Tillbringade lördagen på Zink Grill som har gjort comeback efter branden. Det var fullt med folk, maten var faktiskt jättebra och vi hade alltigenom en trevlig krogupplevelse sett till restaurangens insats. Även om det givetvis var mycket att göra, fortfarande lite barnsjukdomar och personen som valt musiken aldrig mer borde få välja musik. So far, pretty good. Men det här inlägget handlar inte om det. 

Det handlar istället om paret som satt bredvid oss och gnällde, och gnällde. Och gnällde. De var missnöjda med exakt allt, inklusive livet. Detta trots att de, precis som oss, såg att lokalen var fylld till bristningsgränsen. Att personalen gjorde vad de kunde. Och att de faktiskt fick vad de beställde efter en inte alls särskilt lång tid. Anklevern var för torr, den ena hamburgaren för varm och den andra för kall, och vattnet hade för lite bubblor. Personalen fick givetvis detta förklarat för sig, på samma sätt som en hund förklarar för en katt att den borde springa upp i närmaste träd om den vill behålla livhanken. 

Det här är ett öppet brev till er, paret som satt bredvid oss i lördags. Det är inte livet det är fel på, det är er.