A giant leap for casa Tamleht.

Tack Sundsvalls Tidning, och Sune Hallin i synnerhet, för att ni gör mitt liv lite lite bättre.

I vår serie om världsherravälden återvänder vi gärna till Spotify. Nu byggs det ihop med Facebook.

Jag läser en del andra bloggar och skribenterna beklagar sig allt som oftast över alla haters som ger sig tillkänna i kommentarsfälten. Vissa går till och med så långt som att de stänger av möjligheten för att kommentera, eller begränsar denna genom att bara godkänna de kommentarer de vill ska synas.

Själv har jag varit fullkomligt förskonad från detta, vilket gnagt mig länge. Är jag så intetsägande, frågar jag mig. Men så plötsligt händer det. Jag får min första nedlåtande kommentar. När jag upptäcker den hettar det i kinderna. Inte av ilska utan av stolthet. Stolt över att någon lägger märke till mig, och faktiskt läser min blogg.

Så går Amat ut i sin blogg och sågar fullständigt av benen på mig. Det visar sig att personen bakom min – hittills enda – nedlåtande kommentar har gått bärsärk på hela siten och hackat på nästintill varenda bloggare.

Tack Amat, tack för att jag fick känna mig speciell.

Det går fanimej inte att lyssna på den här låten utan att grina ögonen ur sig. Fortfarande inte, that is.