Ett arv jag gärna skulle lämna efter mig när jag lämnar detta jordeliv är en maträtt som bär mitt namn. Så kan människor äta av den medan årtiondena går, och en så en vacker dag minns ingen längre varför rätten heter som den gör trots att den är så omtyckt. Den bara är.
Då och då händer det förstås att frågan tas upp under en middagsbjudning medan sällskapet tuggar i sig sagda rätt, men ingen har svaret. Det spekuleras, så småningom googlas, och förhoppningsvis finns där en bild på en kvinna (mig) och några rader som förklarar hur det kommer sig att kvinnan och rätten hör ihop.
Vi behöver ett exempel. Jag tänker låta ägg benedict vara detta exempel. En klassisk brunchrätt som traditionellt består av en så kallad english muffin som delats på mitten och rostats. Ovanpå vilar en laddning skinka eller bacon, och överst tornar ett pocherat ägg täckt av hollandaisesås. Av rättens namn framgår två saker: det rör sig om någon typ av ägg, och någon typ av Benedict. Benedict är till skillnad från ägget inte något ätbart, utan ett namn man ger en levande varelse, så det blir naturligt att fundera på vilken varelse kallad Benedict vi faktiskt talar om.
Det finns konflikterande idéer kring detta. Manhattan-restaurangen Delmonico’s hävdar rätten serverades hos dem redan 1860 – detta sedan de välbärgade stamgästerna herr och fru LeGrand Benedict gjort till vana att beställa rättens in komponenter. Andra gäster tog efter paret, och så så småningom hamnade rätten på den fasta menyn. Något som stärker detta anspråk är ett recept på ”Eggs à la Benedick” som publicerades i en kokbok 1894 av en kock som tidigare arbetat på restaurangen.
Den andra lite mer tongivande skolan säger att rätten såg dagens ljus på The Waldorf Astoria i New York. Året ska ha varit 1894, och den framgångsrike Wall street-börsmäklaren Lemuel Benedict är bakfull. Med ambition att lindra det värsta sätter han sig till bords och beställer ”buttered toast, poached eggs, crisp bacon and a hooker of hollandaise”. Dåvarande hovmästaren ska ha blivit så tagen av idén att han gjorde den till ett permanent inslag på menyn, men med några viktiga ändringar: rostbrödet byttes ut mot en english muffin, baconet ersattes med skinka, och rätten uppkallades efter Lemuel Benedict. Den som fascineras av berättelsen och möjligen mannen som är tongivande i den gör rätt i att läsa den här artikeln i The New Yorker, som har den underfundiga titeln ”Was he the eggman?”.
Twisten på berättelsen kommer dock här: den hovmästare som ska ha varit klok nog att snappa upp storheten i börsmäklarens beställning hette Oscar Tschirky, och innan han hamnade på Waldorf Astoria arbetade han på… japp, Delmonico’s.
Allt jag kan säga om detta är: Will the real Benedict please stand up?
Oscar Tschirky, aka ”Oscar of the Waldorf”
Det finns gott om den här typen av rätter. Faktiskt tycks de när man väl öppnat denna pandoras ask dyka upp överallt. Bearnaisesåsen du doppar dina pommes frites i, bellinin du skålar in helgen med, ceasarsalladen du hetsar i dig ur en plastförpackning till lunch, listan fortsätter bortom horisonten.
Cobbsallad, bananas foster, janssons frestelse, kung pao-kyckling, bloody mary, pavlovatårta, Gorbyspirogen, drinken Shirley Temple, biff stroganoff, wallenbergare, pommes anna… och kanske en vacker dag: Pommes mig (eller pommes dig?). Låt det bli min gravsten.
/Slaktarn
