Japp, idag är det kanelbullens dag. Detta bakverk som känns nästan inprogrammerat i svenskens DNA. Men kanelbullen existerade faktiskt inte förrän en bit in på 1900-talet, och det skulle dröja till femtiotalet innan den blev folklig.

På ganska kort tid har detta bakverk blivit symbol för den svenska fikastunden, detta mycket tack livsmedelsbranchens muskler. Efter andra världskriget bakade vi nämligen som aldrig förr. Hushållens ekonomi var bättre, och kakburken där hemma skulle vara välfylld och evigt färsk. I och med att kvinnor började yrkesarbeta i allt större utsträckning blev det dock mindre tid för bakning, och det var med bakgrund av detta som Hembakningsrådet grundades: en grupp livsmedelsföretag som ville uppmuntra till att baka mer hemma och lobba för de livsmedel som krävdes för detta. För att fira femtioårsjubileet av rådet lanserade man kanelbullens dag. Lobbyverksamhet eller ej – vi sväljer denna nya tradition med hull och hår och gillar det skarpt.

Den som vill ta det hela ett steg längre (läs: jag) korkar upp en flaska kanelbullelikör. Vid denna tid förra året lanserades den första dessertlikören i serien Svenska Bakverk från producenten Arcus: en variant med smak av kanelbulle och mjölk. Nu finns en ny laddning av drycken tillbaka i systemets beställningssortiment, och för endast 189 kronor blir likören som kombinerar after work med fikastud din.

”Det är antingen världens bästa idé eller världens sämsta idé”, skrev en vän när jag lade upp en bild på min nyförvärvade flaska på instagram. Alldeles riktigt. Det är farligt att fippla med klassiker så som kanelbullen, och fallet kan bli både högt och hårt om verkligheten inte lever upp till drömmen. Oddsen för att det hela ska lyckas känns dock positiva när jag läser på lite: ”Likören är en helt naturlig produkt gjord på färsk mjölk och naturliga smakämnen. Servera gärna väl kyld över en stor mängd is. Ett tips är att hälla en skvätt över glass, eller blanda ned i fyllningen om du vill skapa en kanel- och kardemummadoftande cheesecake”. Ja, detta kan fungera. Ett smaktest senare bestämmer jag mig för att det absolut är en bra idé. Den är kul, krämig och med tydlig kanelsmak, och framförallt blir folk fruktansvärt i gasen när man plockar fram flaskan. Som min mor uttryckte det hela: ”det är risk att bli lite på kanelen”.

Kanelbullelikören har faktiskt en kusin också. Vi talar om semmellikören som lanserades i samband med semmeldagen tidigare i år. Den är tjockare i konsistensen, och plockar upp semlans mandelmassans smak med sina amarettoliknande toner.

Slutgiltig analys: dessa två nya kompisar får mitt hjärta att banka lite hårdare. Jag älskar den här typen av gimmickiga produkter. Den som förväntar sig en exakt återgivelse av bakverkens respektive smak kommer dock att bli lite besviken, det är faktiskt en likör vi talar om här. Jag tror också att man ska ta Arcus egna serveringsförslag på största allvar, för jag kan verkligen se hur detta funkar alldeles utmärkt som inslag i en efterrätt (vaniljglassidén är mycket bra) eller serverat tillsammans med en rykande het espresso. Det är också en så jäkla bra present att ge bort en kanelbulle- eller semmellovern i ens liv.

Skål på er, och ha en riktigt fin kanelbullens dag.
/Slaktarn

Förr i tiden var det viktigt för mig vilket te jag drack. Det skulle vara av en viss sort, från ett visst fabrikat, och bryggt enligt vissa särskilda principer. Naturligtvis fanns det även krav på själva koppen, som bör vara av rätt storlek och inte ha för tjocka kanter. Uppfylldes inte mina krav märkte jag direkt att något var fel, och kunde inte njuta av teet. Förr, var det ja. Vilket jävla snobberi, kan jag tänka nu. Men faktum är: alla dessa kriterier kvarstår, men jag har blivit lite mindre rigid i fråga om att det måste vara just min tesort, jag kan nu för tiden nämligen tänka mig att testa både det ena och det andra. Något annat jag släppt på är detta med att det alltid skulle vara lös-te. Idag kan jag gladeligen sträcka mig efter en påse, och måste erkänna att det om man inte brygger stora mängder te varje gång till och med är att föredra (det sparar tid och så vidare).

Nu har Storbrittanniens pås-te-försvarare vaknat till liv i samband med att företaget Yum Cha Drinks lanserat sin nya produkt kallad No more tea bags – helt enkelt ett sätt att brygga sin efterlängtade kopp te utan inblandning av tepåse. På sin hemsida beskriver de produkten som ”liquid instant tea”, detta förpackat i en aerosol-burk som man då alltså ska använda för att fräsa ner en skvätt i sin kopp vatten. ”Makes 20 cups of hotter, tastier tea. No soggy tea bags, no messy leaves and no waiting for your cuppa to brew”, skriver de.

Ni kan föreställa er de teälskande britternas förfäran. Plötslig har den uråldriga debatten kring huruvida det är lös- eller pås-te som gäller bytts ut mot frågan om aerosolburkens vara eller icke vara (spoiler: det verkar luta åt icke vara). Ett ganska starkt argument mot den här nya produkten, vars genomslag alltså än så länge är oklart, är ju miljöaspekten – är det verkligen klokt att byta ut den komposterbara tepåsen mot en rasande miljöovänlig aerosolburk, som till råga på allt inte levererar fler än tjugo färdigbryggda koppar te?

Jag lämnar er att klura på den frågan, där ni ligger och semestrar er i hängmattorna. Själv ska jag ta mig upp ur sängen och brygga mig en god kopp (pås-)te.

/Slaktarn

Hej på er. Måndag idag. Det finns inget intressant att säga om det alls. Så istället, en fråga: vem har erfarenhet av färsk getmjölk?

Jag hade ingen, tills igår. Eftersom det är obligatoriskt den här tiden på året föll det sig nämligen på så vis att jag skulle göra en kopp varm choklad, och den enda mjölk jag hade hemma var en liten tetra getmjölk från Järna mejeri. What the heck, tänkte jag, och så blev det inte bara varm choklad utan varm getmjölkchoklad. Det visade sig vara mycket lyckat. Och då menar jag inte på ett pretentiöst gastronomigt vis, utan på ett rent lekmannamässigt vis. Helt enkelt objektivt en jättegod kopp varm choklad!

Att skriva ett recept på varm choklad känns dock nästan lite nedlåtande, det räknar jag kallt med att du klarar av själv. Men, för att maximera upplevensen: använd färsk vaniljstång om du nu ändå ska get fancy, det räcker med jättelite, och ha i mycket kakao. Jag gillar dessutom att ha en liten nypa salt i, det gör alla resterande smaker en tjänst.

Så, åter till frågan. Vem kan ge mig fler getjölksuppslag? Vad har ni för egna åsikter och tankar kring denna, såvidare den inte omvandlats till ost, ganska impupulära produkt? Jag har hört vittnessmål om att getmjölk skulle vara beskt och/eller ”getigt”, men den jag använde var ingetdera. Bu eller bä (eller kanske: wääh!)?

Kram på er alla gamla och nya getlovers!
/Slaktarn