Jag håller på med en biff rydberg. Ni vet, pytt-i-pannans lite mer glamourösa kusin. Den som lagat denna rätt vet att det är ett ändlöst hackande och stekande. Enormt tidskrävande för en rätt som egentligen är ganska enkelt tillagat kött och potatis.

 

Nu till poängen. Att laga denna rätt fick mig att vilja formulera en tanke jag haft länge.

 

Det finns ett missförstånd gällande matlagning. Det är detta med arbetsinsatsen kontra tillagningstiden. Vissa rätter beskrivs som något man ”svänger ihop”, när de egentligen kräver enormt mycket tråkiga förberedelser i form av skalande, hackande, mortlande och jag vet inte vad. Ta en wok till exempel. Det ska skalas gränsaker, ingefära, vitlök. Vitlöck och chili ska finhackas, någon nudel ska blötläggas. Grönsakerna kräver girigt uppmärksamhet. Andra rätter man lagar kan få folk att utropa något i stil med ”men gud, hur har du tid med sånt?!” när arbetsinsatsen varit minimal, men det som tagit tid är själva tillagningen. Ta pulled pork till exempel. Ett recept på den rätten skulle kunna se ut så här:

 

Ta köttbit x, lägg den i en gjutjärnsgryta tillsammans med krydda z och vätska y. Ställ i en ugn värmd till 150 grader. Gå till jobbet och var där i åtta timmar. Efter hemkomst, servera med valfritt tillbehör.

 

Ni fattar grejen va? Det är liksom VERKLIGEN inte i proportion till hur mycket beröm man kan håva in för maten.

 

Nu ska jag äta middag. So long.

/Slaktarn