Detta är alltså the million dollar question: Vad serverade Vanheden och Harry för snittar när de låtsas vara cateringpersonal på Wallénbergs party i filmen Jönssonligan och den svarta diamanten?

Jag vet inte vad som är värst, att du kan svaret eller att jag ställer frågan. Men svaret är i alla fall blodpudding toppat med majonnäs och strössel. Strössel ”för att det är fest”, enligt Vanheden.

Blodpudding, ja, nu gör vi det! Välkommen till det första och troligen enda inlägget om blodpudding på den här bloggen.

Likt många andra barn brukade jag följa med mina föräldrar när de åkte för att handla mat. Tyckte det var en trevlig utflykt, och så fanns ju fördelen att man hade möjlighet att påverka vad som hamnade i kundvagnen. Precis intill livsmedelsbutiken vi brukade handla i låg en vit, ganska låg byggnad omgärdad av ett högt staket. För mig var det en mytomspunnen och fantasieggande plats. Anledningen? Det var en blodpuddingsfabrik.

Jag fantiserade med äcklad fascination om hur det gick till inuti fabriken, hur liter efter liter av blod flödade, och hur det på andra sidan tillverkningsprocessen kom ut en liten halvmåneformad brunlila klump inpackad i plast. En klump som vi inte helt sällan skar upp i skivor och stekte i smör hemma, och åt tillsammans med lingonsylt och ett stort glas mellanmjölk.Trots att jag lätt uppskrämd ställt frågor om puddingen (Varför är det blod i? Vems blod?!), och dessutom vid minst ett tillfälle drömde mardrömmar om vad som pågick inuti blodpuddingsfabriken, uppstod någon slags disconnect när den väl låg där stekt och till färgen förändrad på tallriken framför mig. Det var helt plötsligt bara näring, bränsle. Gott sådant, dessutom. Något de flesta köttätare kan relatera till, gissar jag. Det dröjde många år innan disconnecten släppte greppet om mig och jag slutade äta blodpudding helt. Från början ett aktivt vägrande då den envisades med att dyka upp i skolmatsalen hela tiden, men med tiden glömde jag nästan bort att den fanns. Ingen verkade äta blodpudding förutom barnfamiljer, och eftersom jag varken var ett barn eller kände några barn hamnade den utanför matradarn helt.

… Tills en vacker dag för sisådär två år sedan då jag fann mig öga mot öga med den igen, denna gång i en finare livsmedelsbutik. Den typen av livsmedelsbutik som har kundkorgar, alltså flätade korgar, och där handlandet ljudsätts med sval klassisk musik. Den här gången var det inte vilken bruksblodpudding som helst, utan ett såkallat ”mathantverk” med prissättning därefter. Naturligtvis blev jag nyfiken. Och för första gången på många, många år… blodtörstig.

Vad gör man då. När man har köpt och burit hem en blodpudding för första gången på nästan femton år. Återupplivar man gamla minnen, tar fram lingonen och mjölkkartongen? Äter man en bit av den osteka blodpuddingen, sådär som man tjyvade till sig när man var liten, innan ens kära förmyndare hunnit drämma ner skivorna i stekpannan? Jag stod handfallen i dagar. Tills jag kom ihåg den bisarra Jönssonligan-scenen.

Snittar.

Den hatälskade barndomsvännen blodpuddingen skulle serveras som en nickning till den hatälskade barndomsvännen Jönssonligan. Puddingen i fråga kom från Undersåkers Charkuteri, ni vet det där charkuteribolaget som Sveriges kock-royalty nummer ett Magnus Nilsson från Fäviken startat upp. Jag stekte mindre bitar av den i smör, lade på en liten klick aprikosconfit, knaperstekt rökt sidfläsk och en ganska stor bit äpple som bakats i ugnen, alltsammans toppat av ett mindre berg av krasse (som tyvärr inte kom med på bilden nedan).

Hur var det då, att ses efter så lång tid? Det var lite som det känns att träffa en barndomsvän. Igenkänningen, men också känslan av hur mycket vi glidit ifrån varandra. Men till skillnad från barndomsvännen man inte träffat på en smärre evighet infann sig inte den där överseende känslan. Det där att vi må ha varit vänner då, och vi tycker om varandra nu för att vi har så mycket historik, men vi skulle aldrig blivit vänner om vi träffades för första gången idag.

Blodpuddingen: jag skulle kunnat bli vän med dig om vi träffades för första gången idag. Men nu är det inte så. Det är istället så att jag växte upp i närheten av en blodpuddingsfabrik.

/Slaktarn

Om man har barn, eller känner något barn, vet man att de kan vara ganska okänsliga för det här med hygien i matlagningssammanhang. De kan tillexempel böja hela huvudet ner i bunken man blandar i och slicka på det man lagar. Ibland passa på att äta lite också, medan de ändå befinner sig där nere. Ibland är de väldigt snoriga, oftast faktiskt, och då kan det snörvlas och kletas hejvilt samtidigt som det rullas kokosbollar. Gärna i kombination med ett antal mycket riktade hostningar.

Huruvida jag slickade på kaksmeten i bunken som barn har jag ingen aning om (men det får vi väl tyvärr utgå ifrån), men jag hade ett antal otilltalande vanor som jag av förklarliga skäl inte håller fast vid i vuxen ålder. En av dem var att hämta med mig råa ägg från kylskåpet och krypa in under sängen, för att sedan låtsas att jag var ett blodtörstigt rovdjur som med hjälp av ett klolikt finger borrade hål i ägget och slukade innehållet. På sant djurmanér lämnade jag skalen bakom mig i små krasande högar. Det var förstås det misstaget som senare skulle komma att avslöja min hemlighet. En annan otrevlig ovana var den att hälla ketchup på allt. Inte bara på pommes frites, makaroner och annat inom rimlighetens gränser, utan också i yoghurt och på gröt. Jag dyrkade ketchupen, åtrådde den innerligt. Att de vuxna i min omgivning försökte sätta käppar i hjulen för min kärlek till detta röda kladd stärkte bara positionen, men en vacker dag dog kärleken efter att ett ilsket rött utslag manifesterat sig i fejset. Det var en dealbreaker. Kärleken är inte blind.

En vana jag minns utan att få kväljningar av att tänka på är den med basilikabladen. Där jag växte upp hade vi ofta en basilikaplanta i fönstret bredvid matbordet. Ibland åt vi pasta som hade formen av snäckor med någon sås till. Innan alla satt sig för att äta brukade jag välja ut ett av plantans större blad, knipsa av det och placera en pastasnäcka i bladet, för att sedan fylla den med såsen och toppa med eventuell riven parmesan. Detta känns ändå som ett ganska värdigt förhållningssätt till mat, det kanske till och med tyder på någonslags känsla för att kombinera smaker, även om jag nog inte skulle imponeras så värst mycket om anrättningen serverades som plockmat på ett mingel av något slag, som en slags mycket banal snitt.

Något som är både tråkigt och kul med barn är att de har så starka åsikter kring mat. De tenderer att ha en orubblig övertygelse huruvuda något är bra eller dåligt att äta. Jag själv var i sexårsåldern övertygad om att varmkorv var djävulen, förmodligen på grund av yttre påverkan från ett äldre syskon. I den åldern råkade man ofta ut för varmkorvar. De dök upp på utflykter i skogen, på bästa kompisens kalas. På bensinmacken när man stannade för att tanka. Vägrade man äta ansågs man kinkig med maten på ett inkonsekvent och irriterande vis, och det är kanske inte så konstigt när ens övriga repertoar av godkända smaker involverade saker som sand och blyertspennor. En dag, förmodligen nära i tid till min systers anti-korvpropaganda, serverades varmkorvar på mitt dagis. Personalen stod och grillade, barnen sprang uppspelta runt i cirklar yra av lycka. Samtliga barn tilldelades en korv, även jag, trots protester. “Man måste äta” sa de. Jag upplevde en inre konflikt där hunger vägdes mot principer (om man nu kan kalla de för det), och tydligen var min övertygelse tillräckligt stark för efter en stund fann jag mig bakom dagisbyggnaden med en plastspade i ett fast grepp, grävandes en vad jag då ansåg var en stor grop. Jag hade publik. Några jämnåriga barn, några yngre. Jag minns att jag efter att ha grävt färdigt demonstrativt slängde varmkorven I gropen, och sedan uppmanade övriga att göra samma sak. Några av de yngre barnen följde mitt exempel, för att sedan började de gråta när de insåg konsekvenserna av sina handlingar, och så vandrade de tillbaka till dagisfröknarna som ganska omgående fick kännedom om mitt dåd.

Jag har inte haft kontakt med några barn sedan jag var barn själv förrän ganska nyligen. Jag är nämligen i den åldern då bäbisar ploppar upp lite här och var, och det i en rasande takt. Jag ser mycket fram emot att följa deras framväxande kulinariska egenheter (helst utan den där delen som involverar bristande hygien, men man ska väl inte hoppas på för mycket). Mest ser jag fram emot att se vanor som kommer att hålla i sig till vuxen ålder. Jag äter till denna dag inte varmkorv, åtminståne inte korvmojs-vamkorv. Däremot har jag slutat med varmkorvsmassgravarna.

/Slaktarn

Meny i P1 handlade senast om att leka med maten, och vad det ska tjäna till.

Det där med att leka med maten avråds man från i tid och otid, och inte blir det mer lek bara för att man blir äldre. Undantaget, som jag älskade som barn, är det gamla psykadeliska barnprogrammet Hagelbäcks Matrast, där filmjölk blev till bilder som blev till en salig röra. Tittade man på barnprogram under tidigt nittiotal finns det en chans att mat minns detta.

Johan Hagelbäck har lekt med annan mat också, till exempel i sina konstverk med vindruvor.

”De är personliga och därför mänskliga. De blir allt skrynkligare med åren, men som unga druvor är de släta. De finns i olika färger, de kan vara stora eller små, tjocka eller smala. Som människor”, tycker han.

/Slaktarn

Ibland står man i mataffären och kliar sig i skallen. Vad ska man äta egentligen, varenda jäkla dag i sitt liv. Ständigt denna fråga, om och om igen. Jag stod i mataffären igår och funderde. Svaret kom som en blixt från klar himmel: Korv med bröd!

Jag älskar korv med bröd. Det har tagit många år för mig att erkänna det för mig själv. Trots att jag är köttätare har korvar länkats samman med något mycket negativt i min hjärna. Jag kan spåra denna känsla tillbaka till barndomen då min äldre syster anförtrodde mig att korv innehåller en massa vidrig skit likvärdig hundmat. Kort därefter serverades grillad denniskorv på dagiset jag gick på. Jag försökte protestera mot korveriet, men de sa att nu var det faktiskt korvgrillning och då är det bara att äta. Tydligen var ett nej inte acceptabelt, så jag stod där i djup förtvivlan med korven i min hand. Vad tar man sig till då, när ord inte räcker till? Det tog inte lång tid innan jag lyckats samla ihop en liten mobb av yngre barn, som jag föste in bakom huvudbyggnaden. En av dem beordrade jag hämta en spade. Medan jag grävde ett (vad jag minns det som) djupt hål i marken berättade jag sanningen om korvarna. Att de var avskyvärda och inte skulle röras. Sedan tvingade jag alla att slänga korvarna ner i gropen innan jag fyllde igen den med jord. Jag minns att ett av barnen grät över den förlorade korven. Fjant.

Nå, det har väl gått ungefär tjugo år sedan denna korvbegravning ägde rum på ett dagis i en stockholmsförort. Det har gått många år utan en enda varmkorv i sikte. Nu är jag äldre. Jag har förstått att all korv inte är vidrig. Det finns god korv. Det finns till och med jättegod korv. Det finns korv som är vegetarisk, som också är god. Framförallt finns det oändliga möjligheter till variaton på toppingen. Fantastiskt!

Tillbaka till samtiden. I mataffären hittade jag några nyheter på korvbrödsfronten. Det är alltså Pågen som har tagit fram jättekorvbröd för att göra så kallade haute dogs (ursäkta fyndigheten) och minihamburgerbröd för att laga små amerikanska sliders hemma. Vad ska man säga om det här då? Jag kommer bara på ett ord: Hippt! Hippt är ett ord som beskriver något tufft och ”i tiden”, bara det att ordet i sig inte är speciellt tufft eller i tiden. Lite så känner jag för de här korv- och hamburgerbröden. De är varmt välkomna men missade varmkorvsvågen preciiiis. Hör själva på beskrivningen som Pågen själva har på sin sida: ”Ät ute hemma! Att laga streetfood hemma är både kul, gott och enkelt. Dessutom är det bara din fantasi som sätter gränserna för vad du kan lägga i våra mjuka och saftiga korvbröd. Testa till exempel att byta ut korven mot en bit kyckling eller kanske till och med hummer?! Och toppa med precis vad du vill!” Så hysterisk stämnig! Påminner mig om en annons jag såg på tunnelbanan idag för någon slags nattklubb i tele2 arena som såldes in med orden ”lossa på slipsen och slipp vip-köer och tristess. Bara skönt häng roliga aktiviteter med de du gillar”. Slips? Vadå för slips? Jaja. Med detta sagt ska tilläggas att jag inte tvekade en sekund innan jag lade ner korvbröden i varukorgen och lommade mot kassan. Någon del av mig har uppenbarligen längtat efter dessa jättekorvbröd.

Låt oss prata lite Haute Dogs då. Vad ska man lägga i de där jättebröden? Det finns som sagt OÄNDLIGA möjligheter här. Här får du några tips.

1. Den här delen är viktigast: Välj ut en korv. Jag köpte en korv från Korvhantverk Stockholm med rostad vitlök och citron i. De är skitdyra och jättegoda och har inga tillsatser. Om man inte tycker om att äta döda djur skulle jag sikta in mig på en hot chörizo från Astrid och Aporna. Har ni förresten fler tips på goda vegetariska/veganska korvar? Det finns ett stort hål i min kunskapsbank där. Fyll det med korv tack.

2. Besluta kring tillbehören. Du behöver något krämigt, något krispigt, något syrligt och något sött. Surkål passar bra nästan jämt, och coleslaw är inte dumt. Vissa gillar räksallad men se då till att det är en bra sådan, och inte sån där äcklig som egentligen är crabsticks och emulgeringsmedel. Kimchi är inte heller en dålig idé, men behöver tänkas igenom en smula innan man slänger på resten.

3. Den krispiga delen kan bestå av spänstiga salladsblad, rostad lök eller alfalfagroddar. Eller alla tre!

4. Det syrliga/söta är det som verkligen sätter fart på skiten! Jag gillar att ha hemgjord ättiksgurka på. Andra gillar saltgurka eller cornichonger. Ketchup är klassiskt, hederligt och fullpackat med åtråvärd umamismak. Senap är ofrånkomligt och finns i hur många utföranden som helst, välj den som passar bäst. Allt som är inlagt (eller ”picklat” om du så vill) är en bra idé, speciellt inlagd rödlök.

Nu bör du vara mentalt kittad att lyckas med din egen optimala jättehotdog. Lycka till med uppdraget.
/Slaktarn

PS. Känns det som att vi bara gick igenom grunderna här, och det inte på långa vägar räcker? Tydligen har en snubbe som heter Russel Van Kraayenburg skrivit en bok om den ”nya” varmkorven. Kolla in här.