Här igen, äntligen: veckans samlade intryck. Egentligen insamlade över en längre tid, egentligen ett sporadiskt återkommande inslag här snarare än regelbundet. Och vad finns det att säga om senaste tiden? Det har varit jul, det har varit årsskifte, det har varit januari. Januari har ju inte det bästa ryktet, det brukar faktiskt vara en de som folk anger är årets värsta månad i undersökningar, och jag är beredd att hålla med. För att pigga upp mig själv har jag kombinerat träning (japp, det är sant, plötsligt händer det) med pizzaätande och högt alkoholintag. En lösning som gjort underverk för humöret, och jag rekommenderar alla som inte har en stark intolerans mot något av komponenterna att testa denna kur.

Nu till väsentligheterna – de så kallade intrycken! Varsågoda.

1. För den som är lite fin i kanten: Heinz ketchup-kaviar

Ja, det är naturligtvis en PR-ploj och produkten kommer endast att producerar i en liten upplaga, men Heinz hade mig verkligen at hello när jag såg detta. För vilken människa med normal till hög uppskattning för ketchup skulle kunna motstå ketchup i sfärformat? På företagets twittersida basunerades det nyligen ut att den som känner sig manad kan delta i utlottningen av en av de 150 mycket exklusiva ketchupkaviarburkarna lagom till alla hjärtans dag. Bu eller bä? Se deras egna film nedan innan du fäller domen.

America’s favorite ketchup presents America’s favorite caviar. Reply with #HeinzKetchupCaviar and #Sweeps for the chance to get your hands on one of 150 jars this Valen-HEINZ day. No purchase necessary. Rules linked in bio. pic.twitter.com/aa8NNebVk1

— Heinz Ketchup (@HeinzKetchup_US) 24 januari 2019

2. Färdigrätter från Muji

Japanska Muji gör produkter med minimalistisk design för alla delar av livet och har funnits i Sverige ett bra tag. Jag gillar Muji och har därför blivit smärtsamt medveten om att det utbud jag haft att tillgå här är en miljard gånger större utomlands. Särskilt plågad har jag varit av att deras hudvård (som är lika minimalistisk den, vilket ett känsligt fejs tackar glatt för) inte funnits att tillgå – tills relativt nyligen. Och samtidigt som hudvården entrade den svenska marknaden dök även Mujis utbud av mat upp! När jag såg det pirrade det till i hela kroppen kan jag berätta, och jag valde raskt ut ett snack (en uppsättning rättikachips i funky färger) samt två vegetariska rätter förpackade i vaakumpåsar. Någon mer som testat? Det är trots hela vaakumförpackningen/astronautmatkänslan något tilldragande över det hela som jag inte kan sätta fingret på riktigt ännu, men vill ni så gör jag ett utförligt försök.

3. Inköpslistans död

I botten på en kundkorg låg den fastklibbad, en relik från en svunnen tid: den fysiska inköpslistan. Minns ni förr när de fanns överallt? De låg i drivor i slutet av kassornas rullband tillsammans med kvarlämnade kvitton, de dök upp i jackfickor och berättade historier om en dag för länge sedan som man för nästan lika länge sedan glömt. De spelade till och med huvudrollen i böcker som typiskt såldes i butiker som Designtorget – ni vet sånna lite knasiga böcker som Brev till samhället eller de där med foton av arga lappar på stan. Men det senaste årtiondet när vi alla jobbat smartphones har de dykt upp allt mer sällan. Jag insåg när jag såg denna ganska intetsägande lilla lapp att jag saknat dem. Det finns sällan möjlighet längre att fundera kring vad någon lever för liv som handlar mjölig potatis, vatten och morötter.

4. Opjåskiga matböcker

Varför och vilken nytta eller skada det eventuellt gör kan vi tala om en annan gång, men det försiggår ett jävla pjåskande med maten nu för tiden. Alla har specialkost, alla har dåligt samvete, alla är oroliga. Under ett besök i en bokhandel för en tid sedan noterade jag dock två böcker som båda faller in i en kategori jag valt att kalla opjåskiga matböcker. Ät din jävel av etnologen och journalisten Malin Haawind kan beskrivas som en bok om hälsohets och om hur vi bygger identitet genom vad vi äter. Hänsyn tas till att vi alla är människor och inte kan mer än påverkas av löpsedlar och diethets, men på det helaa taget: en opjåskig bok om mat. Och så var det bok nummer två: Det ängsliga matsamhället av Andreas Håkansson. Där ställs andra frågor, som tillexempel vad som händer när kemister designar maten snarare än kockar, eller för att ta bokens baksida till hjälp: ”många högröstade kritiker menar att industrimaten är näringsfattig, miljöfarlig, bedräglig eller rentav giftig. Finns det fog för denna kritik? Det ängsliga matsamhället tittar närmare på den industriella matproduktionen och drar slutsatsen att industrimat inte alls är så farlig som många tror. Kritiken bygger snarare på att den storskaliga industriella matproduktionen har hamnat på kollisionskurs med en samling vanliga värderingar”. Pjåskfritt där med. Behagligt va?

Och där stoppar vi och säger tack och hej för denna gång. Hoppas det var givande på ett eller annat vis.
/Slaktarn

Såhär sa Richard Tellström i sitt sommarprat: ”Vi tittar mycket i smyg på varandras varor i affärerna. Men vad är det då vi spanar efter? Jo, vi människor håller noga koll på varandras mat. Orsaken är att vi laddar mat och livsmedel med olika slags betydelser. Genom att kolla på andras livsmedel kan vi bilda oss en uppfattning om människor utifrån den mat de köper eller äter. Vi kan bedöma om de tillhör vår grupp, eller någon annan”.

Jaha, om jag såg någon i lunchrummet hala fram en matlåda fylld av makaroner med korv och ketchup, ja då skulle jag kanske tänka att den inte tillhörde min grupp. Min grupp, där man äter gochujangmarinerad lax och gör inläggningar av vårens primörer i stora glasburkar, där man bryner smöret till sockerkakan för att det ger en ”lite nötig karaktär”. Min grupp, som tänker att korv och makaroner är fulmat. Men här ska ni få höra så ni sätter i vrångstrupen: Jag älskar korv och makaroner, och ketchupen är ett måste. Det finns dagar då inget annat ens kommer i närheten av att kunna producera samma djupgående njutning som denna blekfisiga barnmatsrätt. Denna allemansrätt. Som nu ska saluteras genom ett recept.

1. För mig är det mycket viktigt att makaronerna är stuvade, det vill säga kokta i mjölk. Eller, nä, nu ljög jag: det är viktigt att de smakar som om de vore stuvade, men jag har inte tålamod för sådant då hela poängen med den här rätten är att jag vill ha min rättmätiga njutning NU och inte om den outhärdliga tid det tar att stuva makaroner. Lösningen är att koka makaronerna som vanligt, och sedan medan de ligger och droppar av sig i durkslaget kvickt rassla ihop en slurk tunn bechamelsås.

Det gör du genom att klicka i en stor matsked smör i en panna, och när denna har smält adderar du en matsked vetemjöl. Bryn mjölet till en gyllene färg, och så häller du i ett par-tre deciliter mjölk (baserar detta på knappt 500 gram pasta). Vispa som om det inte finns någon morgondag för att undvika klumpar, och när såsen tjocknat något tar du den av värmen. Ha i en nypa vitpeppar och en nypa salt. Blanda med makaronerna (som i mitt fall denna gång blev orecchiette – en bra form med räfflor i som greppar tag i såsen), och ös i en näve hackad persilja. Se på dem, där de ligger och klamrar sig fast vid varandra! Inte så pjåkiga va?

2. Och så var det korven. Inga konstigheter. Välj ut en korv i butiken, och så går du hem och delar den i bitar som är så pass små att du inte behöver använda kniv för att få i dig maten, och så steker du de i smör och/eller olja tills de fått sig en go bränna. Jag valde mild chörizo från Astrid och Aporna, som alltså är en vegansk korv – vill man göra hela receptet veganskt är det bara att byta ut mjölken mot passande växtbaserat substitut, typ oatlys imat.

3. Glöm inte ketchupen!

/Slaktarn

Om man har barn, eller känner något barn, vet man att de kan vara ganska okänsliga för det här med hygien i matlagningssammanhang. De kan tillexempel böja hela huvudet ner i bunken man blandar i och slicka på det man lagar. Ibland passa på att äta lite också, medan de ändå befinner sig där nere. Ibland är de väldigt snoriga, oftast faktiskt, och då kan det snörvlas och kletas hejvilt samtidigt som det rullas kokosbollar. Gärna i kombination med ett antal mycket riktade hostningar.

Huruvida jag slickade på kaksmeten i bunken som barn har jag ingen aning om (men det får vi väl tyvärr utgå ifrån), men jag hade ett antal otilltalande vanor som jag av förklarliga skäl inte håller fast vid i vuxen ålder. En av dem var att hämta med mig råa ägg från kylskåpet och krypa in under sängen, för att sedan låtsas att jag var ett blodtörstigt rovdjur som med hjälp av ett klolikt finger borrade hål i ägget och slukade innehållet. På sant djurmanér lämnade jag skalen bakom mig i små krasande högar. Det var förstås det misstaget som senare skulle komma att avslöja min hemlighet. En annan otrevlig ovana var den att hälla ketchup på allt. Inte bara på pommes frites, makaroner och annat inom rimlighetens gränser, utan också i yoghurt och på gröt. Jag dyrkade ketchupen, åtrådde den innerligt. Att de vuxna i min omgivning försökte sätta käppar i hjulen för min kärlek till detta röda kladd stärkte bara positionen, men en vacker dag dog kärleken efter att ett ilsket rött utslag manifesterat sig i fejset. Det var en dealbreaker. Kärleken är inte blind.

En vana jag minns utan att få kväljningar av att tänka på är den med basilikabladen. Där jag växte upp hade vi ofta en basilikaplanta i fönstret bredvid matbordet. Ibland åt vi pasta som hade formen av snäckor med någon sås till. Innan alla satt sig för att äta brukade jag välja ut ett av plantans större blad, knipsa av det och placera en pastasnäcka i bladet, för att sedan fylla den med såsen och toppa med eventuell riven parmesan. Detta känns ändå som ett ganska värdigt förhållningssätt till mat, det kanske till och med tyder på någonslags känsla för att kombinera smaker, även om jag nog inte skulle imponeras så värst mycket om anrättningen serverades som plockmat på ett mingel av något slag, som en slags mycket banal snitt.

Något som är både tråkigt och kul med barn är att de har så starka åsikter kring mat. De tenderer att ha en orubblig övertygelse huruvuda något är bra eller dåligt att äta. Jag själv var i sexårsåldern övertygad om att varmkorv var djävulen, förmodligen på grund av yttre påverkan från ett äldre syskon. I den åldern råkade man ofta ut för varmkorvar. De dök upp på utflykter i skogen, på bästa kompisens kalas. På bensinmacken när man stannade för att tanka. Vägrade man äta ansågs man kinkig med maten på ett inkonsekvent och irriterande vis, och det är kanske inte så konstigt när ens övriga repertoar av godkända smaker involverade saker som sand och blyertspennor. En dag, förmodligen nära i tid till min systers anti-korvpropaganda, serverades varmkorvar på mitt dagis. Personalen stod och grillade, barnen sprang uppspelta runt i cirklar yra av lycka. Samtliga barn tilldelades en korv, även jag, trots protester. “Man måste äta” sa de. Jag upplevde en inre konflikt där hunger vägdes mot principer (om man nu kan kalla de för det), och tydligen var min övertygelse tillräckligt stark för efter en stund fann jag mig bakom dagisbyggnaden med en plastspade i ett fast grepp, grävandes en vad jag då ansåg var en stor grop. Jag hade publik. Några jämnåriga barn, några yngre. Jag minns att jag efter att ha grävt färdigt demonstrativt slängde varmkorven I gropen, och sedan uppmanade övriga att göra samma sak. Några av de yngre barnen följde mitt exempel, för att sedan började de gråta när de insåg konsekvenserna av sina handlingar, och så vandrade de tillbaka till dagisfröknarna som ganska omgående fick kännedom om mitt dåd.

Jag har inte haft kontakt med några barn sedan jag var barn själv förrän ganska nyligen. Jag är nämligen i den åldern då bäbisar ploppar upp lite här och var, och det i en rasande takt. Jag ser mycket fram emot att följa deras framväxande kulinariska egenheter (helst utan den där delen som involverar bristande hygien, men man ska väl inte hoppas på för mycket). Mest ser jag fram emot att se vanor som kommer att hålla i sig till vuxen ålder. Jag äter till denna dag inte varmkorv, åtminståne inte korvmojs-vamkorv. Däremot har jag slutat med varmkorvsmassgravarna.

/Slaktarn