Inlägg taggade: familj

15:42 5 Okt 2016

Det är som ett evigt mantra: middagen är helig för kärnfamiljen. Det är då vi samlas och knyter an, pratar om hur dagen varit och hur morgondagen ska bli. Samtliga familjemedlemmar förväntas vara helt analoga och fokuserade på varandra i stället för på minecraft, excell-ark, snapchat, Hela sverige bakar och allt annat som tydligen alienerar oss från varandra. Men delar vi alla verkligen den uppfattningen? Hur är det, på riktigt?

Jag minns inte de där vardagsmåltiderna. Jag vet att vi åt tillsammans, att min mamma lagade middag varje kväll, och att den där kampen att få alla till bords samtidigt var ett ständigt inslag. Men jag minns inte hur det var eller vad vi pratade om, och jag vet inte i efterhand hur stor betydelse det hade. Stor, hoppas jag, men det är möjligt att det är en efterkonstruktion. Något jag har jag tydligare minnen av är att jag tyckte mycket om att vara med och laga maten. Hur jag och min mamma stod och knåpade vid respektive köksbänksyta, och att jag gjorde små upptäckter, som hur man finhackar lök snabbt eller att saltat vatten tar längre tid att nå kokpunkten än osaltat. Det var inga utstuderade lektioner eller revolutionerande upptäckter, bara en långsamt framväxande bekantskap med mat. Jag minns jularna, födelsedagarna, de speciella middagarna… men vardagsmåltiderna. Var det vår kvalitetstid, eller var de transportsträckor till andra saker som hade större betydelse för nära vi stod varandra?

Minnen av mindre gemytliga inslag i vardagens kvällsmåltider är tydligare så här i backspegeln. Irritationen: matenärklar matenärklar matenärklaaaaaar! Ungar som inte kommer, maten som blir kall. Gnabben om vem som skulle duka fram, vem som skulle duka av, vem som fick ta det sista. Jag minns bråken om att mitt sjuåriga jag inte kunde hålla gaffeln i ”rätt” hand, och timmen efter att alla andra lämnat bordet då jag satt kvar, balanserades en broccolibit på gaffeln som nu placerats i den rätta handen. Det jag minns tydligast av allt, kanske för att det ligger närmare i tid, är de där åren då vi alltid dukade för fyra men bara tre satte sig vid bordet. En familjehemlighet som ingen visste hur man pratade om, tallriken som plockades fram och bort, oanvänd. Nej, vi hade nog andra forum för vår kvalitetstid.

Familjemiddagen vaktas dock nitiskt. Ingen sittande middag – ingen lycklig familj: en uppfattning som är djupt förankrad i det kollektiva medvetandet, och som också har stöd vetenskapligt. Forskning har visat att middagsumgänget har enorm betydelse för små barns språkutveckling, att det finns en korrelation mellan hur ofta ungdomar äter middag med sin familj och hur höga betyg de har i skolan, och att unga vuxna som vuxit upp med familjemiddagen som daglig rutin löper mindre risk att bli överviktiga. Utöver dessa fördelar för unga personer finns mängder av andra att räkna upp: daglig familjemiddag minskar risken för depression och suicidtankar bland tonåringar, ökar barns förmåga att repa sig efter mobbing i skolan, och bidrar till en mer positiv syn på framtiden, och så vidare i all oändlighet.

Middag i Netflix-serien Stranger Things

Här äts det lite familjemiddag i Netflix-serien Stranger Things

Det största hotet mot denna folkhälsans heliga graal är naturligtvis att vi älskar varandra som mest när vi ser varandras ansikten på en skärm. Inte bara gör skärmarna det svårare att samla familjen runt matbordet, de har också visat sig inte bara nollställa utan till och med omvända de positiva effekter som dokumenterats så flitigt. I en amerikansk studie visade det sig tillexempel att dagisbarn som fick titta på TV under middagen i större utsträckning än andra barn var överviktiga när de nådde tredje klass – något som också bekräftats i svenska, finska och portugisiska studier. Det är knappast så enkelt som att Fångarna på fortet medan jag tuggar gör mig fet – vissa socioekonomiska grupper äter middag framför TV:n oftare än andra, och dessutom annan mat. Men oavsett – det är svårt att slita sig från den så kallade Paddan för en skål brysselkåls skull.

Under tidigare brittiske premiärminister David Camerons styre i användes bland annat familjemåltiden som en slags mätsticka i ett större undersökningsprojekt för att ta reda på hur välmående befolkningen var. Trendanalysbyrån Mintel har nyligen grävt i britternas middagsvanor, och föga förvånande beskriver två tredjedelar av de föräldrar som deltog i undersökningen den dagliga familjemiddagen som kvalitetstid, och hälften som en ”bonding experience”. Men, och här kommer det intressanta: det var inte ens en fjärdedel som tyckte att middagsupplevelsen var avslappnande. När jag tänker tillbaka på vad jag egentligen minns från mina egna uppväxtårs familjemiddagar är det kanske inte så konstigt. Till skillnad från matlagningen innan var just middagen inte speciellt avslappnande. Undersökningen visade också, ironiskt nog, att sextiotvå procent istället vände sig till TV:n för en avslappnande stunds stärkande av familjebanden, gärna i samband med måltid. Kanske håller den eftersträvansvärda ”kvalitetstiden” på att byta scen, från matbord till soffa.

Den skaver i mig när jag hör det eviga tjatet om hur skärmarna är roten till all ondska, och att familjemiddagarna under uppväxten var ”allt” för valfri tv-kock. Skavet är nog egentligen en slags avundsjuka. Jag skulle också, matintresserad som jag nu är, vilja basunera ut hur fantastiska och inspirerande de var, alla de där måltiderna då vi satt och stirrande omväxlande ner i ugnspannkakan och varandras ögon medan vi berättade om våra drömmar och förhoppningar. Låta makten i familjemåltiden spela ut hela sitt undergörande register. Det var inte så. Det var helt okej, bra, gott. Det var säkert ganska likt hur de flesta andra hade det. Men det var inte ”allt”.

/Slaktarn

15:21 16 Nov 2015

Ibland skojar jag och min kille om att vi har ett femtiotalsförhållande. Jag är osedvanligt intresserad av mat medan han blir hjälplös och förvirrad av att vistas nära en spis. Innan vi träffade hade han hela sitt vuxna liv levt på en diet bestående av Pringles och kokta ägg, och var fullkomligt nöjd med det upplägget. Han tycker inte att det är roligt att tänka på mat, eller laga den, medan det för mig är bland det bästa jag vet. Detta har lett till att jag lagar all middagsmat i vår relation. Då och då, kanske någon gång i veckan, har jag ingen lust att laga mat. För att jag är trött, eller för att jag jobbat i ett kök hela dagen och inte har lust att laga ännu mera mat. Ibland är det bara för att jag känner mig frustrerad, för att jag inte verkar göra annat än att laga mat till olika killar. Då går vi ut och äter. Jag väljer var. När jag kom hem sist efter ha varit bortrest hade han ätit knäckebröd och lösgodis hela helgen. Jag blev bestört över denna hjälplöshet, och tänkte att nästa gång jag reser bort får jag laga matlådor och lägga i kylen innan jag åker. Då insåg jag att det var dags att skriva den här texten.

I en tidigare relation hade vi ett liknande upplägg. Jag handlade och lagade all mat, för han inte kunde eller helt enkelt inte var tillräckligt intresserad, medan jag var nästan orimligt intresserad. För min del var detta en bra deal, eftersom jag tycker om att laga mat. Jag tycker till och med om att handla maten. Ibland var det inte en bra deal, som när jag var trött och/eller ville ha den bekräftelse som endast ett kärleksfullt hemlagat mål mat kan ge en. Hämtmat och restaurangbesök i all ära, det är ändå inte samma sak. När jag reser tycker jag till exempel om att bo i en lägenhet där det finns kök, och inte i ett hotellrum med endast en deppig vattenkokare, just av anledningen att det är jobbigt att hela tiden äta ute, även när man inte har lust. Det tappar charmen.

För en tid sedan pratade jag med min mor om detta. Jag berättade om mitt problem i skämtsam ton, som antydde att jag tyckte att det var underhållande och lite gulligt att männen i mitt liv varit så handikappade i köket. Det tyckte inte hon.

– Så kan du inte ha det! Sa hon. Vad ska ni göra om ni ska få barn? Ska barnet äta Pad Thai varje dag? Det går ju inte.

När vi hade denna diskussion var två andra damer i samma ålder närvarande. Han måste lära sig laga mat, tyckte de, och så drog de sig till minnes alla gånger de bett sina makar laga middagen varpå maken åker till pizzerian och hämtar upp varsin köpepizza, åtråvärd och sällan skådad i hemmet av barnen. Och så hyllas han, för han köper pizza, och det gör aldrig mamma.

Jag sitter och dricker öl med några vänner och berättar om mina motstridiga känslor för mitt matintresse.

– I vår relation har vi en deal, berättar en vän. Den som inte lagar maten diskar. Den här relationen är den första jag är i där den jag är tillsammans med verkligen är matintresserad och tar tag i det där utan att vi behöver bestämma något kring det. Det är så himla skönt!

Jag invänder att hennes förra kille ändå verkade ha koll på hur det gick till i köket.

– Ja, men han ville mest show off, säger hon. Han ville liksom laga stora skrytmiddagar när det kom hem folk, men att laga mat i vardagen var han inte så jättetaggad på. När jag växte upp var det lite så också. Mamma lagade all mat, för pappa ”kunde” inte. Nu, när de har separerat, har han börjat laga mat. Och han är så himla stolt varje gång han lagat något, vill visa upp och så, vill ha beröm. Och så tänker jag alltid på att mamma gjorde allt det där jobbet varje dag alla år, men hon räknade aldrig med beröm.

Vi enas om att vi alla har en bild av att femtiotalsmännen inte existerar längre. Att vår generation är annorlunda, att unga killar idag inte blir sådana. Jag tänker på min egen relation. Hur skiljer sig vår matsituation egentligen från femtiotalsversionen? Medan den äldre generationen män låtit sig servas först av en mamma och sedan av en fru, för att när de sedan finner sig i en situation där servicen upphör få panik, har den yngre generationen inte lika långt in till köket. Det förväntas att du klarar dig själv, och om det innebär att deras diet består av knäckebröd och lösgodis i tio år får man helt enkelt skylla sig själv. Det är precis vad min mat-autist till kille har gjort, och det med glädje.

Åter till papporna och mammorna. De andra två har haft en omvänd upplevelse. De har båda vuxit upp i familjer där pappan varit den som sköter allt hemrelaterat inklusive matlagningen, på grund av att mammorna av olika skäl inte varit närvarande.

– Grejen är ju att om man gillar någon hemmagrej mer måste man ju få göra det, tycker en av dem. Men om man bidrar med det måste ju ens partner bidra med något annat, som den är bra på. Och det är inte att köpa saker, typ köpa restaurangbesök eller presenter eller sånt, utan att göra något. Anstränga sig och ge av sin tid. För det är det som det handlar om i slutändan. Tid. Merarbete.

Innan jag började blogga här hade jag en annan blogg om mat. Den skrev jag anonymt. Skälet var att jag tycker att det finns många matbloggar som är riktigt kassa, och ett ganska stort antal av dessa skrivs av individer som fått någon slags femtiotalspsykos, och dessa ville jag inte på något vis förknippas med. Folk som verkar älska pasteller, tårtglasyr och att knyta små etiketter på burkar med hemgjorda kolor som alla är noggrant inslagna i varsitt färgglatt papper. Det är förstås härligt, men att laga mat och umgås med råvaror är inte bara en massa mys. Det kan vara att gå på McDonalds i smyg, eller att börja med raw food trots att man inte tycker att det är gott utan för att allt pekar på att man är en sämre människa om man inte gör det. Det är politik och kultur. Och så är det att vara tjugofem år och älska laga middag till sig själv och sin kille varje kväll, trots att varningsklockor från generationer av kvinnor ringer i öronen. När jag hör ljudet av de där varningsklockorna vill jag ta på mig hörselskydd och fräsa: LÅT MIG VARA, LAGA MAT ÄR DET ROLIGASTE JAG VET! Samtidigt får jag magknip när jag tänker på hur uppdelningen ser ut på pappret. Det pappret har nämligen sett likadant ut sedan grottkvinnorna satt runt elden och grillade mammutkött som deras grottmän hade fixat.

Mammutköttet må vara utbytt mot spaghetti och köttfärssås, men jag undrar likväl om jag kan älska att laga mat utan att vara en grottkvinna, och om min kille undvika att göra det utan att vara en grottman.

Andra bloggar