10:04 18 Mar 2021

Jag var inte ful, tvärtom kanske, men mitt utseende kändes förgängligt på nåt sätt. Mitt utseende var konstant, men hur det uppfattades var inte det. När Adam, en kille i klassen, sa vilken frisyr jag var finast i hörde jag en universell sanning. Att jag var fin var en sak, men att jag dög var en annan. Jag förstod snabbt betydelsen av mitt hår, det var jätteblont, jättestort och jättelockigt. Killar och hår har ett fascinerande starkt band, upptäckte jag ibland av fulla killgäng på tunnelbanan. Jag upptäckte det som storbystade tjejer upptäcker sina bröst, eller långa tjejer upptäckter att dom är för långa. 

Jag tyckte mest det var jobbigt när mamma rättade mig när jag sa kvinnofientliga saker, det var en del av hennes politiska intresse som jag inte var särskilt intresserad av, men jag kopierade hennes åsikter så barn brukar göra. Första gången jag kände att jag BRANN för kvinnors rättigheter på egen bevåg var när några killar i klassen bedömde en kvinnlig klasskompis knullbarhet som låg. Det var inte att dom gjorde bedömningen, det var att dom lät mig höra den. Det tydde på en total ostoppbarhet och överlägsenhet, som jag både avundade och var rädd för. 

Tidigare hade jag trott att alternativen var 2 till antalet: Att bli sexualiserad eller att vara osynlig. jag föredrog såklart det första, det kändes som en vinst varje gång nån kommenterade mina tajta jeans över rumpan. Men när jag förstod att det fanns ett tredje alternativ, att man först blev sexualiserad men sen också underkänd som sexobjekt, blev det för mkt. Det visade sig att sexualiseringen inte alls gav mig någon kontroll, som jag hade trott, det var att bli fråntagen den.  

Ovissheten i om killar ville ha en eller ville ha haft en gjorde att jag avvisade alla närmanden från killar, även om de inte var alltför många. Men jag kände kanske som en barnlös 39-årig kvinna, att tiden höll på att rinna ut. Och när jag hånglade med någon första gången grät jag över att det inte var som i Twilight. Åren av avhållsamhet hade höjt mina krav till nåt så ouppnåeligt som en vampyr. 

Om fulla killar på tunnelbaneperronger i Stockholm gillade mitt blonda hår, så var killarna i Barcelona helt tokiga i det. Men det visade sig vara svårt ändå. Jag dök in i havet av ben på dansgolvet och tittade upp när jag såg ett par manligt kodade. Jag vill inte skriva ut dom exakta orden jag sa, men jag frågade rakt ut på det mest pinsamma sätt man kan tänka sig (och det lät ännu värre på engelska), och jag sa exakt samma pinsamma sak till alla killar jag valde ut. Killarna jag frågade var så många och en så stor andel av alla som var på dansgolvet att dom hade kunnat sprida ryktet om mitt gränslösa beteende över hela dansgolvet och tillbaka på en minut. Efter alla Nej gick jag till en av alla vita skinnsoffor där en i mitt tjejgäng satt och läste utklippta DN-artiklar. Hon tyckte hela grejen med att gå ut var larvig, vilket den är om man ser det med nyktra naiva ungdomsögon, men ville heller inte sitta ensam på hostellet. Så med god framförhållning hade hon klippt ut artiklar och packat ner i resväskan. Till det beställde hon ett glas mjölk. Det tog alltid lång tid innan bartendern förstod vad det var hon ville ha, och det berodde inte bara på språkförbistringar. Det tyckte vi var helt sjukt. Jag förstår honom nu. 

För varje runda på dansgolvet valde jag fulare killar. Och efter varje runda gick jag tillbaka till min kompis i den vita skinnsoffan. ”Det finns inget killar tycker är osexigare än desperata tjejer”. Jag vet inte om hon hade läst det i DN. Det var kanske under runda fyra som en kille sa Ja, mina krav var inte vad dom hade varit, och jag ångrade alla gånger jag inte tagit de chanser jag haft. Jag tror han var tysk och jag tror att han var för full för att hans ”ja” skulle vara nåt att glädjas åt, eller räknas som ett samtycke för den delen. Att solen gick ner i havet på en strand i Barcelona gjorde ingenting för det cinematiska som inte existerade. 

Andra gången jag brann för feminismen var när jag hade sex första gången. Blodig och otillfredsställd förstod jag att sex var konstruerat till mäns fördel, jag visste inte om det berodde på biologi eller samhälleliga strukturer. Kanske en blandning. Jag kommer inte säga hur gammal jag var, för mitt gymnasie-jags skull, men jag hade haft ”Förlora Oskulden” som nyårslöfte flera år i rad.  

Jag deltog inte i samtal om sex för det finns en liten outtalad regel att man inte kan uttala sig förrän man har haft det (som när knark-användare inte gillar när nån säger ”jag är tillräckligt speedad som det är, så jag behöver inte det där” ungefär). Att på UMO få svara JA på frågan ”är du sexuellt aktiv?” och att förklara för oskulder hur sex går till var ett privilegie för dem som var på andra sidan. Dessutom var jag rädd att min oskuld skulle avslöjas om jag sa nåt. Men det var killen som sa ”du e oskuld va, man får den känslan” som jag senare skulle komma att ligga med. Även om jag inte deltog i samtalen själv så lyssnade jag intresserat på alla som förklarade för mig hur det skulle vara, men inget av det jag hört hade förberett mig tillräckligt, märkte jag, blodig och otillfredsställd. ”Det var inte alls som jag trodde” sa jag. En mening som kunde tolkas på olika sätt förstod jag när fick reda på att han skickat runt mitt citat till sina kompisar.

7:58 13 Mar 2021

Bråken var inte att nåt kastades i väggen. Det var långa dygn av självtvivel. Det var ingen sms-kontakt i självrespekt och sen 80 telefonsamtal i självutplåning. Det var 0 timmar på jobbet men 40 timmar på instagram. Kolla vilka han följde och vilka han inte följde. Köpa nya skor. Säga till honom att jag hatar dom. Gråta på möten och bli sjukskriven. Hata vänner och ignorera dom. Läsa i facebooktrådar om narcissism och fylla i med hans personlighet i självtest på internet. Gå till frisören. Ta en svartvit selfie. Se ut som Malin i Saltkråkan för att sånt där gammalt för nåt tidlöst över sig som gör att det är lättare att älska, existensen känns mer berättigad än ett resultat av massa trender som inte har fått själ än. Ladda ner tinder och säga det till honom. Hitta en bättre, eller bara vem som helst. Försöka bli kär på en timme, lägga ihop hans ansiktsdrag i gyllene snittet, nästan lyckas och sen bli äcklad. Åka buss från liljeholmen mitt i natten till nånstans i Hägersten, försöka vilja vara otrogen men han visar upp sin DJ-utrusning och har en fånig tavla på väggen. Ge upp vid byxlinningen och ståndet och gå in på toaletten och boka en uber tillbaka till liljeholmen. Träffa två fulla följare på perrongen som vill bjuda på brunch imorgon bitti, berätta att jag precis försökt vara otrogen och höra dom säga: det borde du inte gjort men vi stöttar dig. Faktiskt känna att jag bryr mig mer om dom än om min familj. Det var att använda alla muskler men inte slå honom. 

Vilken som var den snabbaste vägen till försoning förändras i takt med relationens förfall. I början var det att ignorera. Men självrespekten man bygger upp under de dagarna man är kall raseras i samma stund som man svarar igen och man inser att det snarare handlade om hämnd än om självbevarelsedrift. 

När man sen blivit ihop kan man inte syssla med såna omogna knep som att inte svara på messenger. Relationsmallen säger alltid Sårbarhet Sårbarhet Sårbarhet och Kommunikation Kommunikation Kommunikation. ”Jag blev ledsen när du gjorde såhär……”. Men det var svårt att komma på nåt särskilt att vara ledsen över så det blev mer ”jag är ledsen för att det känns som att du inte älskar mig”. ”Men jag tror att jag gör det”. Sagt ord fick gälla för ingen av oss ville undersöka det närmre. 

När man varit ledsen så många månader att relationsmallen säger att man måste göra slut sa jag: du har förstört mig. 

Bråken var att hamna utanför livet och vilja in igen. Och för varje bråk var det längre väg tillbaka. Och för varje försoning större känsla av lättnad och att vara älskad. Men för varje försoning varade känslan kortare och fungerade sämre som belöning för det jag tyckte att jag offrat, så bråken kom därför oftare, och självrespekten fick pausas på obestämd tid för nästa fix. 

När jag sagt att han förstört mig blir vi tillsammans igen, man lämnar inte nån man förstört. Och jag lämnar inte nån jag sagt så till. 

8:45 11 Mar 2021

Han blir ihop av status. Kärleken blir utkonkurrerad av andra intressen, kan man säga. Den ena hade föräldrar som rökte inomhus, på det coola sättet. Den andra hade många följare på twitter. Han är så nöjd med det. Äckligt nöjd. Han ler inte av lycka, han ler av känslan av vinst.

Den stunden är underbar. Det är total hängivenhet som skulle kunna tas för kärlek. Men det ligger i statusens natur att hela tiden vilja fortsätta uppåt. Hela hans själ är som instagram-ångest. Skrollar hetsigt igenom världen efter saker inte inom räckhåll. Som en jämnt tickande metronom genom tillvaron. Känslan att vara på rätt plats med rätt person infinner sig aldrig. Han ingick i konstnärliga sammanhang där äkthet eftersträvas men aldrig riktigt uppnås, just för att man jagar den. Att coolhet fungerar kontraproduktivt när den är fabricerad har ingen betydelse om alla leker samma lek.

Sen fortsätter det så. Efter twittertjejen kom tjejen som jobbar på restaurang. Cirkeln går runt runt. Men då tänkte jag, det är nog på riktigt nu. Han kanske har hittat rätt tillslut. Han är inte så ung längre, och om man ska vara ärlig… restaurang?

Men det visade sig att hon var dotter till en skådis. Och modell för our legacy. Och allt är i sin ordning igen och man kan pusta ut över att människor alltid är som man tror att dom ska vara. Runt runt.

10:08 24 Feb 2021

Chefen ringer igen till nästa säsong: Vill du vara med? Vi har roddat om lite i redaktionen, bra med lite nytt folk, tänker vi. Vilka från förra är kvar, frågar jag. Namnen han rabblar är killnamnen. Dom vanliga, som är fem år in. Inget konstigt med det. Klart jag vill, säger jag. Men när säsongen börjar orkar jag inte. Efter nästa ryker jag ändå. Det finns en utvecklingskurva för killarna men ett utgångsdatum för tjejerna. En kollega gav mig tipset att följa med ut till rökrutan ibland. ”Jag kan inte säga att du ska börja röka såklart, men det funkar så tyvärr”. Det anställs några tjejer i organiseringskategorin: projektledare, bokare, sociala medier-ansvarig. Inget konstigt med det. 

Vänskaperna är bara tillfälliga men om två bråkar måste man visa lojalitet med en av dem. Det är skillnad på att nätverka och att bygga vänskapsrelationer, men vissa är inte med på reglerna och får märka det senare. Lojaliteten fungerar som den brukar, lika varmt innanför som det är kallt utanför. En kille som är fem år in säger att det jag sa idag på mötet var för jävla dumt, jag måste bara säga det, förjävla dumt. Han tog ofta genvägar till att ogilla folk. Gjorde sig själv mindre för att få sparka uppåt. Killar kunde man gilla i sig själva, för det de var eller nåt de hade gjort. Tjejer behövde förtjäna det, vara så trevliga att det angränsade till flirt. Med utgångspunkt i sig själv och i tjejens bemötande mot en, bedömde man henne. Hur var det att jobba där frågar en bekant, ”jag kom ändå lindrigt undan” svarar jag.

Ämnen ströks. Facit över vad som var kul och inte var killarna fem år in. Men det fanns alltid en vilja att förnya sig. Tv-publiken är trots allt tjejer mellan 25-40, det är TV-produktion 1A. Det blir en winwin-situation, en känsla av modernitet och ett lyckat sätt att skjuta problembilden om jämställdhet man formulerat i redaktionen framför sig. Men till varje säsong ska det hittas nya. ”Men [tjejnamn] då, fråga om hon vill”. Och medveten om hur exklusiv inbjudan är så vill hon det, men jag tror inte hon orkar. 4 år senare hör jag saker som ströks upprepas av programledarna i varje avsnitt.

5:17 22 Feb 2021

Vi kunde inte äta tillsammans. Det var av alldeles för mycket vardaglig karaktär. Riktig kärlek tillhörde de oytliga. Drömmen om ett annat liv var mycket större än vilken kärlekshistoria som helst. Det lilla livet fungerade bara som en projektionsyta för dom stora känslorna på internet. Kärleken var lika konstruerad som en arkitektritad park. Ibland när han hade varit ute ställde han sig i min port, men följde aldrig med upp.

Den ofullständiga informationen skapade utrymme för en perfekt fantasi. Fantasin var inte osann, men heller inte riktig. Däremot var känslorna det, dom var riktiga för att dom fanns. Därför träffades vi ganska sällan. Verkligheten var alldeles för liten och nykter, det visste jag. Han visste bara att han ibland slutade vara kär i mig efter att vi setts.