Mitt första möte med mat på holländsk mark var genom en automat. Precis utanför centralstationen i Amsterdam fann jag dem, ett stort antal Kaassoufflés, var och en inackorderad i ett fack i väggen där de solade sig i varmhållningslampornas sken. För en spottstyver slogs låsmekanismen till ett av facken av, och den utvalda kaassoufflén kunde plockas ut, pappret prassligt och oljigt av fett.

En kaassoufflé är smält ost i ett hölje av deg som panerats och sedan friterats. Du biter genom den frasiga utsidan och finner där en ostgegga som inte på något vis kan beskyllas för att vara varken nyttig eller elegant. Däremot har den en lugnande effekt, trösterik på samma sätt som barndomens möten med de där åtråvärda toastmaskinerna vissa särskilt lyckliga familjer hade tillgång till. Smält ost i en automat, expressvägen till sinnesro.

Det fanns inte bara kaassoufflés i automaten. Facken bredvid innehöll cheeseburgare, och de bredvid dem kroketter i olika variationer. Kompletterar med pommes frites gör man vid disken intill, och det är också där maten som hamnar inuti facken uppstår. På motsatt sida om automatluckan gästen öppnar finns nämligen ytterligare en lucka. In på ena sidan, ut på den andra. Så länge man inte ger sig på att stilla sitt pommes frites-begär kan hela transaktionen ske utan mänsklig interaktion, vilket faktiskt inte är så dumt just när man är i färd med att beställa just en klump friterad ost. Det är helt enkelt något man vill göra ifred.

Den här typen av automatrestaurang är inte ett nytt påhitt. Den första automaten dök upp redan 1897 i Berlin, och togs några år senare till USA av Horn & Hardart. Den första amerikanska automatrestaurangen låg i Philadelphia och blev snabbt populär, vilket ledde till att Horn & Hardart gjorde en kedja av alltsammans. 1912 slog de upp portarna till sin flaggskeppsrestaurang vid Times Square i New York, ett elegant bygge med marmorgolv och pampiga takornament, alltsammans inramat av en två våningar hög målad glasfasad. Längs väggarna fullt av små luckor bakom vilka skatterna låg och lockade, bakom dem full aktivitet för att se till att de inte stod tomma.

”The new method of lunching” löd lockropet. På sätt och vis var öppnandet av automaten det också, en pusselbit i det nya och snabbt växande konceptet fast food – vad du vill, när du vill, för nästan ingenting. En skänk från ovan för standens stressade kontorsråttor, vars lunchtimmar bara blev kortare och kortare. Det var billigt, snabbt och dricksfritt och demokratiskt.

Horn & Hardart’s automater höll igång och var välbesökta ända in i sextiotalet, men tappade sedan i popularitet, omkörda av den snabbmatsrevolution de en gång ledde. Den sista Horn & Hardart-automaten stängde 1991. År senare försökte de sig på ett upplivningsförsök i form av ”The dine-o-mat”, samma koncept men i modernare packetering, men fick aldrig något genomslag. I Holland verkar dock mat i lucka vara alive and kicking – har du lite växel och någon form av apptit gör en kaassoufflé dig till din egen lyckas smed.

/Slaktarn

Gamla människor tenderar att försöka mata en med kokta grönsaker. Gärna kokta morötter. De kokar gärna morötterna länge, för länge. Detta har orsakat olika typer av trauman hos många, och de är därför inte intresserade av att koka morötter. Detta är synd. Jag ska nu berätta ett sätt att göra detta på som kommer att så att säga rock your world

1. Hitta några fina morötter. Framåt vårkanten är de ju väldigt gracila.
2. Skala om du behöver, men strunta helst i det. Kanske kommer du undan med att bara skrubba de rena lite.
3. Om morötterna är för tjocka kan du dela de på längden som på bilden. Det viktiga är att alla dina morotsdelar är ungefär i samma tjocklek.
4. Koka morötterna i ordentligt saltat vatten under lock i några minuter. Inte för länge. Tre-fyra minuter räcker.
5. Häll av dina rötter, lägg de på ett litet fat. Ringla över olivolja, finrivet citronskal, lite citronsaft, en nypa flingsalt och en nypa kumminfrön.
6. Insup detta vackra! Och ät upp.

Något annat nämnvärt om dessa rötter är en tossig grej gällande den orangea färgen. Morötter har lika många färger som oss människor. Om inte fler. Vita, gula, orangea, röda, svarta, lila och säkert en massa andra som ingen vet om. De flesta morötter i mataffären är som bekant orangea. Så har det inte alltid varit. Under 1700-talets första hälft började holländska odlare mixtra med den röda moroten för att de var så vansinnigt förtjusta i sin nationalhjälte William III of Orange som är anledningen till att orange är hollands färg nu för tiden. Den orangea moroten är således en politisk rotfrukt då den är en hyllning till ledaren av den holländska kampen för självständighet. Det ni kanske diskutera i mindre grupper när ni ätit upp.

/Slaktarn