarna åkte fram långt innan någon hade ifrågasatt om det här var riktigt. Eller om det ens var en sak internet borde vara med och läsa/lösa.

Vid det här laget diskuterade hela internet Zoe Quinns förmodade sexliv. Till exempel om hur hon varit otrogen med fem olika män. Om hur hon alltid ville ha sex utan kondom med sin pojkvän. Om hur hon hade sex med sin pojkvän, utan kondom, dagen efter hon sugit av sin chef. Många av personerna sägs också ha haft i uppdrag att recensera hennes spel – och de som skriver detta menar alltså att Quinn i princip haft sex i utbyte mot bra betyg på sitt spel.

Men, som så ofta så stannade det inte där. Internets blodhundar hade börjat gräva, och det fanns ingen anledning att sluta när de nu vittrat blod. Misstag Quinn gjort tidigare drogs upp, konspirationsteorier drogs upp i ljuset igen. Det handlade om Quinn som person lika mycket som om hennes yrkesliv och -gärning.

Det sägs att Quinn själv försökt motverka mobben. Att hon använt sig av upphovsrättsliga knep för att ta ner Youtube-klipp som misskrediterat henne. Allt det här har så klart gjort den yttrandefrihet/fri fildelning/etc framför allt-chantande mobben ännu argare.

Quinn började ifrågasättas som feminist. Någon menade att hon aktivt förstört för kvinnosaksinitiativ för att ge sig själv mer uppmärksamhet, sätta sig själv i godare dager. Någon skriver att hon släpar feminismen i smutsen. En annan ser skitsnacket som ett sätt att motiverar sin egen ignorans: ”det är sådana här saker som gör att jag inte tänker bli vän med en feminist”.

Och det slutar inte där.

4Chan, reddit och internets alla avskrädeshögar kan liksom inte sluta. Quinn blev doxxad, vilket är internetslang för att alla hennes personuppgifter gjordes offentliga. Inklusive adress och telefonnummer. Någon försöker uppmärksamma folk på det orimliga i det här – och direkt skriver tio nya forumanvändare att det faktiskt är Quinn själv som lagt upp (felaktiga) telefonnummer för att verkligheten ska tycka mer synd om henne.

Konspirationsteorierna är nästan lika många som teoretikerna själva. Som små unika snöflingor av renaste jävla galenskap. Flera hävdar att Quinn själv ska vara en av de som anonymt sprider skitsnack om sig själv – för att casha in på något slags sympatipoäng senare. Samma personer hävdar att Anita Sarkeesian gjort exakt samma sak. Och blivit stenrik på det.

Moddarna på flera forum har försökt stävja det här. Tagit bort galna kommentarer, låst trådar och bannat användare. Men varje gång det händer kommer en tio gånger så hård reaktion.

Och det slutar inte där.

Någon gräver upp nakenbilder på Quinn. Det finns ingen hejd på hur lyckliga internets maskar är, ju djupare de lyckas gräva sig ner i en privatpersons tvättkorg. Ju smutsigare desto bättre, oavsett sanningsgrad eller rimlighet.

Quinn själv har uttalat sig kort om saken. Hon vägrar att nämna något om det som hänt mellan henne och hennes expojkvän. Eftersom ingen annan än de inblandade har något att göra med den saken. Men viktigast av allt: hon försöker att förklara att ingens kropp och liv är allmän egendom.

Den arga mobben hävdar att det här handlar om etik, om hur det är ett bevis för hur rutten spelmedia är. Men i själva verket är det bara en nutida häxjakt. Som inte har något som helst att göra med spel, journalistik eller ens kändisskvaller. Det här är bara en ursäkt för en grupp reflexmässiga djur att sätta efter det senaste köttbenet.

Trots att det borde vara den enklaste sak i hela världen att förstå så måste vi påminna varandra om det här gång på gång. Det är inte okej att göra så här. Och att du sitter vid en datorskärm, eller är full med dina polare, är ingen som helst ursäkt.

Det är sånt här som får mig att tappa hoppet. Om internet. Om mänskligheten.

Först av allt: läs det här. En tecknad serie som visar exakt hur långt spelbranschen kommit 2014. Alla exempel på hur The Lady Gamer bemöts är tagna från verkligheten (det här till exempel). Och The Lady Gamer antar jag ska vara en av spelhistoriens minst kända speldesigners, åtminstone i relation till hur känt hennes spel är. Elizabeth ”Lizzie” Magie uppfann Monopol 1903.

Och när ni läst serien ska ni nu läsa ett citat som Shaenon Garrity (hon som tecknat det där här ovan) droppade i en intervju med The Comics Reporter. Och fundera om det stämmer överens med någon annan bransch vi känner till.

”To be perfectly frank, I find the institutionalized sexism that permeates the comics industry, from the upper echelons of management to the target audience of socially inept young men, mostly just baffling. It’s not something I was raised to have any patience with. And for the last six years, I’ve worked for Viz. Half of our product line is manga specifically aimed at girls, and most of our popular ”boys'” titles have an audience that’s about half female, so the interests and tastes of female readers is always of great importance. About half the work we publish is by women. About half the editorial staff is female. All three of the supervising editors I report to are women. I’m not saying Viz doesn’t have problems of its own, but the idea of having to indulge the petty power trips of aging male nerds with ingrained Girl Issues is totally alien to me.

Right now, the comics industry seems to be in the midst of a major upheaval, and the schizophrenic position of women in comics reflects this. On one hand, thanks to the whole manga explosion, there are now tons of female comics fans, and publishers are scrambling to provide them with comics. Also, female creators have generally done very well in the burgeoning bookstore market, a fact driven home when a recent Time profile on new graphic novels featured, by chance, only work by women. 

On the other hand, the comics industry continues to be hidebound by the limitations of the direct market and the Diamond monopoly, which, among other things, means that the established boys’ club isn’t changing much. That goes for the small press and indie end of comics as well as the superhero publishers; everyone is having trouble getting out of this sort of 1990s model of what comics are all about. So it’s the best of times and the worst of times for women in comics, both as creators and as readers. Probably the most promising development is that, between the graphic-novel market and the Web, there’s less and less reason to get involved in the ”mainstream” comics industry at all.

You may note that, in spite of everything I just wrote, I happily write superhero stories for Marvel whenever I get the chance. I’m a complicated woman.”