Jag satte nästan nyårsnattens champagne i halsen när jag såg vad aftonbladet körde för rubriker årets första dag. En enastående kreativ mix av deppigt och fnissigt.
Det är vida känt att första januari är pizzans högtidsdag. Inför årskiftet förra året ringde jag runt till ett gäng olika pizzerior för att fråga om förberedelserna. Den inledande frågan var förstås huruvida de tänkte hålla öppet överhuvudtaget första januari. Svaret var inte helt sällan något i stil med: ”Är du dum i huvudet? Eh det är bara typ den viktigaste dagen på hela året för oss”. Efter den initiala förolämpningen var samtalen väldigt roliga, för att inte tala om informtiva. Vi pratade förberedelser, köer, favoritpizzor och om att i pizzans tjänst offra nyårsaftonsfirandet. Jag önskar att jag kunde återge informationen, men eftersom det var ett år sedan och jag har mycket kort minne (eventuellt på grund av en alldeles för fettrik kost, läste precis en studie om det sambandet) kan jag inte det.
Som vanligt dök en pressrelease från onlinepizza upp strax innan årsskiftet. Där kunde man läsa att kebabpizzan för sjunde året i rad är den överlägset vanligaste beställningen. Jag blir märkligt upplivad när jag tänker på kebabpizzan, det är ett så bra exempel på när olika matkulturer dyker upp i ett land, och så mixas de med lokala preferenser, med ett helt flippat resultat! Pizzan (alltså den klassiska pizzan, inte kebabpizzan…) kom till Sverige under fyrtiotalet i samband med en italiensk invandringsvåg. Sedan dess har efterfrågam varit stabil, vilket genererat en herrans massa pizzerior som behövt bemannas, och så har varje ny invandringsgrupp bidragit till den från början italienska pizzans nordiska evolution. I och med att befolkningen i Sverige har diversifierats har alltså den pizza som serverats i landets alla kvarterspizzerior gått från att vara italiensk till… svensk. I ordets rätta, mångkulturella, bemärkelse.
Jag åt själv pizza igår. Det uppstod en kort stunds förvirring och förtvivlan när jag insåg att jag har nyligen flyttat ifrån min gamla kvarterspizzeria, och ännu inte hunnit etablera kontakt med en ny, i mina nya kvarter. Således beslutades att pizzan skulle beställas från en finpizzeria, det vill säga en sådan som gör anspråk på att vara autentiskt Italiensk, och i vilkens meny ord som bresaola, pinjenötter och pecorino finns att läsa. Redan när jag, iklädd pyjamasbyxor, gick för att hämta upp beställningen kände jag att ett misstag hade begåtts. Ugglorna i mossen bekräftades när jag väl hemma i trygghet igen öppnade kartongen, och kände enorm besvikelse över pizzans fräschör. Kroppen hade hoppats på en orimligt stor diameter och vansinniga mängder flott. Istället låg där en sympatiskt bubblig och ruccolabeströdd skapelse som på inget sätt kunde bota någon bakfylla.
Om bakfyllor nu ska finnas i mitt liv verkar det alltså klokt att utse en ny stammispizzeria med tillhörande ”det vanliga”-beställning, och det illa kvickt. Några fler besvikelser av ovanstående karaktär klarar jag helt enkelt inte av, speciellt inte under så sköra förhållanden som de som rådde igår. Under tiden sörjer jag bortfallet av min tidigare gode vän, och dess alltid lika goda funghipizza.
Och så till läsarfrågan, i sann Afonbladetanda: Vilken är er trotjänarpizza, och varför?
/Slaktarn
PS. Tack för all stöttning gällande övergången till gasspis. Det känns lite bättre nu. Men min matlagning är fortfarande mycket yr.
