Såhär sa Richard Tellström i sitt sommarprat: ”Vi tittar mycket i smyg på varandras varor i affärerna. Men vad är det då vi spanar efter? Jo, vi människor håller noga koll på varandras mat. Orsaken är att vi laddar mat och livsmedel med olika slags betydelser. Genom att kolla på andras livsmedel kan vi bilda oss en uppfattning om människor utifrån den mat de köper eller äter. Vi kan bedöma om de tillhör vår grupp, eller någon annan”.

Jaha, om jag såg någon i lunchrummet hala fram en matlåda fylld av makaroner med korv och ketchup, ja då skulle jag kanske tänka att den inte tillhörde min grupp. Min grupp, där man äter gochujangmarinerad lax och gör inläggningar av vårens primörer i stora glasburkar, där man bryner smöret till sockerkakan för att det ger en ”lite nötig karaktär”. Min grupp, som tänker att korv och makaroner är fulmat. Men här ska ni få höra så ni sätter i vrångstrupen: Jag älskar korv och makaroner, och ketchupen är ett måste. Det finns dagar då inget annat ens kommer i närheten av att kunna producera samma djupgående njutning som denna blekfisiga barnmatsrätt. Denna allemansrätt. Som nu ska saluteras genom ett recept.

1. För mig är det mycket viktigt att makaronerna är stuvade, det vill säga kokta i mjölk. Eller, nä, nu ljög jag: det är viktigt att de smakar som om de vore stuvade, men jag har inte tålamod för sådant då hela poängen med den här rätten är att jag vill ha min rättmätiga njutning NU och inte om den outhärdliga tid det tar att stuva makaroner. Lösningen är att koka makaronerna som vanligt, och sedan medan de ligger och droppar av sig i durkslaget kvickt rassla ihop en slurk tunn bechamelsås.

Det gör du genom att klicka i en stor matsked smör i en panna, och när denna har smält adderar du en matsked vetemjöl. Bryn mjölet till en gyllene färg, och så häller du i ett par-tre deciliter mjölk (baserar detta på knappt 500 gram pasta). Vispa som om det inte finns någon morgondag för att undvika klumpar, och när såsen tjocknat något tar du den av värmen. Ha i en nypa vitpeppar och en nypa salt. Blanda med makaronerna (som i mitt fall denna gång blev orecchiette – en bra form med räfflor i som greppar tag i såsen), och ös i en näve hackad persilja. Se på dem, där de ligger och klamrar sig fast vid varandra! Inte så pjåkiga va?

2. Och så var det korven. Inga konstigheter. Välj ut en korv i butiken, och så går du hem och delar den i bitar som är så pass små att du inte behöver använda kniv för att få i dig maten, och så steker du de i smör och/eller olja tills de fått sig en go bränna. Jag valde mild chörizo från Astrid och Aporna, som alltså är en vegansk korv – vill man göra hela receptet veganskt är det bara att byta ut mjölken mot passande växtbaserat substitut, typ oatlys imat.

3. Glöm inte ketchupen!

/Slaktarn

Ibland står man i mataffären och kliar sig i skallen. Vad ska man äta egentligen, varenda jäkla dag i sitt liv. Ständigt denna fråga, om och om igen. Jag stod i mataffären igår och funderde. Svaret kom som en blixt från klar himmel: Korv med bröd!

Jag älskar korv med bröd. Det har tagit många år för mig att erkänna det för mig själv. Trots att jag är köttätare har korvar länkats samman med något mycket negativt i min hjärna. Jag kan spåra denna känsla tillbaka till barndomen då min äldre syster anförtrodde mig att korv innehåller en massa vidrig skit likvärdig hundmat. Kort därefter serverades grillad denniskorv på dagiset jag gick på. Jag försökte protestera mot korveriet, men de sa att nu var det faktiskt korvgrillning och då är det bara att äta. Tydligen var ett nej inte acceptabelt, så jag stod där i djup förtvivlan med korven i min hand. Vad tar man sig till då, när ord inte räcker till? Det tog inte lång tid innan jag lyckats samla ihop en liten mobb av yngre barn, som jag föste in bakom huvudbyggnaden. En av dem beordrade jag hämta en spade. Medan jag grävde ett (vad jag minns det som) djupt hål i marken berättade jag sanningen om korvarna. Att de var avskyvärda och inte skulle röras. Sedan tvingade jag alla att slänga korvarna ner i gropen innan jag fyllde igen den med jord. Jag minns att ett av barnen grät över den förlorade korven. Fjant.

Nå, det har väl gått ungefär tjugo år sedan denna korvbegravning ägde rum på ett dagis i en stockholmsförort. Det har gått många år utan en enda varmkorv i sikte. Nu är jag äldre. Jag har förstått att all korv inte är vidrig. Det finns god korv. Det finns till och med jättegod korv. Det finns korv som är vegetarisk, som också är god. Framförallt finns det oändliga möjligheter till variaton på toppingen. Fantastiskt!

Tillbaka till samtiden. I mataffären hittade jag några nyheter på korvbrödsfronten. Det är alltså Pågen som har tagit fram jättekorvbröd för att göra så kallade haute dogs (ursäkta fyndigheten) och minihamburgerbröd för att laga små amerikanska sliders hemma. Vad ska man säga om det här då? Jag kommer bara på ett ord: Hippt! Hippt är ett ord som beskriver något tufft och ”i tiden”, bara det att ordet i sig inte är speciellt tufft eller i tiden. Lite så känner jag för de här korv- och hamburgerbröden. De är varmt välkomna men missade varmkorvsvågen preciiiis. Hör själva på beskrivningen som Pågen själva har på sin sida: ”Ät ute hemma! Att laga streetfood hemma är både kul, gott och enkelt. Dessutom är det bara din fantasi som sätter gränserna för vad du kan lägga i våra mjuka och saftiga korvbröd. Testa till exempel att byta ut korven mot en bit kyckling eller kanske till och med hummer?! Och toppa med precis vad du vill!” Så hysterisk stämnig! Påminner mig om en annons jag såg på tunnelbanan idag för någon slags nattklubb i tele2 arena som såldes in med orden ”lossa på slipsen och slipp vip-köer och tristess. Bara skönt häng roliga aktiviteter med de du gillar”. Slips? Vadå för slips? Jaja. Med detta sagt ska tilläggas att jag inte tvekade en sekund innan jag lade ner korvbröden i varukorgen och lommade mot kassan. Någon del av mig har uppenbarligen längtat efter dessa jättekorvbröd.

Låt oss prata lite Haute Dogs då. Vad ska man lägga i de där jättebröden? Det finns som sagt OÄNDLIGA möjligheter här. Här får du några tips.

1. Den här delen är viktigast: Välj ut en korv. Jag köpte en korv från Korvhantverk Stockholm med rostad vitlök och citron i. De är skitdyra och jättegoda och har inga tillsatser. Om man inte tycker om att äta döda djur skulle jag sikta in mig på en hot chörizo från Astrid och Aporna. Har ni förresten fler tips på goda vegetariska/veganska korvar? Det finns ett stort hål i min kunskapsbank där. Fyll det med korv tack.

2. Besluta kring tillbehören. Du behöver något krämigt, något krispigt, något syrligt och något sött. Surkål passar bra nästan jämt, och coleslaw är inte dumt. Vissa gillar räksallad men se då till att det är en bra sådan, och inte sån där äcklig som egentligen är crabsticks och emulgeringsmedel. Kimchi är inte heller en dålig idé, men behöver tänkas igenom en smula innan man slänger på resten.

3. Den krispiga delen kan bestå av spänstiga salladsblad, rostad lök eller alfalfagroddar. Eller alla tre!

4. Det syrliga/söta är det som verkligen sätter fart på skiten! Jag gillar att ha hemgjord ättiksgurka på. Andra gillar saltgurka eller cornichonger. Ketchup är klassiskt, hederligt och fullpackat med åtråvärd umamismak. Senap är ofrånkomligt och finns i hur många utföranden som helst, välj den som passar bäst. Allt som är inlagt (eller ”picklat” om du så vill) är en bra idé, speciellt inlagd rödlök.

Nu bör du vara mentalt kittad att lyckas med din egen optimala jättehotdog. Lycka till med uppdraget.
/Slaktarn

PS. Känns det som att vi bara gick igenom grunderna här, och det inte på långa vägar räcker? Tydligen har en snubbe som heter Russel Van Kraayenburg skrivit en bok om den ”nya” varmkorven. Kolla in här.