Alla som någon gång vältrat sig i avsnitt av Keeping up with the Kardashians (jag) vet att Kim Kardashian har en vän som heter Jonathan Cheban. Han har utmärker sig genom att 1) fjäska för och låta sig trampas på av Kim på ett vansinnigt sätt, och 2) då och då poängtera hur otroligt mycket han älskar mat, exempelvis genom att referera till sig själv som ”the foodgod”.
Så vem är då denne Jonathan, och vad ger honom rätten att referera till sig själv som gud över allt ätbart? Och framförallt, hur är det egentligen med hans kärlek till mat?
Något av det första som dyker upp när jag googlar hans namn är bilder där han äter en jättepizza toppad med pyttesmå hamburgare. Anledningen till att han konsumerar mat på det här viset är enligt honom själv för att han har väldigt känsliga smaklökar vilket gör att han känner smaker starkare än andra människor gör. ”When I eat strawberries, they taste ten times better to me than it will to you. Sometimes food tastes so good that I fall off the chair” säger han i en intervju från 2016. Att ha en så pass känslig trut borde rimligtvis också leda till att mat av lägre smakmässig kvalitet upplevs som ännu sämre än gemene man skulle snappat upp, men bilden på jättepizzan med miniburgarna får mig att misstänka att så kanske inte är fallet. Det verkar snarare som att Jonathan har vunnit jackpot på mumsarlotteriet – det mediokra blir inte mer mediokert, men det goda blir dubbelt så gott!
Matgudens främsta kanal för att visa upp sin kärlek till mat är instagramkontot Foodgod med dryga tre miljoner följare. Bilderna som postas kan grovt sett placeras i en av tre kategorier: bilder där han visar upp sin överdådiga livsstil (flyger privatplan, sitter i olika batman-värdiga bilar etc), bilder på honom tillsammans med kändisar (främst medlemmar ur Kardashian/Jenner-klanen) och bilder på honom där han poserar med mat. Vi kommer av uppenbara skäl främst att fokusera på den tredje kategorin. Låt mig infoga några exempel.
Exempel nummer ett är en bild på Jonathan där han äter (tittar på) en fantastiskt stor glasstrut, med tillhörande bildtext som följer formeln crazy grej hände! + var god besvara en fråga i kommentarsfältet + var god tagga någon. Med tanke på att bilden gillats av nästan 100 000 personer är detta trettiokuliga spektakel med säkerhet en bra deal för det etablissemang som geotaggats i bilden, men för alla matställen med självrespekt måste det svida ordentligt i själen att se matguden stressa med att ta fotot innan hela härligheten rasar i marken med ett splatt, och så tjoas det och tjimmas det tills den gudomliga närvaron plötsligt nått sin ände och de står där med moppen i högsta hugg och försöker återställa ordningen.
I nästa exempel ser vi matguden flexa sina supersmaklökar genom att ta sig an en hummer täckt av guld, eller ska vi kalla det guld på en bädd av hummer? ”You know what, I love beeing the foodgod cause I love finding the most decadent over-the-top things”, säger han i videon, och det är väl egentligen en ganska bra sammanfattning av hans matintresse. Och jag som trodde att jag var dekadent när jag åt den där bladguldtäckta kobebiffen i Dubai en gång i tiden. Whatever.
Efter donut kommer cronut och efter cronut kommer sushi donut. Och sedan poke donuts. Låter allt detta som rappakalja rekommenderar jag att du tar dig an det här gamla inlägget som behandlar de (då) starkast lysande stjärnorna på instagrams mathimmel. Föga förvånande figurerar sushiversionen av donuten även i The Foodgods universum – den besitter ju tre av de viktigaste egenskaperna för att platsa i hans feed: det är en hybrid mellan två rätter, den serveras på ett visuellt tossigt vis, och den har (vad jag kan gissa mig till) mer visuell än smakmässig slagkraftighet. Därmed inte sagt att jag inte skulle tagit mig ett bett om tillfälle gavs. Man är ju inte mer än en av guds kreationer.
Nog med exempel. Jonathan Cheban och hans dekadenta förhållningssätt till käk kan man nog säga är trashigt, störigt, anstötligt, ansvarslöst och alla möjliga andra saker till inte låter så trevliga, men här kommer något det inte är: pretentiöst. Det här är motpolen till Netflix Chef’s Table. Det är måttlöst och slabbigt och utan eftertanke och en ändlös ström av e-nummer, livsbejakande och artärkloggande på en och samma gång. I ett av de få inläggen som berör ren smak på riktigt, ett där färsk wasabi rivs framför ögonen på Cheban, väljer han bildtexten ”Do you guys like wasabi??? I hate it” följt av dubbla gråtskratt smileys. Han är inte intresserad av mat eller hur den kom till och hamnade framför honom, han är intresserad av effekt. I en intervju med Esquire från förra året säger han såhär om sitt matintresse: “Chefs cook, I eat out. In this day and age, people want to know where to go, what to eat, what to do, more than how to make stuff. Who cares about recipes anymore? It’s a different era”. Och kanske säger det precis allt som behöver sägas.
/Slaktarn
