Jag älskar egentligen Göteborg. Kanske är det därför jag bestämmer mig för att åka till Way Out West även fast jag förra året lovade mig själv att aldrig igen åka till Way Out West. Grejen är att jag inte riktigt minns varför jag avlade denna dramatiska ed, bara att det hände. Jag vet inte hur det är för er, men principer och rationalitet har aldrig lyckats styra mina beteenden – endast känslor kan knuffa mig i olika riktningar och nu saknar informationen ankare, det finns ingenting som håller den tyngd, tänk er ett barn med en heliumballong, tänk er en amputerad kroppsdel – jag känner ett fantompirr, konturerna av något som inte längre finns. Jag börjar tänka att kanske var det en sorts pose, det vore typiskt mig, något jag sa, förtjust över att få vara konträr? Att det inte kom från djupet av mitt hjärta, mitten av min själ. Istället från huvudet och ögonen och bröstkorgen (förknippad med ytlighet eftersom riktiga andetag tas med magen).
Så kommer helgen, och den börjar inte bra – jag är på dåligt humör redan innan jag möter mina vänner på TC. Jag känner mig utsatt, som att någon tvingar mig vara där, som att alla jag kommer i kontakt med vill mig illa. Mitt tåg är ett sorts presståg, ett sorts partytåg, och jag har fått en gratisplats i utbyte mot att instagramma lite från Nöjesguidens konto. Största delen av av resan sitter jag med hörlurar i, försöker som en jävla tönt läsa ut min bok genom basgången från DJ:andet som pågår lite längre fram och tackar nej till alkohol på ett sätt som gränsar till moraliserande, min ton får nog den stackars jägermeister-tjejen att undra vad fan jag gör här. Några meter från mig är folk normala, de dansar och sjunger och dricker öl. Jag inser att jag kommer behöva posta detta snart, men förstår inte hur det ska gå till. Hur ska jag kunna bli en del av det där? Det känns lika omöjligt som om någon bett mig ta över för lokföraren och köra tåget resten av sträckan till Göteborg. Jag går in på toaletten och sköljer ansiktet med vatten man inte får dricka.
Det som kommer att utspela sig följande tre dagar är som en återbildning av den amputerade kroppsdelen, allt kommer falla tillbaka ner i sina konturer, de borttappade tyngderna hittas och jag kommer förbanna mig själv, på gränsen till självhata, för att jag misslyckades med att behålla känslan som gjorde att jag lovade mig själv att aldrig, aldrig! åka hit igen.
Det första som återvänder är hur misantropisk jag blir av att bo med vänner. Vilket kanske är den egenskap jag tycker sämst om med mig själv. Jag önskar så himla mycket att jag inte var neurotisk, inte hade tvångsbeteenden eller fascistiska behov av renhet och ordning. Att allting inte behöver hända i en viss ordning eller folk kunde röra mina grejer utan att ge mig damp. Att jag inte behöver emotionellt avstånd eller blev obekväm av den närhet som förväntas av en när man sover i samma säng. Andra människors hud, andra människors vardagliga funderingar, andra människors känslor. Det finaste vi har? Men i mig väcks en sorts avsky, ett äckel nästan, som gör mig borderline sadistisk. Jag blir obstinat gentemot glädje och pepp, känner att jag föraktar det, blir häxan surtant – förbannad över att andra har mage att vara på bra humör när jag inte är det. Här är en ursäkt till Oskar och Lukas på sin plats, det är helt otroligt att ni fortfarande vill vara mina vänner.
Vi tar oss till “området” för att se 070shake, och jag blir faktiskt förvånad över hur jag lyckats förtränga nästa tyngd som landar, vilket är att jag hatar folksamlingar med en passion stor som solen. Alla hatar folksamlingar, väl? men det gör mig ännu mer förvirrad – antingen tycker ni om detta (hör ni misstron, ett förskräckt frågetecken, skriet vibe) eller så tycker ni precis lika illa om det som jag, men vad gör vi då här? Vad håller vi isåfall på med? Kan det finnas människor som bara inte har något emot en folksamling? Neutralt inställda? Det känns omöjligt, som att intensiteten i själva upplevelsen inte går att pussla ihop med något svalt; vissa saker kräver allt av en, kräver kärlek eller hat.
Mycket har förändrats för mig på bara några år, iallafall när det gäller ”sånt här”. Kanske har jag bara blivit äldre, kanske är det att jag slutat ta droger, men det känns konstigt, ovant fortfarande, att inte trivas på platser jag älskat och sökt mig till sen jag var 13. Det kan vara därför jag åker, för att jag inte vet hur man annars är, för att den delen av mig fortsätter fantompirra. När jag rör mig över ”området” tänker jag tankar jag egentligen slutat tänka, tankar som uppstod i mig det år min panikångest exploderade och som jag senare fått veta var ett sorts förstadie till psykos :P Jag kallar dem konstiga tankar, och de utmärker sig för att de känns korrupta, som att de inte är mina tankar, kommer inte inifrån utan från ett svart hål någonstans i rymden, en parasit försöker tränga ut mig ur mitt eget huvud. Alla människor blir plötsligt ett enda stort kryll, en enda råttliknande massa. Varje gång någon vänder sitt ansikte mot mig är jag säker på att det inte ska vara ett ansikte utan någonting annat – att verkligheten ska kollapsa över mig, naturlagarna sluta gälla och att jag antingen ska sugas in mot jordens mitt eller sväva ut i rymden. Efter att Tove Lo spelat går jag hem, klockan är 22.
Dagen efter sitter jag på en dagsfest och pratar med mitt sällskap om band. Inte musik-band, vilket hade varit rimligare med tanke på att det är en musikfestival vi är på, utan de band man har runt handleden som gör att man kommer in på olika fester och nattklubbar. Frasse säger att det nya i år är att inte ha några band alls, att komma in överallt ändå. Jag förstår vad han menar, det är att ställa sig utanför leken, spelet, att inte delta. Som när Hailey Bieber och Kendall Jenner går på Coachella i vitt linne och ljusa jeans. Men det bygger också på att man faktiskt kommer in överallt, och jag vågar inte lita på mig själv riktigt så. Så jag är på band-jakt: skriver till bekanta på instagram, tvingar mig själv gå fram irl och fråga, hör runt med kompisar… och en tredje tyngd landar: Jag blir mitt sämsta jag i sammanhang där status är lika synligt som antalet färgglada remmar runt ens handled. Eller snarare: alla blir sina sämsta jag. Status och makt är något som lägger sig mellan folk och sliter sönder relationer, förhindrar kommunikation. Jag hatar att vända mig till människor jag tycker mycket om, människor som är mina kompisar, och be dem om något som har med status att göra. Även fast vi båda vet att det inte är därför vi är vänner, är det som att möjligheten till det sipprar in, en svart fantomdimma. Och ändå gör jag det, för det är något allvarligt fel på mig? För att det är något allvarligt fel på sammanhangen jag rör mig i? Någonting känns iallafall allvarligt fel.
Ingen jag gillar spelar på fredagen, inte för att det spelar någon roll, jag hatar konsert och har under mitt liv gått på ett antal jag kan räkna på en hand. Förutom skräcken jag känner inför folksamlingar har jag dessutom svårt för höga ljud och hetsiga ljus, vilket givetvis inte heller är något unikt. Antagligen är vi många som behövt lämna Debaser Strand på grund av strobes fler gånger än jag varit på konsert. Vi går till det så kallade VIP-området, som egentligen inte är någonting särskilt alls. Dessutom finns det som en VIP inne i VIP:en, “coca cola-området”, där Redgert Comms huserar och alkoholen är gratis. Jag lyckas inte fixa ett band dit. Så jag sitter någonstans utanför, äter 8 vårrullar som kostar 149kr och dricker öl jag betalar för själv. Någonstans i fjärran pågår en sån där Tik Tok-intervju och jag känner mig inte tillräckligt rofylld för att kunna ha en enda normal konversation, så det blir mest olika varianter på klassikern “vad sjukt det är att man tar sig hela vägen till Göteborg för att sitta timmar i ett inhägnat område för C-kändisar”. Jag försöker säga något om att anledningen till att man inte tycker om att vara här är för att man helt enkelt inte tycker om att vara här, man bara inbillar sig att man tycker om det, man har svårt att slita sig från en fantomidentitet. Jag försöker säga något om kläderna folk har på sig, att allt känns så overkligt när människor är utklädda till sig själva på festival, att illusionen blir så synlig och att ingenting är så pinsamt som att se folks begär (som en kvarglömd prislapp, bilden man får upp i huvudet är någon i ett provrum, nöjd över hur tröjan sitter), att se folks förväntningar i hur de framställer sig själva. Men jag lyckas inte säga någonting, som att mediet inte tillåter den typen av innehåll, allting låter falskt. Jag försöker vara tyst.
Sju timmar senare lämnar vi “VIP:en” och rör oss mot Yaki-Da, jag har fixat mina band. Kön är lång men vi ställer oss ändå, står där i kanske 30 minuter, min mobil har 2% batteri och jag får inte Klaras powerbank att funka. Vi kommer in, klockan är 01.15, det är varmt, det är en folksamling, det är ljud och ljus. Jag tittar på min mobil, klockan är 01.17. När Oskar går till baren passar jag på, spolar tillbaka de två senaste minuterna och försvinner nästan baklänges ut samma väg som jag nyss kom. Jag tänker på banden jag kämpat för trots att jag slutade tycka om att gå på klubb för tre år sen. Ett fantomskratt bubblar upp, jag tvingas skaka på huvudet åt min egen orimlighet.
Spårvagnen till Stigbergstorget går om 20 minuter. Jag väntar oroligt, vankar fram och tillbaka utan att hitta en plats att stå på som känns bra. På varje bänk sitter människor som kräks, vid perrongen rör sig stora sjok av fulla eller höga ungdomar som skriker på varandra, på en trappa längre bort tar människor lustgas. Tre poliser, handfallna i mitten av allt, med armarna i kors, som försöker och misslyckas med att utstråla auktoritet. Jag känner de första symptomen på en panikångestattack men lyckas hålla den i schack så länge jag rör på mig. Jag testar olika platser, jag går till 7Eleven och frågar om jag får ladda min telefon, det får jag inte, förståeligt. Återvänder till kaoset. De längsta 20 minuterna i mitt liv. Till slut kommer spårvagnen och jag tar mig hem. Eftersom mina ”tvångstankar” säger att jag måste skriva dagbok varje dag släcker jag inte förrän 03, och vaknar igen vid 05 av att Lukas och Oskar kommer hem. De lägger sig båda i sängen, jag försöker somna om men misslyckas, går ut och lägger mig på soffan. Slumrar till vid 07 och vaknar av mitt alarm vid 09 – jag ska DJ:a på Aplace.
Det har blivit lördag, jag dricker ingenting, eftersom jag inte längre tycker om att börja dricka tidigt, vilket är en fjärde tyngd. Min närvaro på den här festivalen går verkligen från oklarhet till oklarhet. Jag postar på mina nära vänner på instagram och frågar om någon i Göteborg vill gå och se Barbie ikväll, ingen nappar. Vi går på dagsfest, jag dricker vatten. Vi rör oss mot ”området” för att se Viagra Boys, jag dricker vatten. Är på ett uselt humör. Egentligen inte mer uselt än föregående dagar, men nykter får jag svårare att värja mig. Efter konserten äter jag den äckligaste och kanske dyraste falafel jag någonsin drabbats av. Jag står och trampar i det leriga gräset som ser lixom parodiskt blött ut, som en filmscen någon skapat utifrån direktiven “blött gräs”. Försöker se mig omkring efter något som ska få bilden att rinna tillbaka ner i sin ram, något som ska göra att allt känns verkligt, men jag hittar inte, föremålen jag tittar på säger mig inget: De är stumma, tillhör inte mig. Det känns som depression, eller iallafall förknippar jag motsatsen med lycka – resonansen jag ibland kan känna, hur allt blir meningsfullt bara av hur det ser ut. Nu är det tvärtom. Jag bestämmer mig för att gå hem.
Klockan är inte mer än halv åtta men mina kompisar är glada och stöttande, skönt för dem att slippa häxan surtant. Dessutom vågar de väl inte annat, efter att jag anklagat dem för alkoholhets när de i torsdags helt normalt frågade om jag verkligen ville gå hem när jag väldigt tidigt annonserade att jag skulle det. Såklart hade jag blivit lika sur om ingen brytt sig om att jag ville gå hem. I’m not like other girls I’m worse osv. Men när jag kommer till lägenheten vi lånar av två kompisar drabbas jag av en ännu starkare ångest och nu vet jag inte exakt varför, antagligen är jag bara djupt olycklig över att återigen befinna mig på Way Out West – överstimulerad av allt som händer, understimulerad av allt som inte händer – även fast jag faktiskt inte är på Way Out West längre. Som ett spöke med parkinson stormar jag omkring i lägenheten och försöker lista ut vad fan jag ska ta mig till. Jag kollar på tågbiljetter hem, de är slutsålda, jag funderar i två sekunder på om jag ska ringa en ambulans, bara för att ringa ambulans är det enda jag känner att man kan göra när man inte vet var man ska ta vägen. Men jag ringer ingen ambulans, jag ringer istället Scandic Rubinen och bokar en natt för 2086 kr.
På hotellet är jag lugn för första gången på hela helgen. Jag tar mig ner på avenyn och in på McDonalds, köper pommes och en sån äppelpaj, blir ännu lugnare av att befinna mig där eftersom jag älskar platser som ser likadana ut överallt – badhus, biografer, restaurangkedjor – små ambassader av vana och trygghet när allt känns främmande. Det är också därför jag älskar allt som är kitsch, allt som är billigt, eftersom det bygger på igenkänning, på den minsta gemensamma nämnaren. Det är också av den anledningen jag ser om samma filmer igen och igen, varför jag inte gillar att resa, inte gillar att prova nya saker. Det enda jag vill ha av världen är att den ska vara lik sig själv. Inne på McD minns jag så mycket, det jag ser säger mig något. All tid jag spenderade här under högstadiet: vi strödde salt på våra händer och pressade sen isbitar mot ytan, det blev små utsökta märken av köldskador. Vi hade med oss alkohol som vi hällde i pappersmuggar och med cola zero, vi blev kompisar med personalen, köpte pommes och doppade dem i glass. Jag älskar allt.
På rummet sätter jag mig i fönsterkarmen med täcke och kuddar och tittar ut över avenyn, nu har Håkan börjat spela och det regnar ordentligt. Jag känner den största joy of missing out jag kanske någonsin känt. Efter ett tag kryper jag ner i sängen och tittar på Cody Trains (Cody Ko) på youtube, han och Kelsey ska få ett barn och det rinner små tårar av rördhet ner för mina kinder och in i öronen. Jag somnar vid 00 och sover utan avbrott till klockan 8, då jag bokat min frukost. Jag försöker äta för ett värde av 2086kr.
Den enda som tvingar mig att åka till Way Out West är jag, trots det känns det inte som något jag har kontroll över. Jag ringer min pojkvän och ber honom lova att hindra mig från att åka nästa år om jag får för mig något igen. Men han säger att jag kommer ha hittat anledningar till varför det skulle bli annorlunda denna gång, till varför det skulle bli bra denna gång. Jag vill gråta eftersom jag vet att det är sant. Så nu ber jag till Gud, förhandlar, jag gör vad som helst för att slippa åka nästa år! Jag kommer inte orka igen. Tillbaka i Stockholm känner jag mig lättad men det är fortfarande någonting i mig som känns så smutsigt, lixom förorenat, och jag har mitt första bulimiska återfall på 4 år.
Det var bland det tramsigaste jag läst. Sluta klaga, åk inte dit och framför allt skriv inte om det. Och ja jag kunde undviket att läsa.
Sluta klaga, läs inte och framförallt skriv inte en kommentar.
Sånt här har jag tvingat mig till i åratal.
Känner igen vartenda ord du skriver.
Fick min autism-diagnos tidigare i år och poletten föll ner.
Hoppas du kan vila ut efter upplevelsen!
Detta lät verkligen som en klockren beskrivning av ett autistiskt meltdown, håller med. Läs Strong female character av Fern Brady!
Först reagerade jag typ likadant som någon ovan; ”Men varför åker du ens?” men ju mer jag läste desto mer förstår jag dig och hela poängen. När man nästan tvingar sig och ger efter den där egentligen inte värda fomon. Det har ju inte med Way out West i sig att göra antar jag, utan att alla, typ alla, skall vara/är där. Undra om det hade varit likadant om man hade bokat en festival utomlands?
Hursomhaver, skitmodigt av dig att dela med dig av alla detaljer och känslor! Jag förstår dig.
Bästa jag har läst på länge, extremt hög igenkänning.
Vilket jävla gnäll. Gör alla en tjänst och stanna hemma nästa gång.
jag LOVAR att försöka
Så bra skrivet! Känner igen mig så mycket. Skrämmande mycket. Och det får mig att känna mig lugn.
Vad olidligt smärtsamt detta var att läsa! Det enda som plågar dig själv är ditt ego, det blir ännu mer uppenbart när du dessutom känner en tilltro till att ditt beteende blir mer mystiskt eller okej för att du skriver denna texten.
Det här var bland det värsta jag någonsin läst. Problemen vissa har i detta land är så löjliga att när någon försöker skapa någon slags textkonst uifrån det så blir det så krystat att man får ont i magen. Men det är helt klart värre att Nöjesguidens smak är lika illa.
håller helt med! så världsfrånvänd, lever i sin lilla söder-bubbla krystar fram problem som är helt världslliga och extremt priviligerat haha herregud
Åk dit helt solo utan koppling till vänner och jobb. Har jag gjort i flera år på festivaler, bio det mesta. Styr din egen tid. Oväntat brukar det dyka upp nån man vill prata med eller oväntat möte eller upplevelse
Herregud vad du gör livet svårt för dig själv! Du måste verkligen, verkligen gå till en psykolog. Vilket du förmodligen redan gör då du ändå verkar vara utrustad med viss självinsikt.
Otrolig litteratur 🥲
Kan vara bland det bästa jag har läst, åtminstone på länge. Vilken jävla känsla för att väga in ord exakt där de hör hemma!
Otrolig text! Hög igenkänning!
Tack för en så fin och bra text!! Man ville gråta och skratta samtidigt ;)
Inser plötsligt att jag är feldiagnostisersd och varför jag hatar festivaler och konserter
Åh gud jag kan relatera så fruktansvärt mycket. Jag hatar konsert, jag hatar rave, jag har tycker det är läskigt med droger, men jag tänker att jag ändå behöver mina kompisar och de befinner sig i sådana miljöer. Är äldre än var du är och minns att jag var på wow kanske 2008 (?, var den ens startad då?). Var så jävla skrämd av alla ljud, alla som tryckte sig mot en, hade nån typ av rusaktig upplevelse när vampire weekend spelade för jag kunde ändå uppbåda nån liten förälskelseaktig känsla när jag såg en bildad nördig kille med busigt hår och fina ögon 🙃. Usch usch ständiga vidriga slitningar i ens stackars lilla känslovärld.
Har nog aldrig rört mig i så fina kretsar som du haha men minns att det var en sån kamp om hur välinformerad man var kring olika band, och hur dum och bortkopplad man kände sig när man inte alls hade någon koll eller ngt intresse utan bara ville typ va på plats men platsen och människorna, allt var fientligt, och då vad jag ändå troligen ganska söt tjej med alla fördelar som det innebär.
Vet inte alls var jag vill landa här men jag undrar om vi inte är väldigt väldigt många som plågas. Gud det är en sån utmaning att ”ha kul”. Det kräver så stor övning. Millenials beskylls för att vara självupptagna men det är ju så evinnerligt svårt att trampa omkring på sina onda fötter efter en hel dag, man fryser, det är människor precis överallt och det går knappt att uppfatta sina tankar i huvudet. Så mkt roligare och trevligare att välja en fin klänning, duscha lukta gott, fixa håret, kolla hur man ser ut i sin telefon. Haha tycker inte det bör kritiseras
Älskade att läsa. Vacker ”klagan”!
Nästa gång kan du hänga med mig. Är skitkul och säkert en sådan tjej som du föraktar. Men tänker att det är just därför, så får du se att det faktiskt kan va riktigt jävla bra. Sen handlar det väl om man kan slappna av. Men ska inte Nöjesguidenpeeps vara lite svåra och tråkiga?
P.s
Vårrullarna var topp 3, vipen var riktigt bra i år och man skippar nattklubbar och kör på dagafest. Det sen gammal.
P.s 2
Är en av dem som dansade på tåget. Är det inte därför man åker partytåget?
Hej!
jag hoppas verkligen inte man läser den här texten på något annat sätt än att det är mig det är fel på. Har egentligen inget negativt att säga om själva festivalen, och definitivt inte om människor som tycker den är rolig, bara att det verkar som att det inte är för mig… Jo, det är precis vad man ska göra i partytåget, det är därför jag skriver att det är ni som är normala och jag som har problem
Att WOW blir en symbol för ditt eget och många andras mående är snyggt, även fast det egentligen inte har så mycket med WOW att göra.
Men att inte kunna vara i stunden och närvara på RIKTIGT känns som ett STHLM’s beteende. Jag var också på den sk VIP:en och att du lyckas sitta kvar där i jakt på ett band till Coca-Colas VIP i VIP:en är extremt paradoxalt. Det får mig att undra hur gammal du är.
Bra skrivet, det tycker jag verkligen, men vill väl mest kommentera för att merparten av STHLM:arna jag pratade med på ”VIP:en” inledde samtal med vad jag jobbar med vilket egentligen har NOLL relevans. Va i stunden och möt människor på riktigt, för du kommer inte ligga på din dödsbädd och komma ihåg hur många band du hade på armen, den gången, på WOW, i GBG..
vad tråkigt att den poängen inte framgår, hur hemskt det är att bry sig om saker som är totalt oviktiga, för det var mer det var mer det jag försökte säga än att band är viktiga. Jag hade jättegärna bara ”varit i nuet”, men är inte säker på att det alltid är något att bara bestämma sig för, andra saker spelar in. beklagar att du behövt komma i kontakt med stockholmare
Ibland, eller ofta, är hjärnan vårat största fängelse.. Men så länge man har nycklarna för att fly kommer man långt.
Din text får mig att känna saker, då jag SÄLLAN kommenterar andras arbete, och det ju det man vill, känna saker.
Kärlek från GBG och se mitt TED-talk fyllt med quotes på YT om du är sugen.
Fantastiskt skriven text. Hoppas tyvärr ändå att du åker dit nästa år och rapporterar. Vem vet, kanske du kommer tänka annorlunda då ?! :) Är det inte också en igenkänningsfaktor i festivalen som med McD du kanske kan finna ro i? ”Seek Good in Bad”
Det är helt ok att inte tycka om denna sortens upplevelse. Massvis med människor håller med om vad du skriver och det finns en jävla massa som inte gör det, båda har rätt, samtidigt. Dock helt irrelevant om det håller med, din upplevelse går inte att ta ifrån dig.
Stora folksamlingar, öltält, trängsel, äcklig mat. Allt detta är helt överkomligt när man är lite småfull och inte så känslig. Om man inte tycker om och vara lite småfull och är rätt så känslig för hur folk mår, håller på med eller bara har vart på en festival för mycket. Då är det inte så konstigt att man upplever Wow som du beskriver tycker jag.
Jag brukade älska Wow och vara lite småpackad, slutade dricka började gå på burns istället och nu är barerer, Wow och diverse konserter typ outhärdliga för mig. Känner mig som ett freak ibland. Men det är ok att inte gilla det alla andra gillar har jag insett. Och nu söker jag mig till det jag verkligen vill (som tyvärr inte infattar de vänner jag hade när jag gick på wow).
Kanske dags att börja söka efter det du faktiskt vill och är intresserad av? Kanske låta detta vara ett avslut på allt det där du gör som du eg inte vill? Att inte låta rädsla kontrollera mina val, det är fan det bästa jag gjort!
Se till att njut lite av Jomo (joy of missing out) nästa år det är Wow, och gör något som ingen annan gör istället. Who knows, kanske dina vänner som har fomo istället 😉?
Tack för att du delar av din upplevelse,
Stor igenkänning och kram ❤️
Jag är en gift man som hade ett missförstånd med min fru eftersom vi inte kunde föda barn. Jag blev förblindad och förolämpade min fru genom att berätta för henne att hon är orsaken till allt. Men jag visste aldrig att någon annan var orsaken till problemet. En dag tänkte jag på saker och jag ringde min fru för att fråga henne var våra problem kom ifrån. Hon visste aldrig vad hon skulle säga, som man orkade jag inte längre så jag förklarade saker för en vän som introducerade mig för en andlig man vid namn Voodoo Lord som skulle ge mig en lösning som jag inte kommer att ångra i livet. Jag kontaktade den andlige mannen, förklarade min situation för honom och han berättade för mig vad som behövde göras. Efter en månad blev min fru gravid och jag var väldigt exalterad över det eftersom det är vad jag har väntat på i flera år, allt tack vare Voodoo Lord för det fantastiska han gjorde för min familj. Var inte blyg för dina livsproblem, kontakta Voodoo Lord på Whatsapp: +2348097014925…. maila voodooconnect60@gmail.com för att åtgärda eventuella problem som stör dig.
This is one of the very best articles. I’m interested in this content.
calculate bmi free.
Det är inga problem utan en lösning, utan bara om du söker hjälp på rätt ställen. Jag hade en fruktansvärd röra i mitt äktenskap eftersom min man lämnade mig för en annan kvinna efter 5 års äktenskap och det chockerande är att vi inte hade någon form av missförstånd, jag visste direkt
något var fel eftersom jag vädjade till honom att komma hem men han vägrade och betedde sig konstigt mot mig detta fick mig att söka hjälp och jag hade turen att stöta på en trollcasters kontakt på nätet som kom till en man som skrev om hur voodoo lord hjälpte honom att vinna stort i lotteriet. Jag kontaktade voodoo lord och förklarade min situation för honom, han ställde några frågor till mig som jag gav korrekta svar på, jag gav honom även lite pengar för att köpa saker som han ska använda till sitt arbete och efter tre dagars spellcasting kom jag hem från kl. jobba och träffade min man hemma och försökte redan spela trevligt och sött mot mig. kontakta honom Whatsapp: +2348097014925 eller e-post: voodooconnect60@gmail.com
You have really creative ideas. It’s all interesting I’m not tired of reading at all.
This is very good thanks for publishing this blog to everyone..
123bet vip
Jag gick igenom svåra tider med olika män, hittade sann kärlek och äkta acceptans tills jag träffade min man som kom in i mitt liv och älskade mig med ord. Vi bodde ihop ett tag och var lyckliga tills vi hade för många bråk och gjorde slut. Jag trodde att jag kunde gå vidare, men jag insåg att jag var djupt kär i honom och behövde honom för alltid. Jag hade inget annat val än att söka hjälp, så jag kontaktade voodoo-herren och visste hur han hade hjälpt andra människor. Han gav mig sin uppmärksamhet och gjorde sitt bästa för att försona oss igen, och efter 48 timmar kom resultatet, han kom tillbaka till mig och vi kom överens igen. Nu är kärleken och lyckan tillbaka och allt jag kan säga är att jag verkligen uppskattar voodoo herre för hans osjälviska hjälp till mig. Hans e-postadress: voodooconnect60@gmail.com och WhatsApp också +234 8097014925
Jag vill bara ta ett nytt tillfälle att vittna om vad den här stora spellcaster Voodoo Lord har gjort för mig igen. När jag först kontaktade honom hjälpte han mig att återställa fred, kärlek och lycka i mitt äktenskap genom att göra mig gravid och även få min man att sluta vara otrogen och börja bete sig ansvarsfullt. Och nu fick han precis min man att få sin långa befordran på sin arbetsplats med andra förmåner. Nu är det ännu en nivå av lycka i min familj på grund av denna fantastiska, kraftfulla och effektiva spellcaster. Kontakta honom nu och be honom om hjälp med hans kontaktuppgifter voodooconnect60@gmail.com du kan också använda whatsapp + 234 8097014925… Han kan göra underverk, han har gjort underverk för mig igen för andra gången.
The way you describe in this blog is amazing. This is information that will be of use. I appreciate you very much
สมัคร bg casino
Hej mina damer och herrar, Är du i behov av ekonomisk hjälp? Jag är Susan Benson. Jag är en långivare och även finansiell konsult.
Behöver du ett företagslån, privatlån, bolån eller ett lån för att slutföra ditt projekt? Om ditt svar är ja, rekommenderar jag dig att kontakta min firma. Vi tillhandahåller alla typer av lånetjänster inklusive lång- och kortfristiga lån, säkrade och osäkrade lån och många fler. För mer information, skriv till oss via e-post: (sunshinefinancialgroupinc@gmail.com) eller skicka ett meddelande till mig direkt på WhatsApp via: +447360502110 och få ett svar på ett ögonblick.
Ett lån från ett pålitligt och kompetent företag är vad du behöver för att nå ditt mål. Vi är ett omfattande finansiellt tjänsteföretag och vi är engagerade i att hjälpa dig att uppfylla alla dina ambitioner. Vi är specialiserade på att tillhandahålla strukturerade ekonomilösningar till privatpersoner och företag på det mest effektiva och snabbaste sättet.
* Du kan ansöka om ett lån när som helst, var som helst.
* Flexibelt belopp – Du bestämmer hur mycket du vill låna.
* Snabb direktfinansiering – Ta emot ditt lån inom 24 timmar efter godkännande.
* Flexibel ränta på 3%.
* Höga godkännanden
* Flexibel återbetalning – Du ska välja återbetalningsdatum, antingen veckovis, månadsvis eller årligen under en varaktighet på 1-30 år.
* Enkel onlineansökan.
* Personlig vägledning och expertis.
* Inga dolda avgifter
Gå inte miste om en möjlighet på grund av bristande finansiering. Kontakta mitt företag nu, vi kan hjälpa dig med ett lån eftersom vi har hjälpt många individer och organisationer som har haft ekonomiska svårigheter över hela världen
För mer information om vårt låneerbjudande, vänligen skicka oss din låneförfrågan via
E-post: (sunshinefinancialgroupinc@gmail.com)
WhatsApp: +447360502110
Förmedlare/konsulter/mäklare är välkomna att ta med sina kunder och är 100% skyddade. I fullt förtroende kommer vi att arbeta tillsammans för alla inblandade parters fördelar.
I know you are good and have a good sense of writing articles. There are interesting things about everything.
Hej, jag heter Nira Shalom och jag vill dela med mig av de goda nyheterna om hur jag fick tillbaka min ex-kärlek till världen. Jag var förkrossad när min kärlek lämnade mig för en annan tjej förra månaden. Men en vän presenterade mig för Baba Wale da Wiseman, den store budbäraren. Jag berättade om mitt problem för Baba Wale och förklarade hur min ex-kärlek lämnade mig och hur jag behövde ett jobb i ett stort företag. Han försäkrade mig att jag hade kommit till rätt ställe, där jag skulle få min hjärtefråga utan några biverkningar. Han berättade för mig vad jag skulle göra, och efter att ha följt hans instruktioner ringde min kärlek mig inom de kommande 2 dagarna och bad om ursäkt för att ha lämnat mig tidigare. En vecka senare kallade mitt önskade företag mig på intervju för tjänsten som arbetsledare. Jag är stolt över att få dela med mig till världen hur Baba Wale hjälpte mig att uppfylla mitt hjärtas önskan. Baba Wale är specialist på alla typer av trollformler och god magi. Om du behöver någon form av hjälp, vänligen kontakta Baba Wale på babawalewiseman01@gmail.com Whatsapp: +2348136951551
Tacka mig senare!
I like all of the points you’ve made.
สมัครหวยหุ้นเกาหลี
Great article, thanks for putting this together. This is obviously a great post. 123เบท
I like the helpful info you provide in the articles. I will bookmark
Free Tablet with Medicaid
Thank you. คาสิโนออนไลน์เว็บไหนดี
Thank you. It’s good for me. venus casino ขั้นต่ำ 10 บาท
”Jag ska aldrig mer åka till Way Out West” translates from Swedish as ”I will never go to Way Out West again.” It appears to be a statement of someone’s intention not to attend the Way Out West festival in the future. The Way Out West festival is a popular music festival held in Gothenburg, Sweden.
Based on the statement, here are some potential benefits or reasons a person might have for not attending the Way Out West festival again:
1. **Cost Savings:** Festivals can be expensive. By not attending, one could save on ticket prices, transportation, accommodations, and other related expenses.
2. **Avoiding Crowds:** Large festivals can be crowded, which might not be enjoyable for everyone. Some people prefer more intimate or less populated events.
3. **Time Commitment:** Attending a multi-day festival can take up a significant amount of time. By not going, that time could be used for other activities or relaxation.
4. **Personal Preferences:** Musical lineups change every year. If a person doesn’t find the lineup appealing, they might choose not to attend.
5. **Environmental Concerns:** Large events can have environmental impacts. Some people might choose not to attend to minimize their carbon footprint or reduce waste.
6. **Health and Safety:** In the context of events like a pandemic, avoiding large gatherings could be seen as a health precaution.
7. **Past Experience:** If someone had a negative experience at a previous Way Out West festival, they might be hesitant to attend again.
It’s essential to note that the decision to attend or not attend a festival is deeply personal, and everyone’s reasons can vary. The above are just potential benefits based on the statement, and the actual reasons can be diverse and unique to each individual.
This Blog post is amazing,
I like the helpful information you provide in the articles. I will bookmark,
This is very good thanks for publishing this blog to everyone.
This blog is loaded with the information and very helpful.
UFABET is a game camp that is suitable for bettors who have little money to bet. Because the website gives away free credit. Just come in and apply for membership and receive 100% free credit immediately. You can also use the free credit to try playing games for free.