Tillbringade större delen av förra veckan på ett av Piemontes trevligare utflyktsmål i form av Villa La Madonna. Såhär såg min kontorsplats ut måndag till torsdag. Jag skulle nog kunna tänka mig jobba så nästan jämt om det inte vore så satans svårt att se skärmen i all UV-strålning, men men.
Nu börjar allvaret igen. Vill ni se mycket finare bilder än såhär rekommenderar jag varmt Elsas eller Sandras blogg.
Har tagit en ny fin promotionbild som jag kan använda i samband med mina dj-gigs. Kan det vara nu det verkligen lossnar på riktigt?
Det kan väl knappast ha undgått någon (ish) att Alexander Gustafsson skulle fightas i Globen under gårdagen. Dags för comeback och revansch efter den snöpliga förlusten i Tele2.
Och inramningen var brutal, ett i princip fullspikat Globen osade av testosteron och solkyssta snubbar någonstans mellan 20-40. Det brölades på hyfsat redan under svenskinhoppen i förmatcherna, även om stämningen inte riktigt hittat sin peak när det ordinarie matchkortet satte igång. Men när det var dags för huvudmatchen var det som att hela Globen exploderade (till Seven nation army, såklart).
Den här gången blev det allt annat än fiasko. Nästan fem fulla ronder, med avslut på knockout följt av ett frieri (hon sa ja!). Då kan man stå ut med att trängas med 10 000 svettiga kroppar på tunnelbanan hem en söndagskväll.
Läs gärna min intervju med Alexander från det senaste numret av NG här.
Det var med blandade känslor jag begav mig mot Gröna Lund inför Henrik Berggrens turnépremiär i onsdags, ironiskt nog efter en dagstripp till Göteborg. De (känslorna) var blandade på grund av en viss nervositet över hur materialet och kanske framför allt framförandet av detsamma skulle stå sig mot förväntningarna och mina minnen. Oron visade sig vara helt obefogad.
Precis på utsatt tid kliver han på, flankerad av ett kompband bestående av delar av 5-6 av 90-talets bästa grupper. Och det visar sig vara förvånansvärt tight, med några få tekniska snedsteg i Whirlwind och I’ll be gone, men snedstegen blir tillsammans med den nästan fem minuter långa väntan som uppstår när Henrik försvinner in bakom scenen efter Run, Andy, Run, faktiskt det som skapar BD-nerv genom hela spelningen.
Slutspurten med fyra BD-klassiker hade kunnat kännas väl nostalgisk, om det inte var så att det faktisk var fyra hart när obligatoriska låtar som behövde spelas för att konserten skulle kännas komplett (han kunde ju inte INTE ha spelat Shoreline).
Allt som allt en perfekt fulländad turnépremiär, och när Henrik till och med dyker upp på efterfesten samtidig som Yvonne tar hand om skivspelandet blir kvällen fanimej komplett.
Hold On To Your Dreams
When We Were Winning
You Wore the Crown; I Played the Clown
Happy People Never Fantasize
Run, Andy, Run
To My Brother, Johnny
Thirst For Life
Wild Child
Whirlwind
Shoreline
No Time For Us
I’ll Be Gone
Work
|
|
